Fast i en spökstad

En neonfylld dagdröm på väg att spricka
Jag ser gatlyktor och trottoarer
Men mina ben kan inte bära mig så långt
Gör mig en tjänst, tänk aldrig på mig igen
För om jag är menad för det här
Kommer staden att äta upp mig med tiden
Den här himlen kommer att göra oss sjuka
Jag kan se den lysa igenom min hud redan

(Du är den enda i hela världen jag skulle kunna vänta på
Men jag vet att allt bara skulle riva upp mig igen)

Hon ler på beställning innan hon vänder sig om

I veckan var jag på utbildning i affärsmannaskap i Varberg, på Hotell Fregatten närmare bestämt. Utbildningen tog upp ämnen som varumärken, kundbehov, exponering och konkurrensmedel. Vi gick också igenom alla ekonomiska termer och konsekvenser och vilka samband dessa kan ha. Detta var oerhört nyttig kunskap för mig som inte har någon direkt säljutbildning bakom mig och det antecknades flitigt under föreläsningarna vill jag lova. Kursledaren var verkligen kunnig och erfaren och jag imponerades stort av hennes sätt att engagera hela gruppen när hon talade. Är det något jag beundrar så är det nog att se någon besitta en stor kunskap inom ett område, men som även är en expert på att lära ut den. Jag snappade upp väldigt många små förändringar man kan göra dels i rollen som ledare och chef, men också som säljare för att få till exempelvis en merförsäljning. Små tips som kan bli stora i slutändan. Det var överlag en väldigt lärorik vistelse i Varberg.

På hemvägen samåkte jag med några andra butikschefer till Borås och därifrån skulle jag ta bussen hem. Jag upptäckte dock att det var ungefär en halvtimma kvar tills nästa buss skulle kunna frakta mig hem, så det blev ett besök på McDonalds för en snabbare måltid samt lite kvällstidningsläsning. Medan jag väntade på min tur i kassan iakttog jag kassörskan med stor noggrannhet. Hon påpekar nämligen tre gånger för en utlänning som ställt sig i den tomma kassan att hon endast har en kassa öppen och att han får ställa sig i kön precis som alla andra. Han förstår absolut ingenting, och fjärde gången hon tvingas förklara brister det och hon höjer rösten i irritation. När det strax efteråt blir min tur kastar tjejen snabbt bort sin frustration och ilska, ger av det där leendet som hon blivit tillsagd av någon chef att ge varje ny kund och frågar glatt vad jag önskar beställa. Jag tar det jag alltid tar, en BigMac och Co och en Fanta till det, men i hennes 180-gradersrörelse ser jag hur det där beställningsleendet sakta bryts ner till djupa suckar. Jag följer henne med blicken bort mot pommes frites-maskinerna. Jag ser när hon böjer sig ner att hon finns där endast fysiskt. Hon är väldigt långt borta i tankarna. Jag räknar tyst för mig själv ner från fem till noll för jag vet att snart kommer titten på armbandsuret. Och visst blir det så, ungefär på ett slänger hon en hastig blick mot sin glimrande diamantklocka för att kolla hur långt det är kvar av hennes arbetspass. Hon torkar av svetten i pannan med armen, jag betalar för mig och intar en ledig plats med min bricka.

Jag inser på vägen dit att det är precis såna moment man tampas med dagligen när man arbetar i butik, och det är hur snabbt man kan kasta av sig dem utan att visa tecken på irritation som i slutändan avgör om man bör jobba inom den här yrkeskategorin eller inte.

När man mest av allt bara vill upphöra att synas

Jobbade kvällspasset idag tillsammans med Alexandra. Det var roligt, för vi fick åtminstone lite tid till att tala om annat än jobbet(bl.a. börja planera en fest) vilket vi kanske inte alltid får under veckorna då den korta tid vi har dubbel bemanning i butiken mestadels går åt till just jobbsnack. Hur som helst, det roliga fick ett ganska snabbt slut. Det började med att jag sysselsatte mig själv med att märka upp nästa veckas filmer, när jag så får syn på att en kö hade bildats vid Alexandras kassa så jag flyttar på min ”Nästa kassa, tack!”-skylt och tar till ton för att göra kön uppmärksam på att det nu går bra att även betala i min kassa. Det är då det händer. Det som under inga omständigheter får hända, men som tyvärr ändå händer med jämna mellanrum. Totalt okontrollerat och oftast med ett fullständigt generande resultat. Någonstans när jag, relativt högt, hojtar ”Kan hjälpa nästa i denna kassan!” spricker min röst ut i en förtvivlad tonårsfalsett och jag vill direkt bara sjunka igenom marken och försvinna. För all evighet. För det låter verkligen förjävligt. Det är helt plötsligt inte min egen röst som ljuder genom lokalen. Jag har blivit besatt av en vilsen, falsettdiggande tonårings illvilliga själ. Alexandra brister självfallet ut i ett jättelikt garv och blir helt röd i ansiktet av detta men påpekar efter en stund att det bara är hon som skrattar. Men jag kan se att så är inte fallet. När jag väl har samlat mig och vågar möta köns blickar ser jag att damen som jag med min mindre sköna falsett anropat till min kassa småskrattar där bakom rynkorna som hon listigt försökt gömma med sitt billiga Kicks-spackel.

När kunderna så väl har skuttat iväg med en fnissning rikare och jag kollar på Alexandra brister jag dock själv så klart ut i skratt. Inte så mycket mer man kan göra. Svårt att INTE göra det. Jag frågar den efterföljande kunden, en av butikens stammisar och en rätt skön snubbe, om han har några tips på hur man tar sig ur målbrottet vid 26 års ålder. Han råder mig att spetsa arbetspasset med ett glas whiskey för att få till en lite skönare röst. Funkar inte det; ”tänd en cigarr eller tre”, säger han.

Och nu sitter jag här, med Dead By April ljudandes ur mina vackra högtalare, och känner mig en smula misslyckad samtidigt som jag funderar på om jag skall knåpa iväg ett mail till butiksägaren och försöka få dispens på att få knäcka en jävel innan man går på sina pass i butiken i fortsättningen.

Lite narcissism till kaffet smakar alltid bra

Ett nytt webprojekt tvingade mig hem till föräldrahemmet för att leta rätt på en gammal artikel jag skrev för en herrans massa år sedan. Jag visste att jag hade den sparad på en CD någonstans, så det var bara till att gräva sig igenom låda efter låda för att finna den. Någonstans mellan spadtagen stötte jag på ett gäng skivor där jag hade bränt ner min ”egna” mapp på varje gång jag formaterat datorn. På dessa skivor hittade jag varenda liten hemsida jag gjort genom åren, alla recensioner och artiklar jag skrivit för olika Internet-publikationer och tidningar, inspelningar från replokalen med mitt gamla band, dikter jag skrivit när allt var som mörkast och foton jag hade glömt att de ens existerade och en stor hög annat nostalgiskt material. Och så hittade jag DET. På en av skivorna fanns ett väldigt särskilt Worddokument sparat. Det var ett brev jag skickade för längesen men som nu totalt hade raderats ur mitt minne. Det var absolut inget vanligt brev.

För det hela rörde sig om ett avskedsbrev jag skickade till någon jag en gång älskat men som jag sedan valde att klippa alla banden med. När jag nu läser igenom brevet märks det att det tog lång tid att skriva, jag måste verkligen ha vägt vartenda ord på silvervåg. Varje mening tycks vara skriven med fjäderpenna, det verkar finnas en baktanke med allt. I brevet berättar jag om de finaste stunderna vi delade, roliga saker som slank ur våra munnar och som vi skrattade åt. Det märks att jag ville att mina ord skulle beröra. När jag läser avskedsbrevet tror jag till en början att jag bara hade som avsikt att få till ett vackert farväl till det som varit mellan mig och den här personen. Men ju längre ner i brevet jag kommer, desto mer inser jag att så inte är fallet. Att någonting inte står rätt till. Och när jag väl tragglat mig igenom hela brevet väller bilderna och minnena om vad som egentligen hände över mig och dessa river isär min tillvaro för stunden totalt. Jag hade nämligen en helt annan intention med det där välskrivna avskedsbrevet.

Minnena som poppar upp i skallen på mig där framför datorskärmen med ögonen snabbt slängande över Worddokumentet är inte alls särskilt vackra. Så här gick det till: jag minns att personen i fråga som brevet vad skrivit till ringde upp mig just efter det att hon läst det och grät i telefonen. Nej förresten, hon grät inte, hon tjöt som en liten hundvalp. Ingen särskilt oväntad reaktion, kanske, men något som var mer oväntat var min egen. Jag minns nämligen att jag samtidigt som jag pratade med denna person i telefonen befann mig framför en badrumsspegel. I spegelreflektionen bar jag på ett enormt leende, ett leende som helt ljudlöst skrattade av hån och överlägsenhet. Nu minns jag att jag inte alls ville få till något snyggt avslut på det som en gång var, jag ville bara känna total överlägsenhet gentemot den här personen. Känna att jag hade hennes svingande pendel mellan lycka och total olycka i mina egna händer. Jag ville göra en person jag redan knäckt, ännu mer olycklig. Jag ville strö salt i vidöppna sår. Samtidigt som jag speglade mig själv och kände en stor våg av välbehag skölja över mig. Jag minns alltså att jag hånlog rakt in i en spegel, samtidigt som någon storgråter i telefonen vid mitt öra och som jag låtsas trösta med tarvliga klichéer.

Ja, det kanske inte är varje tisdagskväll man rotar i sitt eget förflutna och upptäcker att man varit ett narcissistiskt svin som kollat på American Psycho på tok för många gånger för mycket.

Han kallar mig Peter och så var det med den saken

Har ni någon gång blivit kallad vid fel namn, men valt att inte påpeka det för att liksom komma ur situationen på ett smidigt sätt? Det hände mig i butiken häromdagen. En snubbe som jag sommarjobbade ihop med för väldigt många år sedan kom in i butiken med kvinnligt sällskap. Vi ligger på den vänskapsnivån att vi endast hejar på varandra på stan och så, kanske snabbt utbyter några oväsentligheter. Hur som helst, han har tillsammans med sitt sällskap beslutat sig om en film och stegar mot mig vid kassan. Väl framme slänger han DVD-filmen på disken så plastfodralet nästan vill spricka och utbryter: ”Tjenare Peter! Läget då?”. Han har aldrig tilltalat mig vid namn tidigare. Kanske gör han det nu enbart för att visa sin vän att han faktiskt känner ”killen i videobutiken”. Min kollega som står i kassan bredvid mig vänder ryggen till och jag kan höra henne fnissa okontrollerat. Jag har inte en blekaste aning om hur jag skall hantera situationen, men vet att jag måste agera snabbt. Allt jag får ur mig är ett ”Tjenare… mannen” och så står jag där som ett djävla fån och sen får jag ett ”Ha det gött Peter!” kastat i ansiktet på mig innan han går och så var det med den saken.

Morgonbesök på Netto

Tog mig en morgonpromenad till Netto för att inhandla lite frukost och andra livsnödvändigheter. Jag har sedan väldigt länge slutat att kolla på prislappar och kampanjskyltar när jag handlar mitt livsmedel, jag lägger bara ner det jag önskar i min korg och går till kassan. Väl där tipsar kvinnan i kassan mig om att de nu kör en kampanj ”2 för 30:-” på hushållsrullarna. ”Nej tack, det blir bra så här.” svarar jag henne med ett leende, utan att ha en blekaste aning om vad jag just tänker betala för bara ett paket hushållspapper. Väl hemma igen bestämmer jag mig ändock för att ögna igenom kvittot, mest för skoj skull, och där läser jag ”Hushållspapper 26.90”. Jag hade alltså betalat 27 kronor för ett paket hushållspapper, när jag kunde ha fått ett paket till för den ynka summan av tre kronor.

Jag inser då att jag alla gånger, kanske inte är världens mest ekonomiska människa.