Äntligen, äntligen, äntligen var det dags

Igår var man så äntligen på plats i 2001:s sköna biofåtöljer för att bevittna den nya Batman-rullen ”The Dark Knight”. Jag fullkomligt älskade ”Batman Begins”. Chris Nolan och Chris Bale bidrog till den mest mörka och mest intressanta ”superhjälte”-filmen hittills. Så infriade ”The Dark Knight” mina förväntningar då? Självfallet. Den var förstås precis så bra som vi hade förväntat oss, om inte bättre. Heath Ledger var sådär vansinnigt bra i rollen som den fullständigt trasiga Jokern som man hade hört talas om, och det skulle förvåna mig om han inte postumt kommer att nomineras till en Oscar. Man fick verkligen känslan av att Jokern var en förbannat trasig och sorglig fan, helt utan medkänsla, helt utan begränsningar. En bad guy som inte verkar bry sig speciellt mycket om pengar. Han verkade mest tycka det var roligt att spränga saker, och människor, i luften och i bitar och skapa ett brinnande kaos över Gotham City. Det känns stundom lite sorgligt att se Heath på duken (även om man knappt ser att det är faktiskt är Heath bakom allt det där söndertrasade sminket) när man vet att han inte är vid liv längre. Filmen är i vilket fall precis lika mörk som ettan, om inte mörkare. Christian Bale är Christian Bale, man påminns om att vi har att göra med en mycket begåvad skådespelare. ”The Dark Knight” bjuder på en vidundrade upplevelse i salongen och två timmar och trettio minuter rusar verkligen förbi. Att ge filmen någonting annat än högst möjliga betyg, vore verkligen att håna den.