En näst intill perfekt start på dagen

Onsdagar innebär numera att undertecknad är helt ledig från jobbet. Jag har kommit på att vara ledig mitt i veckan passar mig alldeles perfekt. Ser det lite som vardagslyx, och den vill jag ta vara på! Jag ser därför till att alltid boka in alla aktiviteter just på onsdagar; tatuering, klippning, tvättning, fika - ja vad det nu kan tänkas vara. Idag stod massage på stans underbara kallbadhus "Mitt i sjön" på menyn! En halvtimme innehållandes varma lavastenar och stor genomgång av rygg och nacke var givetvis fantastiskt skönt för kroppen. Promenaden dit ner och hem igen var väldigt behaglig den med (hej vårkänslor) och det fanns många intryck att insupa där nere vid sjön. Gräsänderna som lekfullt gled omkring på den is som fortfarande hade kämpat sig kvar i sjön. Knastret från isen som sakta spricker upp kring trädet lite längre bort på bryggan. Med solen i ögonen hade man lätt kunnat spendera hela förmiddagen där, men ett möte på banken väntade så jag fick styra kursen in mot stan igen ganska snabbt. En näst intill perfekt dag på starten som summeras bäst med ett gäng fotografier:

It's too late to apologize

Kanadensiska screamobandet Silverstein hör till mina favoriter och nu medverkar de på Punk Goes Pop 2 - en samlingsplatta där olika "punkband" gör covers på kända radiohits. Silverstein tar sig an One Republics evigt uttjatade "Apologize", men lyckas ändå ganska väl med att göra låten intressant igen. Eller? Döm själva.

Vi kan väl tala om något annat

Boken om Broder Daniel är äntligen beställd. Det verkar vara en fin bok, det där. "En briljant bok i all sin enkelhet, för oss som var med, för er som missade allting." skriver Birro. Ganska mycket var man väl ändå med om när det begav sig. På tal om det här med att läsa böcker. Jag är helt enkelt fruktansvärt värdelös på det. Blir rastlös, kan aldrig koppla av. Tänker på tiotusen andra saker. Lägger ifrån mig boken och tar upp den igen. Googlar till slut om boken inte finns som film istället. Ni vet som i skolan när alla stack ner till videobutiken i desperation att slippa läsa den där boken för att till slut kunna bli färdig med den där bokrecensionen man våndats över så länge. Jag slingrar mig alltid likt ormen när jag hamnar i situationer där böcker eller någon författare diskuteras. Som på festen där alla vill komma med smarta instick. Jag duckar alltid genom att få över samtalet till att handla om film istället. Drömscenariot är förstås när boken faktiskt är utgiven även som film, då behöver man liksom inte ens frångå samtalets huvudämne. Finns nog inget jag hellre diskuterar än just film, därför faller det sig naturligt att dölja att jag är en fejk i boksammanhang med just detta.

Min kärlek till Blink 182

Tom DeLonge, Mark Hoppus och Travis Barker. Där har ni tre namn och en trio som kom att betyda en hel del, på ett smått märkligt sätt, för mig. Blink 182, bandet som gick från att springa nakna på stan i sina musikvideos och sjunga om helt idiotiska saker, till att plocka in självaste Robert Smith från Cure, få höga skivrecensioner i ansedda tidningar för att sedan splittras. Jag har väl fått ta emot en del skit för att jag har lyssnat på Blink. De har väl inte ansetts vara "creddiga" nog. Men jag har alltid avgudat Toms låtskrivarförmåga och hans talang. Alltid tyckt det varit intressant att under alla nätter jag inte kunnat sova sitta uppe och plöja igenom forum efter rykten och teorier om varför de gick skilda vägar. Tom verkade vilja ha mer tid med familjen, men startade ändå ett sidoprojekt ihop med Travis (Boxcar Racer). Rykten säger att Mark tog det hårt som blev lämnad utanför, och Tom startade därför bandet Angels & Airwaves medan Travis och Mark drog igång +44. Sprickan tycktes vara total, men båda banden fortsatte ändå att kasta Blink 182-covers åt fansen på spelningarna. När Travis sedan i slutet av förra året mirakulöst överlevde en flygkrasch kom de gamla vännerna på andra tankar igen och för en månad sedan gick bandet ut med att de skall återförenas med ett nytt album och en stor världsturné.

Visst känns det lite märkligt, men framförallt skrämmande att det krävs att man nästan omkommer i en flygolycka för att visst gammalt groll skall förlåtas? Att det skall vara så förbannat svårt att inse att tiden alltid är för kort, att man kännt varandra för länge för att inte bara kunna strycka ett streck över allt.

Summa summarum: Blink 182 har återförenats, skall släppa en ny skiva och kanske kommer de till Sverige och spelar. Och detta gör mig så förbannat glad.

Jag och Alex Schulman

Jag minns inte riktigt vilket år det var. Minns bara att det var samma år som jag för första och sista gången följde "Idol" på TV4. Jag höll en av deltagarna som favorit och brukade läsa igenom notiserna om honom i dagspressen. En dag var han irriterad på någon Alex som hade placerat honom på sin utelista på en Internet-sida döpt till Stureplan. Jag surfade snabbt in på den för att skaffa mig en uppfattning om vad det var som gjorde Idol-deltagaren så upprörd. Jag konstaterade snabbt att den där Alex verkade vara fullständigt dum i huvudet. Jag höll inte med honom om någonting. Veckorna passerade i vilket fall och min fascination för den där Idol-deltagaren dog sakta men säkert ut till att inte längre existera. Jag behövde någonting nytt att ägna lite dötid åt så jag återgick till Stureplan och de där utelistorna. Det fanns något i hans sätt att skriva som lockade dit mig gång på gång. Det dröjde inte länge förrän jag hade blivit besatt av att läsa hans texter. Hans Stureplan-listor blev till bloggande på Aftonbladet och kom ganska snabbt att bli Sveriges största blogg. Jag besökte den varje dag, ibland ett par gånger samma dag i hopp om nya uppdateringar. Hade jag inte tillgång till Internet en dag var jag väldigt snabb med att "läsa ikapp" inläggen så fort jag fick tillfälle till det. Jag tvivlar skarpt på att det finns någon i Sverige som skriver bättre än Alex Schulman. Varesig det handlar om hans pinsamma situationer med främmande människor på stan, bråk med chefer eller minnen från barndomen.

Jag minns inte namnet på den där Idol-deltagaren, men om jag fick chansen att minnas skulle jag skriva ett brev och tacka för att det ledde till min upptäckt av Alex Schulmans förmåga att sätta samman ord.

Nu det senaste har den där Schulman börjat dyka upp i mina drömmar. Kanske inte så konstigt kan tyckas, efter alla dessa år som man dagligen har tagit del av hans liv. Nu senast var han min lärare i skolan. Han var en mycket bestämd sådan och såg ner på alla elever. Förutom mig, vill jag minnas att jag hoppades på. Så nu när Alex Schulman har skaffat klippkort i min drömsfär så har jag beslutat mig för en sak. Att inte länge smygläsa Blondinbellas blogg när ingen ser på. Ja, usch, jag vill inte tänka på hur terapiräkningen skulle se ut om hon skulle få för sig att börja fladdra förbi i mina drömmar.