toP 10 tjugohundraåtta

Förra året startade jag denna blogg, och jag avslutade samma år med orden ”Vi ses i 2008, då jävlar gör vi allt det där vi alltid drömt om”. Jag minns inte riktigt vad jag menade med det där, än mindre vad jag alltid har drömt om. Men en del fick man väl ändå uträttat i år. Saker hände som man blev påverkad av. Som utlovat, top 10 tjugohundraåtta (nej, det finns ingen inbördes rangordning, att ens göra en top 10 är tillräckligt töntigt som det är):

10. Nya musikaliska upptäckter – Många band som jag upptäckte under året som gått, är i princip de enda jag lyssnar på just nu. Dead By April, Sonic Syndicate, Volbeat, Enter Shikari, Okkervil River – ja, listan kan göras lång. Ett band var dock viktigare än alla andra, och det hittas längre ner på den här listan.

9. Ara Abrahamian – Jag kommer nog aldrig att glömma min reaktion när jag satt och kollade på OS i somras. Min ilska kokade verkligen över de där korkade idioterna till domare som dömde bort Aras guldchanser. Så när jag väl såg Ara klättra ner från pallen och lämna sin bronspeng på golvet fylldes jag med total extas och ställde mig upp, sträckte nävarna i skyn och skrek ut: ”FY FAN VAD BRA GJORT!" viftade med näven och pekade mot tv:n "SÅ JÄVLA RÄTT!” och så hade årets hjälte korats direkt i tv om jag fått bestämma. Hans reaktion kändes bara så jävla rätt, på nåt vis.

8. Stayhard – Jag har alltid haft en stor passion för t-shirts, det har säkert inte undgått någon i min bekantskapskrets. Och som jag har letat efter ett ställe med riktiga designertröjor i rätta storlekar. Därför blev upptäckten av Stayhard lite som en julafton redan i juli. Ibland går jag in på siten och bara klickar runt och frossar i alla extremt snygga motiv och tryck. Så många beställningar har det egentligen inte blivit. Väntar dock med spänning mot en som dimper ner någon gång nästa vecka.

7. Nya bekantskaper – När man de senaste åren mest stuckit huvudet i sanden och låtsats som att alla människor i den här staden är idioter, upptäckte man att det ändå finns en rad intressanta människor och man insåg väl att den enda idioten är man själv. Nya bekantskaper har i vilket fall hittats vilka har fungerat som en tröstande klapp på axeln för att man hör till den skaran som ”blev fast i den här jävla stan”. Allt blir väl vad man gör det till, som klyschan säger.

6. Butikschefsjobbet – Det gick ju ganska bra det där ändå. Det var en ganska stor omställning att sluta som en vanlig heltidsanställd på fredagen, och sedan börja på måndagen som butikschef någon gång där i mitten av januari. Det var ju inte direkt så att man hade utbildning att sköta en butik med den omsättningen vi faktiskt har. Det är mycket jobb som krävs som man inte direkt hade tänkt på innan, och som kanske inte syns utåt alla gånger, men med årets facit i hand tycker jag att det har gått över förväntan. Anteckningar har gjorts både över vad som har funkat bra och mindre bra, och dessa skall givetvis appliceras på 2009 för att försöka få allt att fungera ännu bättre.

5. Way Out West – Way Out West 2008 kom som ett skönt avbräck att ”komma bort” från vardagen. Festivalen var betydligt bättre arrangerad i år jämfört med debutåret, och årets line up bjöd på en hel del godbitar i Franz Ferdinand, Neil Young, Sigur Rós, Sonic Youth och en hel del andra grymma artister. Höjdpunkten var givetvis Broder Daniels farväl och hyllning till Anders Göthberg som tragiskt gick bort tidigare i år. Nyheten om Anders bortgång var tung som fan vill jag minnas, med tanke på hur mycket BD betytt för mig genom åren. Det kändes bara overkligt och orättvist på något sätt.

4. Jokerns sista skratt – Året började inte särskilt bra. Jag minns att nyheten om att Heath Ledger hade gått bort gjort mig helt bedrövad. Har man film som sitt största intresse har man lyckats bilda särskilda förhållanden till vissa filmer, och Heath hade roller i många av de filmer som ligger mig varmast om hjärtat. Hans roll som Jokern i senaste Batman-rullen är oförglömlig liksom mannen bakom masken. Dark Knight var för övrigt 2008:s utan tvekan bästa film, men den gör lite för ont i mig fortfarande och det var en märklig känsla där i biografen vill jag minnas när man såg Heath på stora duken.

3. SommarföräLskelser – Ja, nog är de allt ganska förrädiska de där. Man vet att de aldrig varar längre än till dagarna då hösten knackar på dörren, men man kan ändå leva på dem en bit in på vintern. Jag kanske hade hoppats på att det denna gång skulle vara lite längre, och jag saknar promenaderna på vägen vi nästan slet ut förbi kiosken sent om nätterna. Men jag är nog bara inte menad för någonting som varar och när allt kommer omkring känns den insikten ganska befriande.

2. Glasvegas – Som jag nämnde tidigare upptäcktes många grymma band i år, men ett som stod över alla andra i betydelse var självklart Glasvegas. Det är som om melodierna och texterna var skrivna för mig, och jag insöp stämningen dessa bidrog till med stor eufori. Glasvegas var bandet jag hade gått och väntat på så länge utan att egentligen vetat om det. Nu blir det till att styra upp en resa dit i Sverige de väljer att spela nästkommande år. Jag längtar redan till scenkanten.

1. Tatueringarna – Så blev det äntligen av, det man hade gått och spånat på i ett par år. Man fick tummen ur och bokade tid hos en väldigt duktig tatuerare, som på något skumt sätt dök upp i vår lilla stad. Cirka nitton timmar med nålen har resulterat i två vingar på ryggen och en halvfärdig japaninspirerad arm. Några sömnlösa nätter har självklart inkluderats i skapandet av dessa, liksom ett evigt smörjande och tvättande hit och dit. Men det spelar liksom ingen roll nu när man är helnöjd med resultatet. 20 januari är nästa sittning och förhoppningsvis blir armen färdig då, sen får det vara nog med gaddningar på ett bra tag.

Jag tror inte på nyårslöften direkt och tänker nog inte heller avge något. Men oss emellan så har jag ändå lovat mig att nästa år_ska_träningen ta tag is på allvar liksom en omdekoration av lägenheten som jag valde att flytta in i alldeles för snabbt. Det känns som två rimliga mål att uppnå.

Gott Nytt år, hur som helst!

Vem vet, 2009 kanske blir ditt eller mitt år. Då allt faller på plats. Vi kan väl skåla för det vid tolvslaget imorgon.

knet

Hade nästan glömt bort vilket fantastiskt band Kent är, men så surfar jag in på deras hemsida och hittar en ny låt vid namn ”På drift?” som man tydligen får ladda hem gratis. Och plötsligt så minns jag varför Kent i princip var det enda bandet jag lyssnade under några år där på gymnasiet. Minns nätterna med konvoluten i handen där man bara önskade att man hade skrivit en endaste av alla de där raderna, för då hade man liksom varit nöjd sedan. Kunnat bryta sin blyertspenna på mitten. Jag minns alla fotografier jag tog, vid skymningarna kring februari, och som jag sedan skapade mina egna Kent-omslag med. Några blev faktiskt jävligt snygga vill jag minnas. Ikväll har jag kommit på mig själv att jag nog har saknat Kent en smula (eller snarare att lyssna på Kent, gärna tillsammans med någon). Nu ska jag slänga på ”Isola” och försöka smälta slutet på ”All the boys love Mandy Lane” som jag nyss bevittnat. Glöm för all del inte att hämta juldoftande ”På drift?” redan nu.

Julaftons första timme

Här sitter jag och skriver när en timma redan har passerat av denna Julafton. Ville mest ladda upp denna bild. Kolla! Jag fick en julgran till min lägenhet trots allt. Även om den är lite sned. Och bor i en liten blomkruka. Med streckkod. Snö inkluderat. Andreas och Petra kom förbi med denna vackra skapelse (som på fotot vilar mot mina nya gardiner) samt en hel påse med bullar när jag var sjuk igår. Det tyckte jag var gulligt. Vill även önska er som riktar era webbläsare mot denna blogg titt som tätt en God Jul.

När jag vaknat skall jag gå och lämna ett paket och sedan hem och äta med familjen och kanske öppna någon klapp. Känns underligt att det faktiskt har gått och blivit Julafton ändå. Jag känner absolut ingenting för julen i år. Heller.

Nästa vecka blir det en sammanfattning av året som fallit förbi. Min obligatoriska 10-i-topp-lista. En tinnitusnyårssmäll. Kanske en rad om ett brustet hjärta. Definitivt en om ett som faktiskt kände något.

Jag viskar god morgon till rumlaren

Fem minuter innan öppning. Det har varit en sån där natt där jag sovit max en halvtimme i sträck utan att vakna. Min hjärna känns som om den vore fylld av cementblock stora nog att hålla uppe en bro över djupa vatten. Jag ser verkligen förjävlig ut idag och vet knappt ens vilken veckodag jag snart ska rusa igenom. Fyra minuter tills jag skall öppna butiken. Skyndar in på toaletten för att skvätta lite vatten i ansiktet i ett tappert försök att vakna till litegrann. När jag böjer mig fram över handfatet hör jag stora droppar slå mot keramiken. Det är nästan så att det ekar. Syndafloden av blod verkar ha använt min näsa som en kanal att passera igenom. Det tar inte många sekunder för mig att täcka hela bottnen av det snövita handfatet och utan att veta om det själv har jag målat något som kan liknas vid en tomte av blod. Hurra! Julstämning på jobbet. Jag är pyntaren av rött och vitt. Två minuter tills portarna slås upp. Jag fyller näsan med en liten bit papper. Nej, jag för fan opp en hel jävla tampong i min högra näsborre. Vinglar ut med denna kvar i näsan mot entrédörren. In snubblar rumlaren och jag säljer honom ett paket långa, röda Marlboro. Han skyndar ut igen, öppnar ivrigt men vant paketet i steget. Kanske har även han haft en lång natt och de där ciggen är räddningen. Jag viskar god morgon mot hans krökta ryggtavla och tänker att, ja, det här kommer nog att bli en fin dag. Endast fyra och en halv timma kvar till lunch.

Perspektiv

Att jobba heltid i en butik med generösa öppettider har visat sig leda till att man ibland får agera omedveten hobbypsykolog. Allt i takt med att man bygger upp kundrelationer börjar det snackas om mer saker än om de tyckte filmen de såg var bra eller dålig. De känner en trygghet i att man står där dag efter dag och utan man vet ordet av så snackar man om saker som ligger långt utanför butikens väggar. Det finns en av stammisarna i butiken som jag finner en stor glädje i att snacka film med. Men han har också gått igenom mer än vad jag förmodligen kommer att göra i hela mitt liv. Varje gång jag ser på Miami Ink talar tatuerarna om att de ofta känner sig som psykologer för att de som gaddar sig nästan alltid har en historia bakom deras val av motiv. Och när motivet väl sitter fastbläckat på armen så har man liksom lämnat den där historien bakom sig. Ungefär samma sak skedde när jag valde att diskutera den underbara filmen Juno med tidigare nämnda stammis. Han sa att filmen gjorde för ont i honom för den speglade hans egna liv så bra. Jag valde att inte fråga närmare på vilket sätt men det krävs väl ingen Sherlock Holmes för att lista ut det. För någon vecka sedan hamnade vi en liknande diskussion, jag minns inte exakt hur, men han berättade för mig att han för sju år sedan diagnostiserades med cancer och enligt läkaren så hade han högst två år kvar att leva. Jag frågade lite försiktigt hur man tacklar ett sådant besked egentligen, och han sa att de flesta gör det på samma sätt: försöker avsluta allt man kan i den här världen och se till att ens familj kommer att gå en god framtid till mötes. Han kände ingen större nedstämdhet, utan bara en bestämdhet över att hans barn skulle kunna leva ett så bra liv som möjligt när han var borta. Men på något vis halkade han in i ett försöksprojekt för en ny medicin och slussades genom halva Europa där han fick prova en massa olika mediciner tillsammans med en annan testgrupp. Nu sju år senare är cancern borta hos honom, men han har inte vågat kontakta någon annan i den där testgruppen. Och kommer nog inte att våga göra det heller.

Ja, man får liksom lite perspektiv på tillvaron när man får en sådan livshistoria kastad i ansiktet på en. Hur skulle man ens kunna palla med att ”slutföra” ens eget liv? Hans berättelse greppade mig totalt och min lilla finne jag fått på näsan kändes liksom inte sådär våldsamt jobbig efteråt.

Innan jag somnar

Jag läste för en tid sedan en nyhet som gjorde mig helt överlycklig, nämligen att Dead By April äntligen har skrivit på ett skivkontrakt och börjat spela in sitt första album. Obeskrivligt stort! Har längtat efter denna nyhet alldeles för länge känns det som, och hade nästan gett upp hoppet om att de skulle signa med något bolag. Så nu fick man onekligen någonting att se fram emot. Årets mest glädjande nyhet för undertecknad, alla kategorier. Det var nog allt jag ville säga innan jag somnar, samt att någon gärna får bli frisk snart så att min icke existerande bil får ge sig ut på en liten utflykt. Helst innan en flygplansmotor kraschlandar i mitt rum och allt börjar om igen.

Edward Scissorhands

Jag skulle nog vilja påstå att Edward Scissorhands är den film som har betytt mest av alla jag sett genom åren. Det kan med stor sannolikhet ha att göra med att det är den film jag alltid lägger i spelaren när jag inte kan sova. Och så startar den och jag känner mig trygg och ögonen fylls med sand. Jag har nog aldrig sett hela filmen mer än en gång och jag lyckas i sömnen alltid glömma bort hur filmen börjar. Ja, jag skulle förmodligen inte ens kunna återberätta filmens handling för någon som undrade. Så nästa gång sömnen spökar så finns sagan där att ta till sig som om det vore för första gången innan ögonen sluts och maskineriet stängs ner för natten.

Kom nära

Ibland växer det tankar i mitt huvud om att jag kommer att slutföra mitt liv som en ensam herre, sittandes på en svampbeprydd stubbe mitt i skogen, grubblandes över hur saker och ting slank igenom ens fingrar. Att man kanske inte borde ha ristat in ”jobb” i sten på en permanent förstaplats på ens prioriteringslista. Köra dubbla pass i butiken, hem direkt och slutföra ett hemsideprojekt tills ögonen inte klarar mer, somna, vakna och gör om proceduren. Så har mitt liv sett ut de senaste åren, i olika jobbsituationer och jag ser inga tecken på förändring. Även fast det istället många gånger har funnits någon som man mest av allt bara vill vara nära. Som nu. Fast jag vågar nog inget säga så jag har redan börjat spana efter en vackert formad stubbe där nere vid dungen.

"Dåtid lämnar man bakom sig" skriver hon

Det känns ganska uppfriskande att ibland påminnas om dåtiden och sedan kunna kasta bort den för alltid en hundradels sekund senare och veta att man gjort helt rätt. Detta inträffade i helgen som passerade, när den upphaussade klassträffen ägde rum innanför hotellets väggar. Det var förstås kul att träffa en handfull personer som man inte sett på evigheter. Som man umgicks mycket med förr men som försvann till andra städer. Några hade inte förändrats ett dugg, medan andra hade bildat familj som man kanske inte riktigt hade sett skulle hända. Hela kvällen präglades förstås av mingel mellan olika femminuters ”Hej! Vad gör du nuförtiden då?”-samtal och ibörjan lyssnade man med nyfikna öron vad ens gamla klass- eller skolkamrater hade att säga men till slut kom jag på mig själv flera gånger då jag bara stod och nickade och instämde likt en robot. Jag brydde mig inte ett skit om var de bodde idag, vad de jobbade med, om de hade familj eller om de kanske varit på någon rolig resa. Varför skulle jag göra det bara för att vi råkade hamna i samma klass för över tio år sedan? Nej, framåt kvällen blev det faktiskt ganska tråkigt med undantag för ett par roliga incidenter, och till slut satt jag mest med mobilen och styrde upp träffar på Pluto med några av ens riktiga vänner istället. Kan lätt konstatera att den sista timmen på Pluto tillsammans med personer man bryr sig om var oerhört mycket mer givande än alla de där timmarna på hotellet av evigt handskakande med personer man låtsades tycka vara kul att se igen.

Så för att summera, ni som inte var där missade egentligen ingenting alls. Nu skall jag applicera lite H2Ocean på min nygaddade arm för att sedan somna gott till ”There will be blood” med lysande Daniel Day-Lewis i huvudrollen. Om man ändå vore en oljejagande mustaschsnubbe med cowboyhat och revolver...

Uppe till slut

Så kom den upp till slut, Håkan Hellströms nya hemsida skapad av undertecknad. Det var lite pyssel att få den färdig, men nu när den väl finns upplagd på nätet är jag faktiskt ganska nöjd med resultatet. Jag knåpade även ihop en liten krönika kring sidans historia och den går att läsa här. Ska bli intressant att höra vad Matros Hellström själv har att säga om hemsidan…

En bra kväll förändrar egentligen ingenting (men jag välkomnar dem alltid med öppna armar)

Har haft en känsla inom mig en längre tid. Att alla nya vindar har slutat att blåsa. Att det går en vägg rakt igenom mig och att något eller någon måste slita den i bitar men utan att förstöra mig. Behöver krascha in i någonting och om jag kunde göra det igen skulle jag lova mig själv att för en gångs skull inte överanalysera sönder allting för att enbart få vinka farväl en sista gång igen. Fast det kan jag inte så jag låtsas att ingenting är fel. Men så plötsligt blir jag totalt hänförd av ett par hypnotiserande steg på dansgolvet och snart inser jag att man kanske inte behöver gå runt och vänta på några ouppnåeliga mirakelkurer för att få väggen att explodera. Kanske är allt som krävs att sova i någon annans säng. Bryta ett mönster lika svårt att kartlägga som huvudvärken som ingen tablett tycks vilja bota. Eller varför inte bara hitta ett par schyssta speedos i ens jackficka när man möter dagen för första gången under promenaden hem genom staden med Glasvegas värmandes i öronen och med ett par nyinflyttade tankar i huvudet. (Men jag vet inte än om de är här för att stanna).

Han äcklar mig som ingen har gjort förut

Något man som ett hypokondriskt, bacillbekämpande butiksbiträde väldigt mycket hatar är när folk slickar på sina fingrar innan de börjar bläddra i sina plånböcker för att plocka fram rätt valör på sedeln. Jag förstår liksom inte vitsen med det. Hur kan man misslyckas med att bläddra bland ett par sedlar? Hur dålig är man inte om man finner någon svårighet i det. Detta förbannade fingerslickande leder till att jag tvingas studera vart på sedeln kunden för sina våta fingrar så att jag kan ducka bacillattacken genom att hålla i något av sedelns torrare hörn när jag har tagit emot den. Värst av allt var för någon vecka sedan när en kund tagit upp rätt sedel utan problem som en frisk människa gör, men bestämmer sig ändå för att slicka på fingret_efteråt_och precis innan han räcker mig den. Liksom som om det skedde av ren reflex. Inte alls med något syfte. Eller förresten, nu ljög jag visst. Det var inte alls den värsta av slickattacker jag blivit utsatt för i butiken. Det absolut värsta i slickväg var en kund som fan måste ha nuddat gommen med sitt finger innan han väl förde ner det i plånboken för att ta upp sitt... kreditkort. Kreditkort!? Det stackars Visa-kortet var helt indränkt av saliv när han sträcker fram det. Och han förväntar sig att jag ska ta emot det med ett leende för att dra det i min kortterminal. Det kändes som en hel evighet innan den stunden var över och den äcklade mig såpass mycket att jag direkt kände för att hoppa upp på kassadisken och urinera idiothelvetet i ansiktet för att ge något tillbaka som motsvarar det han just gjort mot mig.

Ja, sån är jag.

Jag minns hur allting började

Känner du hur din längtan efter sommaren skriker till dig vid varje gathörn på vägen ner till staden? Inser du att du alltid vänder bort blicken vid stigen ner mot parken för du vet att dina pupiller bara låses fast vid vad som kunde bli? Märker du inte att snön kommer att börja falla när som helst utanför ditt fönster för att tid har passerat fastän du trodde att allting stannat upp? Nej, det gör du inte. För du har gått med ditt hjärta under armen och låtit varje steg förvandlas till ännu en mil längre ifrån någon som du en gång brydde dig väldigt mycket om.

Är jag menad för någonting större?

Ja, sådär går jag runt och funderar ibland. Ibland står jag bara stilla med samma tankar. Som på jobbet. Vi har ganska många sifferkombinationer som fungerar som snabbkommandon för vissa produkter vi säljer mycket av. Dessa inkluderar produkterna kring kassadisken såsom de magiska snusklubborna, men också kontantkorten för mobilpåladdning. Det råkar nämligen ligga till så att jag har alla dessa lagrade där inne vid hjärnbalken. Behöver inte kolla på några fusklappar. När (förmodligen) världens mest kompetenta arbetstränare Mike arbetar hos oss viner dessa siffror genom luften likt spjuten under indianjakten. ”Vad är koden för Halebop Refill 100:- kompis?” och så kastar jag ett ”810 mannen!” tillbaks på rekordtid. ”Hur slår man in Snowslush igen?” och så ett ”Knappa bara in 206397!” på det. Och så fortsätter det dagen igenom. Men det gäller inte bara siffror. Jag kan tilltala säkerligen 80% av hela vår kundkrets till både namn och förnamn. Det känns lite skrämmande på något vis. Jag brukar alltid testa mig själv precis innan de lägger fram legitimationen när de ska hyra en film. Om jag kommer ihåg vad de heter eller inte. En liten tävling jag kör med mig själv i det tysta. För att göra dagarna lite mer spänningsfyllda.

Så jag frågar mig själv om jag kanske borde använda denna talang till någonting. Men vad skulle det kunna vara? Jag minns när jag mönstrade inför lumpen och vi alla satt i en stor datorsal och svarade på en massa kufiska frågor gällandes vilken form en liten missbildad kub skulle få om den vände på sig ett kvarts varv och liknande. Jag gick först av alla. Folk kollade lite snett på vägen ut ur salen. ”Haha, har han redan gett upp”-looken möttes jag av. När det väl var dags att diskutera med någon strikt militärdam med konstig frisyr vart vi skulle bli placerade satt hon länge och betraktade mina resultat mycket noggrant, innan hon muttrade fram ”Jag får inte ihop det här, du var klar nästan en halvtimme före alla andra men var samtidigt den som hade bäst resultat”. Och så ville hon placera mig på den ena stationen efter den andra där jag skulle få nyttja mina kunskaper.

Men det var bara till idiotsaker tyckte jag och struntade i allt som hade med lumpen att göra. Jag har för mig att jag lyckades slingra mig genom att intala dem att jag var sängvätare. Så tills jag kommer på hur jag ska använda denna talang på ett bättre sätt kör jag med glädje vidare i butiken. Snart dags att göra sig iordning förresten. Kanske har vi en rekordkväll på gång, i antalet rätt gissningar på vad kunderna heter. Då ska jag fira med en Dubbel-Brejk.

Tio år har visst passerat

Torsdagen den 16 oktober 2008 var inte bara dagen då en god vän fyllde 20 år. Det var också dagen då jag celebrerade 10 år som tinnitusdrabbad. Jag har alltså haft de där eviga skriken i mina öron i ett helt decennium. Dag som natt, ett dolt handikapp. Vissa stunder och perioder har jag nästan varit helt oberörd av dem, andra har det känts outhärdligt och jag har balanserat likt en skicklig lindansös på gränsen till att tappa allt förstånd. Men jag har alltid klarat mig, även de sömnlösa nätterna när jag bara har velat ge upp allt. När att bara hålla ut tills morgonen känns som en seger i livet. Så grattis säger jag till mig själv, men även till min vän Kristoffer som precis som mig har parerat oljuden i exakt lika många timmar och sekunder eftersom vi drabbades på samma konsert.

Men rubriken passar även in på en helt annan grej. Jag fick i veckan en inbjudan till någon sorts klassfest på hotellet. Det är visst 10 år sedan vi gick ur nian och detta skall tydligen firas med dunder och brak med en återträff. Blir säkerligen en festlig tillställning. Men också en lite vemodig sådan. Fick nämligen i samband med detta brev även reda på att en kille som gick i min klass tagit livet av sig. Även om vi inte har setts på så många år gjorde det mig lite nedstämd. Han var väl alltid något av en outsider under högstadiet, den där Lill-Erka. Vi gick även i samma programmeringskurs på gymnasiet och där verkade det som att saker och ting hade ordnat upp sig. Plågoandarna på skolgården fanns inte där längre. Vi hade ofta följe hem från skolan och han hade många planer om vad han skulle göra efter gymnasiet. Men något gick väl snett någonstans, efter det. Länge leve Carl-Eric.

(För att summera min tillvaro just nu innan jag släcker ned för kvällen: Hade det inte varit för att idioten som skrev inbjudningsbrevet valt att döpa mig till Peter så hade allt känns ganska helt okey just nu.)

03:46 inatt

Jaha, kolla. Där står jag och tar en ciggposebild med mobilkameran i Alexandras hallspegel. Säkerligen helt nykter. Inga konstigheter.

Tekniken hinner ikapp oss alla

Gymmade med Mike efter jobbet idag och efter det tog jag vägen hem förbi mina föräldrar för att förtära lite färdiglagat. Kliver in i köket, som är tomt och som nyligen försetts med nya fina fönster, och vidare in i tv-rummet. Morsan sitter i soffan med ena ögat på Idol och det andra ner i kvällstidningen. Jag hämtar mig en bit mat och gör henne sällskap eftersom hon ändå lagt beslag på all intressant lektyr. Ångrar mig snabbt eftersom alla deltagare i årets Idol-upplaga verkar sjunga lika falskt som McDonalds-arbetarens leende. Frågar om pappa är på möte eftersom han inte syns till, men han är tydligen bara på övervåningen ”som vanligt nuförtiden” svarar hon beskedligt. Jag går en våning upp så fort jag ätit färdigt och hittar farsan vid datorn. Min gamla dator, som jag skänkte bort när jag införskaffade min nya ibörjan av året. Jag ser att här har det hänt saker den senaste tiden, för snacka om att jag blev förvånad när jag ser att pappa har införskaffat ett par fräsiga högtalare till datorn och sitter och tuggar en massa Youtube-klipp när jag kliver in i rummet! Vi snackar om en gubbe som snart går i pension och som så sent som för några månader sedan ringde och undrade hur man stängde av datorn. Som kände till totalt två hemsidor på Internet (Blocket och Tradera) och visste endast hur man fick fram dessa eftersom jag lagt in dem under Favoriter. Nu sitter han där och plöjer Jerry Lee Lewis-livespelningar och Elvis-videos på Youtube som om det vore världens mest självklara ting och jag står stilla och vet inte riktigt hur jag ska relatera till allt.

Jag skrev i ett inlägg i somras att farsan kommer att sitta vid duvslaget och njuta i en skön stol när han gått i pension. Fan så fel jag hade. Om hans utvecklingskurva vad gäller datorkunskap fortsätter att öka i den här takten har han nog utvecklat ett sätt att styra utfodringen av sina duvor med hjälp av jättelika robotar som han kontrollerar via webben när det börjar bli dags att leva det stillsamma livet utan arbete. Han har monterat kameror och mikrofoner på robotarna och mitt gamla pojkrum fungerar nu som kontrollbrygga och han vräser "Bra där, XiC-200Y, snygg performance med vattenbytet" och fnissar för sig själv när robotarna frigör golven från duvspillning.

Denna utveckling skrämmer skiten ur mig och jag saknar redan ”Tryck på Start-menyn och sen Stäng av”-samtalen.

Ett stelnat pophjärta på väg att spricka upp igen

Jag är förmodligen sist i världen med att ha upptäckt Glasvegas, bandet med de nattsvarta texterna och råa trumbankandet från Glasgow. Men jag skiter i vilket, jag ställer mig gärna i de bakre leden av hyllningskören och skäms för det kvittar när jag bara vill damma av mina The Jesus and Mary Chain-plattor jag inte ens äger, dricka mig full på popklubb igen och kyssa den där tjejen som inte har någon aning om vem jag är men som dansar så bra. Efter att sakta ha drunknat i metalträsket de senaste åren, minns jag plötsligt igen varför popmusiken en gång betydde så mycket för mig. Jag känner den där "skita i allt"-känslan på nytt. Lämna grubblandet hemma och ge sig ut i natten. Utan lampa, kompass eller karta. Förlora kontrollen. Det finns fortfarande tid. För henne att dyka upp. Eller ner.

Glasvegas är bandet jag letat efter så länge utan att själv egentligen ha vetat om det.

Kolla in videon till "Geraldine" här.

When your sparkle evades your soul
I'll be at your side to console
When your standing on the window ledge
I'll talk you back from the edge
I will turn your tide
Be your shepard and your guide
When your lost in the deep and darkest place around
May my words walk you home safe and sound

En dröm och en konsekvens till den

Denna natt var minst sagt lite speciell. Det åskade ett par timmar och detta leder till att jag så gott som alltid drömmer mardrömmar till följd av det, oklart varför. I vilket fall, mitt bland alla mardrömmar rusar jag upp ur sängen, tänder lampan i hallen och vänder mig med ryggen mot hallspegeln för att studera min tatuering så fort sanden i mina ögon tillåter mig att se. Anledningen till att jag helt vettskrämd mitt i natten bestämmer mig för att spana in min tatuering beror på den dröm jag precis haft. En dröm där min tatuering plötsligt hade lösts upp till en enda stor svart smet. En stor kletig jävla pöl hade jag på ryggen. Det var en sån där realistisk dröm, om man nu kan klassificera en dröm som realistisk, vilket gjorde att det kändes ganska hemskt eftersom man upplever det som att det faktiskt har hänt i verkligheten. Sedan somnade jag om efter en timma ungefär, hann med ytterligare en mardröm innan åskan hade passerat staden och tagit drömmarna och sina svarta moln med sig.

Ofta kan ju drömmarna kopplas samman med verkligheten och saker som kan komma att inträffa. Exempelvis drömde jag förra sommaren om en person jag inte träffat på flera år, och dagen efteråt stötte jag ihop med honom på stan. Under kvällens pass i butiken hände något liknande. En snubbe som ofta handlar hos oss kommer in och säger till mig: ”Hörru kompis, nu ska du få se här vad jag har gjort!” och så kavlar han upp armen i en hastig ninjarörelse. Han håller upp överarmen och visar på insidan av den sin senaste tatuering, en koi-fisk. Men, fisken är inte allt mina ögon snappar upp. Över koi-fisken finns en ganska stor, svart fläck. Nästan identisk med den jag hade på min rygg i min dröm! Fast i något mindre skala förstås. Jag hamnar nästan i trance och frågar om den där svarta fläcken och han låter förklara att han täckte över en gammal tatuering med den. Han berättar även att det var den sjukaste smärta han varit med om när han gjorde den där svarta fyllningen på insidan av armen. Och då snackar vi ändå om en person som tatuerat hela armarna. Det gjorde fortfarande, några dagar senare, förbannat ont. Min nya tatuering jag ska göra kommer att innehålla motiv även på insidan av överarmen, precis på det där stället som han visade upp sin fläck på och förklarade hur jäkla ont det gjort att göra den. Samma fläck som hånat mig i min dröm och nästan skrämt livet ur mig. Det måste väl ändå kunna tolkas som en varning på något sätt, att jag inte borde fullfölja min plan?

Så nu sitter jag här, lite lagom otaggad till att göra den där tatueringen. Men känner samtidigt en stor bisarrhet över att låta drömmen styra över verkligheten. Så vi kör väl på, och om allt går åt helvete så blir det väl 1-0 till drömmarna. Inte mer än så.

Fast i en spökstad

En neonfylld dagdröm på väg att spricka
Jag ser gatlyktor och trottoarer
Men mina ben kan inte bära mig så långt
Gör mig en tjänst, tänk aldrig på mig igen
För om jag är menad för det här
Kommer staden att äta upp mig med tiden
Den här himlen kommer att göra oss sjuka
Jag kan se den lysa igenom min hud redan

(Du är den enda i hela världen jag skulle kunna vänta på
Men jag vet att allt bara skulle riva upp mig igen)

Hon ler på beställning innan hon vänder sig om

I veckan var jag på utbildning i affärsmannaskap i Varberg, på Hotell Fregatten närmare bestämt. Utbildningen tog upp ämnen som varumärken, kundbehov, exponering och konkurrensmedel. Vi gick också igenom alla ekonomiska termer och konsekvenser och vilka samband dessa kan ha. Detta var oerhört nyttig kunskap för mig som inte har någon direkt säljutbildning bakom mig och det antecknades flitigt under föreläsningarna vill jag lova. Kursledaren var verkligen kunnig och erfaren och jag imponerades stort av hennes sätt att engagera hela gruppen när hon talade. Är det något jag beundrar så är det nog att se någon besitta en stor kunskap inom ett område, men som även är en expert på att lära ut den. Jag snappade upp väldigt många små förändringar man kan göra dels i rollen som ledare och chef, men också som säljare för att få till exempelvis en merförsäljning. Små tips som kan bli stora i slutändan. Det var överlag en väldigt lärorik vistelse i Varberg.

På hemvägen samåkte jag med några andra butikschefer till Borås och därifrån skulle jag ta bussen hem. Jag upptäckte dock att det var ungefär en halvtimma kvar tills nästa buss skulle kunna frakta mig hem, så det blev ett besök på McDonalds för en snabbare måltid samt lite kvällstidningsläsning. Medan jag väntade på min tur i kassan iakttog jag kassörskan med stor noggrannhet. Hon påpekar nämligen tre gånger för en utlänning som ställt sig i den tomma kassan att hon endast har en kassa öppen och att han får ställa sig i kön precis som alla andra. Han förstår absolut ingenting, och fjärde gången hon tvingas förklara brister det och hon höjer rösten i irritation. När det strax efteråt blir min tur kastar tjejen snabbt bort sin frustration och ilska, ger av det där leendet som hon blivit tillsagd av någon chef att ge varje ny kund och frågar glatt vad jag önskar beställa. Jag tar det jag alltid tar, en BigMac och Co och en Fanta till det, men i hennes 180-gradersrörelse ser jag hur det där beställningsleendet sakta bryts ner till djupa suckar. Jag följer henne med blicken bort mot pommes frites-maskinerna. Jag ser när hon böjer sig ner att hon finns där endast fysiskt. Hon är väldigt långt borta i tankarna. Jag räknar tyst för mig själv ner från fem till noll för jag vet att snart kommer titten på armbandsuret. Och visst blir det så, ungefär på ett slänger hon en hastig blick mot sin glimrande diamantklocka för att kolla hur långt det är kvar av hennes arbetspass. Hon torkar av svetten i pannan med armen, jag betalar för mig och intar en ledig plats med min bricka.

Jag inser på vägen dit att det är precis såna moment man tampas med dagligen när man arbetar i butik, och det är hur snabbt man kan kasta av sig dem utan att visa tecken på irritation som i slutändan avgör om man bör jobba inom den här yrkeskategorin eller inte.

När man mest av allt bara vill upphöra att synas

Jobbade kvällspasset idag tillsammans med Alexandra. Det var roligt, för vi fick åtminstone lite tid till att tala om annat än jobbet(bl.a. börja planera en fest) vilket vi kanske inte alltid får under veckorna då den korta tid vi har dubbel bemanning i butiken mestadels går åt till just jobbsnack. Hur som helst, det roliga fick ett ganska snabbt slut. Det började med att jag sysselsatte mig själv med att märka upp nästa veckas filmer, när jag så får syn på att en kö hade bildats vid Alexandras kassa så jag flyttar på min ”Nästa kassa, tack!”-skylt och tar till ton för att göra kön uppmärksam på att det nu går bra att även betala i min kassa. Det är då det händer. Det som under inga omständigheter får hända, men som tyvärr ändå händer med jämna mellanrum. Totalt okontrollerat och oftast med ett fullständigt generande resultat. Någonstans när jag, relativt högt, hojtar ”Kan hjälpa nästa i denna kassan!” spricker min röst ut i en förtvivlad tonårsfalsett och jag vill direkt bara sjunka igenom marken och försvinna. För all evighet. För det låter verkligen förjävligt. Det är helt plötsligt inte min egen röst som ljuder genom lokalen. Jag har blivit besatt av en vilsen, falsettdiggande tonårings illvilliga själ. Alexandra brister självfallet ut i ett jättelikt garv och blir helt röd i ansiktet av detta men påpekar efter en stund att det bara är hon som skrattar. Men jag kan se att så är inte fallet. När jag väl har samlat mig och vågar möta köns blickar ser jag att damen som jag med min mindre sköna falsett anropat till min kassa småskrattar där bakom rynkorna som hon listigt försökt gömma med sitt billiga Kicks-spackel.

När kunderna så väl har skuttat iväg med en fnissning rikare och jag kollar på Alexandra brister jag dock själv så klart ut i skratt. Inte så mycket mer man kan göra. Svårt att INTE göra det. Jag frågar den efterföljande kunden, en av butikens stammisar och en rätt skön snubbe, om han har några tips på hur man tar sig ur målbrottet vid 26 års ålder. Han råder mig att spetsa arbetspasset med ett glas whiskey för att få till en lite skönare röst. Funkar inte det; ”tänd en cigarr eller tre”, säger han.

Och nu sitter jag här, med Dead By April ljudandes ur mina vackra högtalare, och känner mig en smula misslyckad samtidigt som jag funderar på om jag skall knåpa iväg ett mail till butiksägaren och försöka få dispens på att få knäcka en jävel innan man går på sina pass i butiken i fortsättningen.

Lite narcissism till kaffet smakar alltid bra

Ett nytt webprojekt tvingade mig hem till föräldrahemmet för att leta rätt på en gammal artikel jag skrev för en herrans massa år sedan. Jag visste att jag hade den sparad på en CD någonstans, så det var bara till att gräva sig igenom låda efter låda för att finna den. Någonstans mellan spadtagen stötte jag på ett gäng skivor där jag hade bränt ner min ”egna” mapp på varje gång jag formaterat datorn. På dessa skivor hittade jag varenda liten hemsida jag gjort genom åren, alla recensioner och artiklar jag skrivit för olika Internet-publikationer och tidningar, inspelningar från replokalen med mitt gamla band, dikter jag skrivit när allt var som mörkast och foton jag hade glömt att de ens existerade och en stor hög annat nostalgiskt material. Och så hittade jag DET. På en av skivorna fanns ett väldigt särskilt Worddokument sparat. Det var ett brev jag skickade för längesen men som nu totalt hade raderats ur mitt minne. Det var absolut inget vanligt brev.

För det hela rörde sig om ett avskedsbrev jag skickade till någon jag en gång älskat men som jag sedan valde att klippa alla banden med. När jag nu läser igenom brevet märks det att det tog lång tid att skriva, jag måste verkligen ha vägt vartenda ord på silvervåg. Varje mening tycks vara skriven med fjäderpenna, det verkar finnas en baktanke med allt. I brevet berättar jag om de finaste stunderna vi delade, roliga saker som slank ur våra munnar och som vi skrattade åt. Det märks att jag ville att mina ord skulle beröra. När jag läser avskedsbrevet tror jag till en början att jag bara hade som avsikt att få till ett vackert farväl till det som varit mellan mig och den här personen. Men ju längre ner i brevet jag kommer, desto mer inser jag att så inte är fallet. Att någonting inte står rätt till. Och när jag väl tragglat mig igenom hela brevet väller bilderna och minnena om vad som egentligen hände över mig och dessa river isär min tillvaro för stunden totalt. Jag hade nämligen en helt annan intention med det där välskrivna avskedsbrevet.

Minnena som poppar upp i skallen på mig där framför datorskärmen med ögonen snabbt slängande över Worddokumentet är inte alls särskilt vackra. Så här gick det till: jag minns att personen i fråga som brevet vad skrivit till ringde upp mig just efter det att hon läst det och grät i telefonen. Nej förresten, hon grät inte, hon tjöt som en liten hundvalp. Ingen särskilt oväntad reaktion, kanske, men något som var mer oväntat var min egen. Jag minns nämligen att jag samtidigt som jag pratade med denna person i telefonen befann mig framför en badrumsspegel. I spegelreflektionen bar jag på ett enormt leende, ett leende som helt ljudlöst skrattade av hån och överlägsenhet. Nu minns jag att jag inte alls ville få till något snyggt avslut på det som en gång var, jag ville bara känna total överlägsenhet gentemot den här personen. Känna att jag hade hennes svingande pendel mellan lycka och total olycka i mina egna händer. Jag ville göra en person jag redan knäckt, ännu mer olycklig. Jag ville strö salt i vidöppna sår. Samtidigt som jag speglade mig själv och kände en stor våg av välbehag skölja över mig. Jag minns alltså att jag hånlog rakt in i en spegel, samtidigt som någon storgråter i telefonen vid mitt öra och som jag låtsas trösta med tarvliga klichéer.

Ja, det kanske inte är varje tisdagskväll man rotar i sitt eget förflutna och upptäcker att man varit ett narcissistiskt svin som kollat på American Psycho på tok för många gånger för mycket.

Han kallar mig Peter och så var det med den saken

Har ni någon gång blivit kallad vid fel namn, men valt att inte påpeka det för att liksom komma ur situationen på ett smidigt sätt? Det hände mig i butiken häromdagen. En snubbe som jag sommarjobbade ihop med för väldigt många år sedan kom in i butiken med kvinnligt sällskap. Vi ligger på den vänskapsnivån att vi endast hejar på varandra på stan och så, kanske snabbt utbyter några oväsentligheter. Hur som helst, han har tillsammans med sitt sällskap beslutat sig om en film och stegar mot mig vid kassan. Väl framme slänger han DVD-filmen på disken så plastfodralet nästan vill spricka och utbryter: ”Tjenare Peter! Läget då?”. Han har aldrig tilltalat mig vid namn tidigare. Kanske gör han det nu enbart för att visa sin vän att han faktiskt känner ”killen i videobutiken”. Min kollega som står i kassan bredvid mig vänder ryggen till och jag kan höra henne fnissa okontrollerat. Jag har inte en blekaste aning om hur jag skall hantera situationen, men vet att jag måste agera snabbt. Allt jag får ur mig är ett ”Tjenare… mannen” och så står jag där som ett djävla fån och sen får jag ett ”Ha det gött Peter!” kastat i ansiktet på mig innan han går och så var det med den saken.

Morgonbesök på Netto

Tog mig en morgonpromenad till Netto för att inhandla lite frukost och andra livsnödvändigheter. Jag har sedan väldigt länge slutat att kolla på prislappar och kampanjskyltar när jag handlar mitt livsmedel, jag lägger bara ner det jag önskar i min korg och går till kassan. Väl där tipsar kvinnan i kassan mig om att de nu kör en kampanj ”2 för 30:-” på hushållsrullarna. ”Nej tack, det blir bra så här.” svarar jag henne med ett leende, utan att ha en blekaste aning om vad jag just tänker betala för bara ett paket hushållspapper. Väl hemma igen bestämmer jag mig ändock för att ögna igenom kvittot, mest för skoj skull, och där läser jag ”Hushållspapper 26.90”. Jag hade alltså betalat 27 kronor för ett paket hushållspapper, när jag kunde ha fått ett paket till för den ynka summan av tre kronor.

Jag inser då att jag alla gånger, kanske inte är världens mest ekonomiska människa.

Jehovas Vittnen

En bit in på söndagsförmiddagen ringer Viktor på dörren, fortfarande iklädd gårdagens bröllopskostym. Han rycker lite i kragen på kavajen och skojar om att han är från Jehovas Vittnen och frågar om han får komma in en snabbis. Det får han väl och vi pratar lite om dittan och dattan, en femhundring kastas i min gröna låda som han visst var skyldig mig. Ungefär tio minuter efter han gått ringer dörrklockan igen och jag tänker att det nog är Viktor som glömt något. Jag sliter snabbt upp dörren iklädd badhandduk eftersom jag var på väg in i duschen och vilka står där om inte Jehovas Vittnens utsända. En kostymkille i 30-årsåldern och hans vattenkammade unge står ironiskt nog utanför min dörr laddade med bibel och propaganda. De brukar komma ungefär en gång i månaden för att ”kolla läget” samt dela ut lite ny lektyr. Dagens skörd: augustinumret av Vakttornet. Jag får direkt känslan av att de försöker snärja mig. Få över mig till deras sida. Komma tillbaka till samlingslokalen och ropa "Jackpot!" högt och slänga ett pappersark på bordet med min kontaktinformation. Allt detta började efter att jag vid ett tillfälle för någon månad sedan bjöd in dem för att diskutera Bibeln. Det var med två trevliga tanter som detta meningsutbyte utspelades. När de gick var de oerhört imponerade över hur mycket jag kunde om Bibeln och alla uppenbarelseteorier. De kollade ofta på varandra under samtalet med förundrade miner. Jag såg denna diskussion enbart som en stor egoboost, att få briljera med mina kunskaper. Jag var förstås inte ett dugg intresserad av att bli värvad till någonting. Men detta har jag minsann fått sota för nu genom deras frekventa söndagsbesök. Nu är jag enbart intresserad över att veta vad det står om mig i deras anteckningar. För de måste väl ha en utstuderad plan över hur de ska få över mig, som ändå visat lite intresse i deras verksamhet, till sin sida?

Att gå i mina skor kanske är lite lättare idag

Har inte skrivit här på ett tag nu, av olika anledningar. Den största och mest bidragande är väl att jag varit ganska sysselsatt i den verkliga världen det senaste. På jobbet har det de senaste två veckorna inventerats. Detta har gått väldigt smidigt faktiskt, kanske något lättare än vad jag hade förväntat mig. Men det är väl så när man är grym på att strukturera saker och ting, helt enkelt. Har utöver detta äntligen börjat träna på gymmet igen, vilket känns förbannat skönt. Som jag har saknat allt som hör träningen till. Denna helg har jag dock inte gjort ett skit, för en förkylning från helvetet har knockat mig totalt. Ni vet en sån där jävla förkylning när det liksom känns tungt att bara andas. Stannade hemma ikväll och såg mitt älskade Inter premiärspela mot Sampdoria (1-1, Zlatan målskytt). Övertid i butiken plus semesterlön ledde till mitt livs största månadslön hittills vilket givetvis var välkommet. Har även spenderat tid till att planera min nästkommande tatuering. Det kommer att bli en half sleeve, möjligtvis ¾, har inte riktigt bestämt mig. Stilen kommer, som jag nog nämnt tidigare, med säkerhet att bli japanese black and grey, med några rödfärgade inslag. Känner mig helt säker på att den kommer att bli galet snygg, men kommer inte att göra den förrän till vintern. Tiden dit kommer att gå snabbt. Allting verkar stämma just nu. Denna gången kommer jag att njuta av stunden istället för att invänta kraschen, för det känns nu faktiskt ganska lätt att gå i mina skor.

And the reign will kill us all

Oh my god. Detta är verkligen en sån där natt där man hade kunnat offra i princip vad som helst för att inte behöva sova ensam. För det verkar verkligen inte gå. Ögonen svider och sticker och skriker efter sömn men resten av kroppen tycker annorlunda för det tycks inte gå att besöka drömmarnas land inatt. Har botat denna insomnia genom att ha Slipknots nya singel på repeat i ett antal timmar. Slipknot är en perfekt hatmaskin för nätter som denna. Kolla in videon nedan. Gillar dessutom deras nya masker skarpt, som hämtade ur mina återkommande mardrömmar. Imorgon tar vi nya tag istället.

Så många stoltheter hon tvingats svälja, så många svek hon tvingats blunda åt för att glömma

Har funderat lite efter gårdagens inlägg, där jag skrev att Ara bad domarkåren att dra åt helvete. Visst gör vi människor det alldeles för sällan? Vi är alldeles för bra på att förlåta och gå vidare. Kom att tänka på det nu i veckan när en kollega berättade att hennes vän hade blivit dumpad av en kille som hon hade varit tillsammans med i tre år. Under dessa tre år hade dock killen i fråga varit otrogen ett par gånger och förklarat bort det med att ”Jag var för full det betydde ingenting” eller ”Jag gjorde det bara för att det var så dåligt mellan oss just då”. Killen hade dessutom försökt få flickvännens vänner i säng, liksom bokstavligt tafsat på andra tjejer på dansgolvet mitt framför ögonen på henne när de var ute tillsammans. Jag blir illa berörd när jag får denna historia berättad för mig. Knyter näven i fickan och känner vreden byggas upp inombords. Jag vill, utan att ens veta vem den där idioten som bedragit sin flickvän är, bruka fysiskt våld mot aset. Ge honom en käftsmäll så att han flyger i golvet. Jag har endast delat ut en sådan i mitt liv tidigare, men kommer alltid att minnas ljudet från ett knäckt näsben och känslan när det bryts på mittet av min knutna näve. Jag gör det gärna igen, om personen ifråga verkligen förtjänar det. Om det, som då, inte finns någon annan utväg.

Tycker synd om den där tjejen, för att hon har blev kär i ett sånt svin, men också för att hon är så svag att hon förlät hans svek gång på gång på gång. Var hon rädd att hon inte kunde få någon annan? Eller var hon bara förblindad av kärleken. Det är i vilket fall en väldigt underskattad företeelse att be folk dra åt helvete, alla borde prova det. Nu menar jag inte att man ska be någon random person på stan att fara åt helvete, det kan ju lätt bli lite lustigt, men om ingen annan utväg finns än att säga upp bekantskapen med personen i fråga så ska det ske med stil. Man behöver verkligen inte alltid skiljas som vänner. Inget trams om att ”det är bäst att det bli så här, vi kommer inte att ses mer” yada yada yada. Nej, be dem att fara och flyga. Dit pepparn växer, som en god vän alltid sa. Eller varför inte nyttja lite engelska och den skönaste meningen som existerar: Fuck off and D-I-E.

Att stå upp för sig själv

Såg ni OS-brottningen idag? Ara Abrahamian blev diskad från semifinalen på väldigt suspekta grunder (luktar mutad domare lång väg). Ara blev fullständigt vansinnig och tänkte skita i att ens brotta om bronsmedaljen. Men han övertalades och hann precis i tid till matchen, där han i ren ilska körde över sin motståndare och vann en bronspeng. Men Ara kände inte att han vann ett brons utan förlorade ett guld, så under prisceremonin protesterade han mot domslutet i semifinalen genom att ta av sig medaljen, lägga den på golvet i ringen, vinka mot publiken och vandra ut ur arenan. Detta kändes bara så jävla rätt! Han stod upp för sig själv och visade inför en hel värld att han kände sig orättvist behandlad. Brottningssporten är tyvärr oerhört korrumperad och det här var det bästa som kunde hända, någon som säger ifrån. Ara Abrahamian är min nya idol och jag önskar att folk stod på sig på det där sättet. Att förlora en match på grund av att motståndaren är bättre och starkare är okey, hade han agerat som han gjorde då hade han bara varit en dålig förlorare. Att förlora en så pass viktig match på grund av en domarskandal är inte okey och Ara är i mina ögon en hjälte som genom sin gest visade att han bad pamparna inom sporten att dra käpprätt åt helvete.

Med följd av Aras uppträdande under prisceremonin kommer det imorgon att hållas ett möte om Ara får behålla sin medalj eller inte. Som om Ara skulle bry sig om vilket.

Jag har så mycket kärlek att ge men ingen att ge den till

Vi är alla evigt väntande
Förlorade i kön till något som varar
Det är många hinder när man
Är två som ska känna samma sak

Konserverar alla mina känslor
Tills jag funnit någon
Som kan älska mig
Under dygnets alla timmar

Fryser ner och låser inne
Orden jag sparade
Till den rätta stunden
Som alltid brann inne

Jag har så mycket att kärlek att ge
Men ingen att ge den till
Jag vill känna tiden stå stilla igen
Vill höra ett hjärta slå tätt intill

/P 080808

Broder Daniel Forever

Och så stod dem där till slut. Samlade för en sista spelning. För en sista kamp mot alla som aldrig förstod dem. För att hylla Anders, som gick bort alldeles för tidigt men som jag vet är närvarande på något sätt där uppifrån. Det är många tankar och känslor som hinner snurra förbi mig där i Augustinatten. Alla långa nätter i pojkrummet, med låtarna i hörlurarna och skivkonvoluten i händerna. Alla stunder framme vid scenkanterna med handen pekande uppåt. Den där kvällen i Jönköping som kom att förändra mitt liv för alltid. Alla gånger man känt en enorm hatkärlek till BD och velat elda upp allt som är förknippat med dem. Alla personer som man aldrig hade lärt känna om det inte vore för dem. Många minnen är det som väcks till liv där när ens gamla hjältar från förr gör upp med sin hemstad en sista gång. Bortsett från att inte Anders står där längre är det mesta sig likt. Henrik har rödvinsflaskan beredd på scenen, stjärnflickorna längst fram med kajalen rinnandes ned till hakan står fortfarande där och bandet kommer ibland in fel i låtarna. Allt är som vanligt även om år har passerat och alla är äldre nu. Det blir en magisk kväll och ett fint farväl till Sveriges mest betydelsefulla band genom tiderna. Bredvid mig finns en speciell vän. När Henrik avslutar med att själv framföra ”No time for us” på akustisk gitarr inser jag att den stunden alltid kommer att finnas med mig, att plocka fram och minnas när nätterna är långa och det enda man vill är att hålla ut till gryningen.

"Farväl mina barn"



(Detta är för övrigt inlägg #100 på escape monday. En liten milstolpe, mitt bland stora ord)

Way Out Fucking West

I helgen var det åter igen dags att traska runt i Slottskogens lummiga parkområde under Way Out West. I år hade man utökat festivalområdet ganska rejält för att klämma in ytterligare några tusen besökare, och liksom förra året var det helt utsålt. Festivalen var riktigt lyckad även i år, bandlistan vägde betydligt tyngre jämfört med förra året och man gick verkligen från en grym konsert direkt till en annan. Det enda jag egentligen har att invända på var väl att de borde haft fler öl och mat-tält inne på området. Köerna dit var stundtals helt obskyra vilket ledde till att man missade lite av något band man ville se. Det var först en kö för att komma in till öltälten, sedan ytterligare en slingrande kö för att komma fram till kassan. Väl där väntade ytterligare en kö för att få komma fram och beställa! Lagom jobbigt. De kunde likaså gärna ha utökat gräsplattorna för att minska leran samt ytterligare en in- och utgång för att minska köerna. Men som helhet var det en jäkligt lyckad festival och här följer en liten resumé:

Dag 1

Inledde efter en seg uthämtning av festivalpass med att se Franz Ferdinand. De gjorde en grym spelning, många av deras låtar är som bekant väldigt dansanta och gör sig lysande live. De gav oss även ett par nya låtar från deras kommande album och dessa lät lovande. Direkt efter sista låten fick jag skynda till Linnétältet där Okkervil River höll låda. Eftersom konserten krockade med FF’s spelning var det dessvärre inte mycket kvar när jag kom dit, vilket var synd för de låtarna jag väl hann höra var helt fantastiska. Har du inte upptäckt Okkervil River innan så är det hög tid att göra det nu. Galen popexplosion! Väl därefter möter jag upp med ett par vänner för att ta ett par öl och senare kolla in legendariska Sonic Youth. Ser inte speciellt mycket av konserten, men de låtar jag hör är grymma och jag känner att jag borde gå igenom bandets skivsläpp lite noggrannare när jag kommer hem. Efteråt väntade mer öl innan Nick Caves Grinderman intar Flamingoscenen. Kan inte säga att denna musik, med total avsaknad av melodier, tilltalar mig speciellt mycket och till slut räcker det med att lyssna på spelningen från ölområdet. En stund senare är det dags för den isländska orkestern Sigur Rós och deras spelning kan enkelt beskrivas som magisk. Det vilar en oerhört vacker atmosfär över oss besökare och det år svårt att inte gripas tag av den stämningsfulla musiken. De dramatiska och finstämda låtarna skivorna får en helt ny dimension när man hör dem live. Obeskrivligt stort. Synd för er som inte var där är allt jag kan säga. Kvällen avslutas med Broder Daniel, och det finns så mycket jag vill säga om den spelningen att den får tillägnas ett eget inlägg.

Dag 2

Eftersom jag på bussen på väg till Göteborg fick reda på via ett sms att ett VIP-pass låg och väntade på mig vid portarna till festivalen så gav jag bort min biljett till Kristofer som var schysst och fixade sovplats hela helgen. Vi inleder lördagen med José González. Jag upptäcker snabbt att snubben i fråga är ett praktexempel på en artist som känns fullständigt menlös att se live. Det låter precis som på skiva, alla låtar påminner extremt mycket om varandra och det händer absolut ingenting under hela konserten. Vi ger snabbt José fingret och klunkar istället i oss lördagens första festivalöl. Någon timma senare öser Caesars på för fullt i Linnétältet. De river av den ena hiten efter den andra. Kryddat med några låtar från det nya dubbelalbumet. De gör en grym spelning faktiskt, och allt är precis som alla de andra gångerna jag sett bandet lira live. Jocke Åhlund öser på som om det inte finns någon morgondag, och sångar-Caesar är lika loj och ointresserad som alltid. Fast denna gången kom han åtminstone ihåg alla textrader. Efteråt bär det in till stan för en mycket god pizza, tyvärr misstar vi tiden på en timma vilket innebar att vi missade Silverbullit. Hade gärna sett dem. Nästa spelning blir istället självaste Håkan Hellström. Kungen av Göteborg visar att han är just det, kung. Han låter lite hes men bandet är laddat till max och ger oss en riktigt grym spelning. Publikhavet är stort, alla sjunger med i låtarna och det känns verkligen som sommar att se Håkan live! Det är förvisso inte Håkans bästa spelning, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett honom live men bandet har många gånger varit bättre. Men det finns ändå inte mycket att klaga på och man njuter konserten igenom. Kvällen avslutas med svängig pensionärsrock i form av Neil Young. Han bränner på med sina mest kända låtar (vilka i princip är de enda jag känner igen, är inget större fan) och runtomkring mig står folk som jag misstänker åkt hit enbart för att se detta och viftar och tjoar i extas. Svårt att tro att snubben på scenen är 62 bast. Det är en riktigt bra spelning han ger oss, och verkligen ett värdigt avslut på en fantastisk festival.

Känns som att Way Out West kommer att bli ett stående inslag i mina somrar, det är kort och gott den perfekta festivalen och jag rekommenderar alla att ge den ett besök.

Spelade in en massa klipp i mobilen, bjussar på två:

"Okkervil River"



"Sigur Rós"

You'll Never Walk Alone

I förrgår fick man så äntligen se sitt älskade Liverpool spela live för första gången. Hade ju helst valt att se dem på Anfield, men detta fick duga som start. Vinst med 4-1, laget ser starkt ut inför säsongen som stundar. Några timmar före matchen mot Vålerenga så vimlade halva Oslo av rödklädda människor. Dessa oerhört vackra människor. Oslo var en brinnande äng att promenera fritt i för alla med ett Liverpool-hjärta. Endast vi kan förstå och överleva elden. Jag och brorsan satt och slukade ett par öl (Carlsberg givetvis) på Saras telt där ett bra gäng Liverpool-fans hade samlats. Spelade in lite som du ser i klippet nedan med mobilen mitt under sångernas sång. Den vackraste av sånger som kan leta sig in i ett par Liverpool-öron. Brorsan är med på ett hörn i klippet också. Jag diggar verkligen min bror. Han är utan tvekan en människa jag hade kunna täcka en avlossad pistolkula för.

Att komma hem från ett krig med minnen och bilder som aldrig försvinner

Såg precis filmen ”In the valley of Elah” tillsammans med min bror. Det var en riktigt schysst rulle. Har alltid sett Tommy Lee Jones som en rutinerad skådis som alltid gjort sitt jobb bra, varken mer eller mindre, men i den här filmen briljerade han verkligen. Nej, han tokägde den. Filmen handlar om en kille som återvänder till USA efter att ha tjänstgjort nere i Irak. Han har dock efter hemkomsten försvunnit från militärbasen och sonens far (Tommy Lee Jones) beslutar sig för att ta saken i egna händer och leta rätt på honom. Man får historien berättad ganska långsamt, dock utan att det blir tråkigt. Man vill verkligen få reda på sanningen kring sonens försvinnande. Paul Haggis bevisade verkligen i "Crash" och "Million Dollar Baby" att han kan det här med att berätta historier och skriva manus. Han ligger bakom manuset även till denna filmen och det märks, för allt är oerhört skickligt berättat.

Man får också en inblick i hur påverkade soldaterna blir efter ett krig och när de återvänder hem igen. Att de på ytan kan se ut precis som de alltid gjort, som innan de åkte. Men de bär på så många extremt hemska minnen och bilder inom sig som måste ut på ett eller annat sätt. Ibland tyvärr på en väg med dödlig utgång.

Hyr den snarast!

Imorgon åker jag med min bror tillbaka hem till Oslo. Det ska bli helt fantastiskt underbart faktiskt. Oslo kan mycket väl komma att bli mitt andra hem i framtiden.

Vi kanske ses igen eller så gör vi det inte

Men du hade i vilket fall en förbannat snygg lugg.

Stayhard!

Alla som känner mig vet att jag mestadels vandrar omkring här på jorden iklädd t-shirts av olika slag. Oftast en vit eller en svart sådan. Ibland en mer färgglad historia. Därför blev jag oerhört glad när jag i veckan stiftade bekantskap med hemsidan Stayhard Fashionline som jag kom i kontakt med via annons i en tatueringsblaska. Denna sida har nämligen helt galet snygga t-shirts för försäljning! De flesta ligger på någonstans mellan en femhundring och en tusenlapp i pris. Att lägga en tusing på en t-shirt kan tyckas vara mycket, men vem bryr sig egentligen så länge man hittar något man varit på jakt efter? De har även en mängd grymma accessoarer och snygga skjortor. Eller schöna skjortor som en stekare skulle ha sagt. Hur som helst, min första vistelse slutade i en beställning av en t-shirt, ett armband och ett halsband. Förmodligen inte min sista order därifrån…

22:22

I
really
need
to
figure
this
out.

22:22

McDonalds pissade leendes i våra munnar

På vägen hem från bion stannar vi till vid McDonalds för en sämre bit mat och det blev en ganska intressant vistelse på detta skitställe. Vi beställer vår skräpmat och bestämmer oss för att sitta vid uteserveringen för luftkonditioneringen i restaurangen verkar ha avlidit. Jag tar en försiktig tugga på den snabbt ihopplockade burgaren och sipprar genom det där fullkomligt eleganta sugröret i mig lite läsk. Viktor utför denna procedur ungefär samtidigt som mig och vi stannar båda upp och konstaterar gemensamt att drickfanskapet är ljummet. Nej, inte ljummet, våra drycker är ta mig fan varma. Vi undersöker våra muggar närmare och inser snabbt att vi har blivit blåst på isen. Jag säger till Viktor att tjejen som expedierade oss förmodligen bara glömt att lägga i isen i våra muggar och jag skickar in honom för att slå slag i saken. Han kommer snabbt ut igen, utan några muggar i sina händer, och förklarar att ismaskinen tydligen är sönder och att den enda kylda drycken vi kan få är juice. Första reaktion: Hur i helvete kan en ismaskin på världens största snabbmatkedja tillåtas vara trasig mitt under sommaren när folk är som mest törstande efter kyld dryck? Andra reaktion: Hur i helvete har man inte fixat ett alternativ till att skaffa fram is, det krävs inte direkt särskilt mycket? Tredje reaktion: Okey, hämta mig en äppeljuice. Strax därpå kommer en skrattandes Viktor tillbaks till uteserveringen. Jag vet inte varför han skrattar förrän han räcker fram mitt juicepaket. Det är så litet att det nästan försvann i hands hand. 25 ynka cl är vad som erbjuds. Vi hinner knappt känna smaken innan paketen är slut. Vi kan inte låta bli att garva när vi sitter där och iaktar varandra, smuttandes på de där små barnpaketen med fullständigt galna blickar.

Nej, McDonalds kan fara åt helvete. Viktor hittade dessutom en stor plastbit i sin burgare. Och varför sade inte den käckt leendes, men fullständigt inkompetenta lilla expediten att de minsann inte kunde erbjuda sina gäster kyld läsk mitt i sommaren? Hon måste ju ha gett oss denna varma och totalt vidriga läsk i förhoppning om att vi a) inte skulle märka att den smakade piss b) upptäcka att den smakar piss men inte orka gå fram och påpeka det.

Vår hämnd i i det lilla blev självfallet att låta våra brickor stå kvar på bordet när vi lämnar den sunkiga lokalen. Inte för att nån skulle bry sig direkt men ändå.

Äntligen, äntligen, äntligen var det dags

Igår var man så äntligen på plats i 2001:s sköna biofåtöljer för att bevittna den nya Batman-rullen ”The Dark Knight”. Jag fullkomligt älskade ”Batman Begins”. Chris Nolan och Chris Bale bidrog till den mest mörka och mest intressanta ”superhjälte”-filmen hittills. Så infriade ”The Dark Knight” mina förväntningar då? Självfallet. Den var förstås precis så bra som vi hade förväntat oss, om inte bättre. Heath Ledger var sådär vansinnigt bra i rollen som den fullständigt trasiga Jokern som man hade hört talas om, och det skulle förvåna mig om han inte postumt kommer att nomineras till en Oscar. Man fick verkligen känslan av att Jokern var en förbannat trasig och sorglig fan, helt utan medkänsla, helt utan begränsningar. En bad guy som inte verkar bry sig speciellt mycket om pengar. Han verkade mest tycka det var roligt att spränga saker, och människor, i luften och i bitar och skapa ett brinnande kaos över Gotham City. Det känns stundom lite sorgligt att se Heath på duken (även om man knappt ser att det är faktiskt är Heath bakom allt det där söndertrasade sminket) när man vet att han inte är vid liv längre. Filmen är i vilket fall precis lika mörk som ettan, om inte mörkare. Christian Bale är Christian Bale, man påminns om att vi har att göra med en mycket begåvad skådespelare. ”The Dark Knight” bjuder på en vidundrade upplevelse i salongen och två timmar och trettio minuter rusar verkligen förbi. Att ge filmen någonting annat än högst möjliga betyg, vore verkligen att håna den.

Vem plockar upp mig när jag faller

Min ensamma lägenhet visar sig vara,
ej ännu tömd på alla minnen
Jag önskar jag på något sätt bara,
kunde gömma undan dessa på vinden
Jag valde att glömma dig men det kanske inte räckte,
hur utplånar man en förhoppning om allt som kunde bli?
Eller minnet av orden som så kvickt släckte,
den levande elden inuti?


(mitt hjärta)

Det bor två väsen på lagret

Jag är förmodligen ensam i världen om det, men jag finner fotot ovan helt fantastiskt roligt (även om känslan försvann lite från vad mina ögon såg när den togs). Bilden föreställer i vilket fall mina kollegors (Alexandra samt Dangerous Mike, a.k.a. Magic Mike) arbetstofflor och jag tog den precis innan jag stack på semester. Bilden skvallrar om att vi har att göra med två personer med en väldig differens i skostorlek. Inga konstigheter alls. Men när jag ser dessa tofflor stå uppradade bredvid varandra kan jag inte låta bli att småfnissa för mig själv när jag står där i köket på jobbet. Jag börjar snabbt fantisera om att vi har att göra med två väsen. En jätte, kanske enögd, som håller till på lagret och styr upp saker. Han har en följeslagare, en liten pyssling som gör honom sällskap, men som kanske mest bara är i vägen. Innan de ger sig ut på äventyr ihop ställer de upp tofflorna sådär prydligt bredvid varandra och förbereder en godare måltid. Ibland skojar dem till det och byter tofflor med varannn, skrattar ihop och försöker göra en high five men upptäcker att pyssligen är för kort, stannar upp och kollar på varann innan de brister ut i skratt igen. Jag vill bara namnge dessa två figurer och hitta på en lång saga, men inser istället att det kanske är dags att stämpla ut efter 50 minuters övertid och gå på den där efterlängtade semestern.

Taggad för träning

Känner att det är väldigt hög tid att ta tag i min träning igen. Minns sommaren för två år sedan när man sprang milen uppe i spåren och knappt blev andfådd. Kändes som man bara gått mellan köket och TV-rummet i princip. Sen pajade jag ledbandet i foten under en innebandyträning så hela förra året gick åt till rehabilitering i princip. Har dock kunnat träna igen väldigt länge nu utan att ha gjort det. Men i augusti får det banne mig bli av. Nya löpskor skall inhandlas, gymkortet skall börja användas. Sen jävlar, gör vi det här. Man får så mycket energi över och det behövs verkligen om man jobbar så många timmar som jag gör, butikschefsjobbet och alla hemsideprojekt inräknat.

Sveriges roligaste man

Jag vet inte hur han har korats, men tydligen så har Robert Gustavsson krönts med titeln enligt rubriken. Visst är han en oerhört skicklig komiker, aktör och förbaskat rolig snubbe. Men Sveriges roligaste man är för mig en helt annan herre. Felix Herngren så klart. Mannen bakom Papi Raul, Dan Bäckman och en rad andra sköna figurer. Han har dessutom visat prov på såväl regissörtalang i underskattade ”Varannan vecka” samt lånat ut sin röst till samtliga karaktärer i schyssta rullen ”Torkel i knipa”. Men det är som komiker jag gillar honom mest, jag vet inte hur många gånger jag har plöjt Dan Bäckman-klippen ihop med min kompis Viktor. Så gott som varje gång vi festar ihop åker Bäckman-rösten på framåt kvällen och vi citerar alla roliga kommentarer och scener mellan ölen. Här nedan följer ett utav de roligaste svenska humorklippen som någonsin visats på TV, från TV4:s Pentagon. Se det!

Där och då, förstod jag min far

Imorgon åker mina föräldrar till Toscana i en vecka, så jag har fått förtroendet att sköta pappas kaniner och duvor medan de är bortresta. Det var väldigt längesen jag var med pappa uppe vid kaninburarna och duvslagen, så i förmiddags åkte jag med honom för en genomgång av rutinerna. Idag har pappa endast sju kaniner, men förr i tiden kunde det finnas mellan 30 och 40 stycken där. Ibland tog han med sig några hem till huset och lät dem bo i trädgårdens kaninburar som han hade byggt. Det var givetvis väldigt populärt och jag älskade verkligen de somrarna. Alla de andra barnen på gatan hälsade på med jämna mellanrum och matade kaninerna med maskrosblad, klappade dem och gav dem egna namn.

När kaninerna har fått sin ranson viker vi av in på en liten grusväg som leder till pappas duvslag. Jag har alltid gillat duvor. Minns att jag hade en egen förr i tiden. Pappa gav mig en sagolik rödvit duva som jag förärade det ytterst fina namnet Röde Rudolf. Han hängde med mig i en liten bur till skolan en dag när vi hade "Djurens dag" då alla fick ta med sig sina husdjur. Jag minns att jag släppte honom på skolgården och sen flög han hem, till allas förtjusning. En dag när pappa kom hem på kvällen berättade han att höken hade tagit Röde Rudolf. Jag förstod aldrig vem höken var, men att jag aldrig fick se Röde Rudolf flyga mer gjorde mig ledsen.

Duvorna kuttrar försiktigt när vi stannar till med bilen. Någon duva ser ut att njuta stort av att bada i regnet. Vi ger dem foder och vatten och stannar kvar en stund för att bara njuta av naturen. Ett inre lugn infinner sig. Regnet faller försiktigt från skyn men det gör ingenting. Skulle kunna stanna ett bra tag och bara inandas behagligheten. Varför har jag inte hängt med hit oftare, muttrar jag för mig själv.

Pappa går upp fem varje morgon för att åka till jobbet och kommer hem fem på eftermiddagen. Sedan fikar han snabbt innan han åker upp hit till duvorna och är hemma vid halv åtta igen ungefär. Varje dag. Året runt. Jag har aldrig förstått hur han har orkat med detta i alla dessa år. Men då, just där, förstår jag varför. Det finns ett ord som förklarar allt så mycket bättre än andra. Lugnet. För det här är verkligen en plats att samla kraft på. Även om regnet faller på våra axlar. En hare skuttar förbi längs vägrenen och en stor flock fåglar lyfter gemensamt från en trädkrona. Duvornas vingar klipper luften med maximal perfektion och de glider vackert förbi oss. Om tre år går pappa i pension och jag ser honom sittandes här på somrarna i en campingstol vid duvslaget. Men han kan då göra det när han vill på dygnet. Inga jobb och plikter som försenar. Jag kommer verkligen att unna honom det.

Not gonna regret this time

Nej, fan, nu tar vi tag i det här. Dags att lämna allt bakom sig. Jag trodde jag hade världen i mina händer men den sipprade igenom mina fingrar likt sand i ett timglas och så är det med det. Vi ses en solig dag nere vid stranden och går en sväng längs sjön och pratar. Låt oss inte vänta på att framtiden ska knacka på våra dörrar, tiden var bara inte den rätta och inte ens horoskopen visade sig vara på vår sida.

Nätterna blir allt längre

Känner att jag vill riva ur min bröstkorg för att slippa känna så här. Känner att jag måste skrika men inte har någon mun. Känner att jag behöver höra tystnaden men minns inte om den existerar längre. Vill bara att allting ska bli bra igen men min hjärna har spöken cirkulerandes inom sig och jag vet att det kommer att ta tid att bli av med dem. Hur kom det att bli så här? Hur kommer det sig att allt som sagts bara känns som tomma ord? Jag vill bara slita av mina jävla fejkvingar på ryggen och köra en slipad kniv igenom det där ihåliga hjärtat som håller dem samman.

Att känna ens hjärta brinna upp

I alla tidpunkter av mitt liv där jag har ansett mig själv vara lycklig har jag samtidigt alltid haft en gnagande känsla av att allt kommer att vända snart. Jag brukar beskriva den känslan som en långsamt växande tagg som etsat sig fast vid sidan av min långsmala kropp. En dag har den där taggen vuxit sig såpass stor att den med full kraft sticker hål på någonting bra. Idag var det dags för den där taggen att förstöra någonting fint och jag har kanske haft det på känn ett tag. För allt har varit för bra för att vara sant, ganska olikt mitt liv. För har det funnits ett endaste litet svart moln på en annars klarblå himmel så har det där lilla molnet sett till att snällt parkera sig över mig och min tillvaro. Idag brann allt det vackra upp. Du bröt mitt hjärta på mitten och medan jag nu försöker lappa ihop det igen så känner jag hur det i mina händer ändå slår hårda slag för dig och det kommer nog att göra så även ett bra tag framöver...

Du är en fantastisk människa. Fortsätt att skina som en sol även om strålarna inte kommer att landa på mig där jag går framöver.

Dagens löpsedlar gör mig depressed

Eftersom vi säljer kvällstidningar i butiken så tar jag varje morgon ner föregånde dags löpsedlar samt sätter upp de nya för dagen. I morse när jag utförde denna lilla rutin gjorde den mig ganska nedstämd. Anledningen är vad Expressen och GT hade valt att pryda sina löpsedlar med. På gårdagens löp skyltade de med att man i tidningen kunde finna vilka i den här staden som åkte omkring i de senaste lyxbilarna. Dagens löpsedel löd: "Så mycket kostar din grannes sommarstuga". Min första tanke är kort och gott "Care". Vem bryr sig liksom? Löpsedlar är till för att sälja exemplar av tidningen och det är tydligen rubriker som dessa som säljer lösnummer. Jag kan inte låta bli att finna det djupt tragiskt hur folk kan engagera sig över hur mycket andra personer, säkerligen personer de inte ens känner, tjänar i lön eller hur mycket deras hus kostade. Det är för mig totalt obegripligt hur detta kan vara intressant. Men det är väl kanske bara ett sådant land Sverige är. Ett penismätarland i mängden.

Ljusinvasion

Vaknade imorse strax före 06.00 av att hela lägenheten lystes upp av ett gigantiskt vitt sken. Min första tanke var (efter att ha sett på tok för många avsnitt av X-files) att det var några vita rymdnissar som kom för att ta mig med på en lång, lång färd. Men jag hann inte ens tänka färdigt min alienstanke innan det smäller till utav bara fan. Det måste nog ha varit den högst ljudande åskknall jag någonsin hört i hela mitt liv. Trodde det var ryssen som anföll men förstod snabbt att ett elakt åskväder befann sig precis över mitt bostadsområde så jag skyndar mig upp för att rädda min materiella värld genom att dra ut alla kablar till tv:n och datorn. Går och lägger mig igen och tar upp mobilen för att skicka ett sms och se så att L är okey men hinner inte ens ta bort tangentlåset innan ett meddelande från henne tas emot och jag somnar om tryggt igen ganska så snart.

Jag måste gå och lägga mig snart säger hon

Sitter och lyssnar lite avslappnat på Scarlett Johanssons stämma, vet inte riktigt varför men den funkar bra som bakgrundsmusik för stunden. Hon sjunger om New Orleans och hur hon önskade att hon vore där. Kan inget annat än instämma.
L har gått hem, vi åt popcorn och kollade på Arn förut. Blev påmind över hur mycket jag egentligen hatar svenska filmer. Jag avskyr dem som pesten och blir lika förundrad varje gång över hur folk kan ha något intresse av att kolla på dessa alster. Det är liksom bara så mycket jag stör mig på. Men filmen var ändå helt klart godkänd faktiskt, hade det inte varit för några usla skådespelarinsatser och en på sina ställen ganska rutten dialog hade den nog fått en trea. Eller som L uttryckte det hela: "Vafan det ser ut som de är dubbat när de talar ju!". Klockren beskrivning tycker jag personligen, haha, Hon är rolig min L. Ibland kanske utan att veta om det själv. Hon skriver i ett sms att jag ska gå och lägga mig om en timma. Så jag får väl göra det. Håller på att ställa om min dygnsrytm en smula. Tänkte kapa några minuter per dag av min vakna tid så att man till slut somnar omkring tolvslaget. Snart är det helg igen, ganska galet hur fort en vecka går när man tänker på det lite. God natt alla escape monday'ers.

P (eace) & L (ove)

Beredd att ge upp alla nätter (för dig)

Ville verkligen författa någonting ikväll men känner mig i skrivande stund helt hjärntömd. Sitter och hostar fram en retsam melodi så hårt att jag nästan trillar ur stolen, över dess plastiga armstöd och ner på det hårda trägolvet. Har haft 'Red House Painters - Have You Forgotten' på repeat en miljon gånger nu känns det som. Den tuggar och tuggar sig igenom skallen på mig och till slut hör jag den inte ens för öronen tycks ha tappat förmågan att uppfatta ljud. Vill verkligen inte gå och lägga mig för den jag vill sova bredvid och hålla om är inte här. Jag ringer dig så möts vi vid den där vägkorsningen där vi alltid skiljs åt? Fast det gör vi inte denna gången. Vi slår sönder alla farväl med längtan och låser in oss i min lägenhet och maratonkollar en massa avsnitt av Grey's Anatomy och äter jordgubbar hela natten. Du blåser bort all min oro på något märkligt sätt och inget känns nog viktigare just nu än att vara där du är.

Men det enda spåret av dig inatt är doften av dig på min kudde och jag blöder ihjäl.

Ett svenskt Interpol?

Inte trodde jag att jag under min vistelse i Norge, skulle upptäcka ett svenskt Interpol på en av deras radiostationer. Men det kanske var precis vad jag gjorde i bandet ”I ARE DROID”. Hittade deras video på youtube alldeles nyss, visst vilar det ett stoff Interpol över soundet? Fast lite mer disco, förstås.

Ännu en (regnig) midsommar

Ja, midsommaren anno 2008 innehöll väl åtminstone lite av det som hör en svensk midsommar till. Började dock med att arbeta från 09.30 till 18.00 i butiken. En vän kom under dagen in med öl till mig för de hade tydligen börjat dricka redan vid elvatiden och tyckte att jag borde komma ikapp med några promille. Mycket drickande på jobbet blev det väl dock inte men väl en hel del framåt kvällen så klart (note to self: P skall INTE dricka Jägermeister och borde veta det vid det här laget). Hamnade på en mycket väl uppstyrd fest hos en gammal klasskompis och hennes pojkvän. Möttes direkt av trevligt folk samt den största skål med jordgubbar jag någonsin sett och vaniljglass till det. Sedan blev det kubbspel och lite andra aktiviteter innan stämningen dog en smula på grund utav bråk, som jag dock inte orkade engagera mig särskilt mycket i. Blir väl så när man dricker konstant en hel dag. När kvällen började lida mot sitt slut bar det istället av till stan för skönt efterhäng hos min vapenbroder Tino, innan jag så äntligen fick träffa L (som precis som alltid sken som en sol trots den mörka och kalla natten) som jag hade haft i mina tankar typ hela kvällen och det gjorde mig väldigt glad.

Min nya ögonsten

Äntligen har Sony Ericsson släppt sin nya kameramobil i Cybershot-serien, C902 heter den närmare bestämt. Fick mitt exemplar nu i veckan och är verkligen helnöjd med mitt inköp. C902 har en extremt läcker design och är inte alls lika klumpig som deras K850i är. 5 megapixlar står till förfogande, betydligt mer snabbladdade menyer samt en helt ny blixtfunktion till kameran. Har inte hunnit sätta mig in i alla olika inställningar än för det finns en hel del, men jag lät hur som helst min kära kollega Alexandra stå modell för testskjutandet av kameran. Här ser ni henne, något överraskad över att jag slängt upp en kamera framför ögonen på henne, i full action med att märka om filmer!

Jag vet att jag kommer att sova leendes inatt

För jag vet att jag betyder nåt för dig.

Mot Slottsskogen!

Idag dök min biljett till Way Out West upp på posten. Ska bli helt fantastiskt kul att dra dit i år igen! Årets lineup känns faktiskt ännu bättre än i fjol, och den piskar väl egentligen alla andra festivaler runtom i landet på fingrarna rätt hårt. För ingen som har ett brinnande hjärta för musik vill väl missa Broder Daniels hyllningskonsert för Anders och band som Franz Ferdinand, Sonic Youth, Sigur Rós och Neil Young? Lägg där till Håkan Hellström, Silverbullit och en hel drös med nya glödheta, hypade band och du förstår vilken festival vi snackar om. Var förresten lite lustigt tidigare ikväll när min mor var och på besök samtidigt som jag var inne på Way Out Wests hemsida när hon med hög röst häver ur sig "Oj! Neil Young hade jag mycket gärna kunnat tänka mig att se!”. Haha, galet kul tyckte jag att det var. Hade verkligen ingen aning om att hon hade sån koll på musik, senast vi snackade musik ville hon liksom att jag skulle skaffa The Refreshments senaste skiva åt henne. Kanske har hon stenkoll innerst inne egentligen, men mörkar allt av någon anledning.

Hur som helst, visst ses vi i Slottsskogen i år igen!?

Ett kärt återseende

Satt och kollade på MTV i helgen där de staplade dåliga låtar på hög. Efter en stund valde de dock att spela lite nya låtar, däribland Funeral For A Friends nya singel Waterfront Dance Club och jag fastnade direkt för den. Hade helt och hållet missat att de ens skulle släppa en ny skiva, så blev självklart väldigt glad över att se videon då det faktiskt är ett av mina absoluta favoritband vi har att göra med. Soundet på nya materialet då? Jo, det låter lite som en tillbakagång till den gamla ljudbilden som fanns på debuten mixat med uppföljaren Hours. Det nya soundet som fanns på deras senaste platta verkar som bortblåst.
Videon var väl förvisso ganska medioker, men det är väl alltid kul att se fans medverka i musikvideos till sina idoler. Längtar redan till det nya albumet som dyker upp någon gång under hösten.

Nästa gång, Gus Van Sant

Den första filmen jag såg signerad Gus Van Sant måste ha varit nyinspelningen av Psycho eller Good Will Hunting, men det var först i Elephant som jag såg hans egentliga storhet. I filmen fick man följa en handfull ungdomar genom skolkorridorerna, man förstod till en början inte riktigt varför men allt var mycket skickligt fotat och redigerat samt nästan helt utan dialog vilket gjorde att man satt kvar i soffan. Allt kameraarbete gjorde filmen mycket realistisk, och det är kanske därför jag minns den makabra massakern i slutet än idag.
Igår var det så dags att tillsammans med trevligt sällskap sätta tänderna i hans senaste film, Paranoid Park, en nästan lika långsam och stillsam film som Elephant. Den stora skillnaden är väl att de har lagt in lite mer dialog i manuset. Paranoid Park är namnet på en skatepark där filmens huvudperson, Alex, och hans vän brukar hänga. En natt spårar allting dock ur när en säkerhetsvakt blir överkörd av ett tåg i närheten av parken, och det visar sig att Alex skateboard är en del i polisutredningen. Filmen hade stor potential att överträffa Elephant men den satte krokben på sig själv med jämna mellanrum genom att lägga in slumpmässiga skatescener precis när intrigen började bli intressant. Detta gjorde att det kändes som att filmen aldrig riktigt tog fart. Men man kan ändå inte bortse från storheten i Van Sants konstnärliga kamerabilder och stundtals satt jag bara och njöt, och visst kommer jag att hålla ögonen öppna efter hans nästkommande filmer.

Äntligen klar

Idag blev tatueringen äntligen färdig och det känns underbart. Kommer eventuellt att köra en sista finputsning om en månad eller så när ryggen är helt färdigläkt, får se om det kommer att behövas eller inte. Är hur som helst väldigt nöjd med resultatet, och det känns verkligen värt alla besvär. Händer för övrigt saker omkring mig hela tiden, skulle gärna vilja dra i en handbroms för att sakta ner allting och låta allt sjunka in i rätt takt, men jag antar att det bara är att låta sig ryckas med för att se vart allting leder. Jag dog för övrigt för någon natt sedan. I någon annans dröm förvisso eftersom jag livs levande sitter och skriver det här just nu. Men hur ställer man sig till en sådan dröm egentligen, det är frågan.

Morning glory

Det första jag möts utav när jag öppnar mina ögon den 10 juni 2008 är ett nytt meddelande på mobilen. Ett meddelande innehållandes öppningsfrasen ”Good morning my lovely sunshine” och, ja, hur kan någonting nånsin gå fel idag blir min första tanke. Med ett leende på läpparna reser jag mig upp och stegar ut mot toaletten. Stannar som vanligt till vid hallspegeln för inspektion. Who (or what) have I’ve become? Ser reflektionen av min tatuering och tänker ”på torsdag blir den äntligen helt klar” samt ”fy fan vad in i helvete snygg den egentligen är”. Fortsätter in på toaletten där jag börjar göra mig iordning. Förser sedan högtalarna med fina toner från Enter Shikari. Hämtar till dessa sedan ny luft på balkongen för en stund. Sneglar mot mitt Marlboro-askfat på balkongsbordet och känner ett enormt röksug av någon anledning. Startar istället upp min dator som en vän var oerhört snäll att laga åt mig igår medan jag mest studsade runt i lägenheten eller latade mig i soffan. Sedan börjar jag att författa detta blogginlägg som du läser just nu, glömmer av tiden och när jag upptäcker den inser jag att jag skall vara i stan och instämplad i butiken om cirkus fem minuter. Dags att springa nerför backarna! Kanske har jag en bit kvar till den där perfekta morgonen, after all.

Nu bär det av ner till stan ytterligare en gång, Sverige-Grekland vankas, äntligen börjar EM på riktigt.

En fin helg, helt enkelt

Hade tänkt skriva ett inlägg här om hur förbannat mycket jag tycker om Oslo som stad, men fick något att tänka på ikväll så jag orkar inte. Summerar det kort istället: skulle det skita sig med jobbet så sitter jag på bussen till Oslo med packning i mitt knä inom en vecka.

Hot Hot Heat

Då var den här på riktigt. Värmen som man har gått och längtat efter så länge. Och vad gör man för att välkomna den? Gömmer sig inomhus förstås. Vill egentligen vara utomhus och möta solens strålar och skaffa mig en snygg bränna och allt som hör sommaren till, men två vingar (eller i skrivande stund en och en halv) på ryggen sätter visst käppar i hjulen för det. Känns lite som att man ångrar sig att man skaffade sig en tatuering nu på sommaren, men det är aningen för sent att tänka på det nu. Får väl helt enkelt nöja mig med en soft bonnabränna denna sommar och ta igen allt nästa. Sen kan man ju, som idag, använda tatueringen som svepsjäl för att stanna inomhus när man kanske egentligen inte borde. Men vad är väl en solbränna att hetsa upp sig över när allt kommer omkring?

Jag är ganska nöjd med tillvaron som den är just nu ändå. Att sitta här och skiva en alldeles gigantisk och underbar vattenmelon i bitar räcker för mig. Sen att jag har en väldigt vacker bild i mitt huvud varje gång jag sluter ögonen gör inte direkt saken sämre. En bild där en flicka med försiktiga conversesteg klättrar på stenar utmed det solglittrande vattnet i en sjö gör visst livet i sig väldigt vackrare.

Konsten att inte förlora sina vänner

Har alltid känt mig lyckligt lottad vad gäller hur många vänner jag har haft genom åren. Jag har alltid haft personer omkring mig som jag kunnat dela allt med, och det är jag förstås väldigt glad över. Men det finns samtidigt vänner jag har förlorat och jag känner en stor dos melankoli inom mig så fort deras namn kommer på tal eller när man minns dem med hjälp utav något fotografi. Kunde man ha gjort något annorlunda för att inte glömmas bort, eller är det bara ibland menat att två personer inte skall förbli vänner för evigt?

I mitt fall handlar det oftast om att personen i fråga har flyttat till en annan stad för att studera eller för att flytta ihop med flickvän/pojkvän. I något enstaka fall handlar det väl mer om att vi kanske gled isär. Man hittade andra vänner med mer likasinnade intressen, eller valde andra stigar i livet att vandra på långt ifrån varandra. Kanske borde man värdesätta varandras vänskap betydligt högre än vad man egentligen gör. Tror att alla personer säkert ibland känner att de borde höra av sig oftare till någon person. En person vars vänskap man tar för given. Det får mig att fundera lite över hur man någonsin ska kunna uttrycka vikten av vänskap för någon. Varför ska det vara så svårt?

Det sägs att vi kommer närmare oss själva genom att förstå andra, och det är väl en fin sak som man får gratis när man kommer en annan person nära. Att ha någon där att ringa mitt i natten när tankarna mest av allt vill riva sönder en själv. Sen är det ju förstås trist att man ofta förlorar en väldigt bra vän efter en separation. I samband med att man skiljs åt så intalar man nog ofta varandra att man ändå kommer att hålla kontakten, just för att man har blivit så pass goda vänner att det bara vore dumt att kasta bort allting. Tyvärr är det i många fall inte mer än papperstunna ord och vänskapen tynar sakta bort till ingenting och man går från själsfränder till främlingar för varandra med åren.

Ser man allting ur ett längre perspektiv så är det nog väldigt sällan man har samma vänner under sin skoltid för resten av livet. Det tror jag inte heller, men jag tror på att om folk skulle värdesätta varandras vänskap lite högre skulle man säkerligen slippa se vänner försvinna till höger och vänster. Att om man börjar jobba på en annan ort, flyttar iväg för att studera, skaffar barn och familj eller vad man nu väljer för väg i livet - så skulle inte det behöva innebära att vänskapen sprängs i bitar så länge man kämpar lite grann för att hålla den vid liv.

Den absolut jobbigaste situationen i mina ögon är när man tvingas att säga upp en mycket god vänskap med någon p.g.a. att man fått känslor för personen i fråga som inte blivit besvarade. Det blir helt enkelt för smärtsamt att hålla allt på ett vänskapligt plan när hjärtat slår volter varje gång man ser vännen i fråga. Kanske svalnar de där känslorna och man kan förbli vänner, eller så fryser de aldrig till is och man kollar åt ett annat håll när man ser personen på stan för att slippa minnas vad som aldrig kunde bli.

Det finns säkert dem som inte har en endaste vän, och det finns nog dem som har hundra men kanske inte en enda sann vän. Jag kan räkna mina absolut närmaste vänner på en hand, och det är ett mer än tillräckligt antal för mig. All kärlek till er.