"Dåtid lämnar man bakom sig" skriver hon

Det känns ganska uppfriskande att ibland påminnas om dåtiden och sedan kunna kasta bort den för alltid en hundradels sekund senare och veta att man gjort helt rätt. Detta inträffade i helgen som passerade, när den upphaussade klassträffen ägde rum innanför hotellets väggar. Det var förstås kul att träffa en handfull personer som man inte sett på evigheter. Som man umgicks mycket med förr men som försvann till andra städer. Några hade inte förändrats ett dugg, medan andra hade bildat familj som man kanske inte riktigt hade sett skulle hända. Hela kvällen präglades förstås av mingel mellan olika femminuters ”Hej! Vad gör du nuförtiden då?”-samtal och ibörjan lyssnade man med nyfikna öron vad ens gamla klass- eller skolkamrater hade att säga men till slut kom jag på mig själv flera gånger då jag bara stod och nickade och instämde likt en robot. Jag brydde mig inte ett skit om var de bodde idag, vad de jobbade med, om de hade familj eller om de kanske varit på någon rolig resa. Varför skulle jag göra det bara för att vi råkade hamna i samma klass för över tio år sedan? Nej, framåt kvällen blev det faktiskt ganska tråkigt med undantag för ett par roliga incidenter, och till slut satt jag mest med mobilen och styrde upp träffar på Pluto med några av ens riktiga vänner istället. Kan lätt konstatera att den sista timmen på Pluto tillsammans med personer man bryr sig om var oerhört mycket mer givande än alla de där timmarna på hotellet av evigt handskakande med personer man låtsades tycka vara kul att se igen.

Så för att summera, ni som inte var där missade egentligen ingenting alls. Nu skall jag applicera lite H2Ocean på min nygaddade arm för att sedan somna gott till ”There will be blood” med lysande Daniel Day-Lewis i huvudrollen. Om man ändå vore en oljejagande mustaschsnubbe med cowboyhat och revolver...