"Dåtid lämnar man bakom sig" skriver hon

Det känns ganska uppfriskande att ibland påminnas om dåtiden och sedan kunna kasta bort den för alltid en hundradels sekund senare och veta att man gjort helt rätt. Detta inträffade i helgen som passerade, när den upphaussade klassträffen ägde rum innanför hotellets väggar. Det var förstås kul att träffa en handfull personer som man inte sett på evigheter. Som man umgicks mycket med förr men som försvann till andra städer. Några hade inte förändrats ett dugg, medan andra hade bildat familj som man kanske inte riktigt hade sett skulle hända. Hela kvällen präglades förstås av mingel mellan olika femminuters ”Hej! Vad gör du nuförtiden då?”-samtal och ibörjan lyssnade man med nyfikna öron vad ens gamla klass- eller skolkamrater hade att säga men till slut kom jag på mig själv flera gånger då jag bara stod och nickade och instämde likt en robot. Jag brydde mig inte ett skit om var de bodde idag, vad de jobbade med, om de hade familj eller om de kanske varit på någon rolig resa. Varför skulle jag göra det bara för att vi råkade hamna i samma klass för över tio år sedan? Nej, framåt kvällen blev det faktiskt ganska tråkigt med undantag för ett par roliga incidenter, och till slut satt jag mest med mobilen och styrde upp träffar på Pluto med några av ens riktiga vänner istället. Kan lätt konstatera att den sista timmen på Pluto tillsammans med personer man bryr sig om var oerhört mycket mer givande än alla de där timmarna på hotellet av evigt handskakande med personer man låtsades tycka vara kul att se igen.

Så för att summera, ni som inte var där missade egentligen ingenting alls. Nu skall jag applicera lite H2Ocean på min nygaddade arm för att sedan somna gott till ”There will be blood” med lysande Daniel Day-Lewis i huvudrollen. Om man ändå vore en oljejagande mustaschsnubbe med cowboyhat och revolver...

Uppe till slut

Så kom den upp till slut, Håkan Hellströms nya hemsida skapad av undertecknad. Det var lite pyssel att få den färdig, men nu när den väl finns upplagd på nätet är jag faktiskt ganska nöjd med resultatet. Jag knåpade även ihop en liten krönika kring sidans historia och den går att läsa här. Ska bli intressant att höra vad Matros Hellström själv har att säga om hemsidan…

En bra kväll förändrar egentligen ingenting (men jag välkomnar dem alltid med öppna armar)

Har haft en känsla inom mig en längre tid. Att alla nya vindar har slutat att blåsa. Att det går en vägg rakt igenom mig och att något eller någon måste slita den i bitar men utan att förstöra mig. Behöver krascha in i någonting och om jag kunde göra det igen skulle jag lova mig själv att för en gångs skull inte överanalysera sönder allting för att enbart få vinka farväl en sista gång igen. Fast det kan jag inte så jag låtsas att ingenting är fel. Men så plötsligt blir jag totalt hänförd av ett par hypnotiserande steg på dansgolvet och snart inser jag att man kanske inte behöver gå runt och vänta på några ouppnåeliga mirakelkurer för att få väggen att explodera. Kanske är allt som krävs att sova i någon annans säng. Bryta ett mönster lika svårt att kartlägga som huvudvärken som ingen tablett tycks vilja bota. Eller varför inte bara hitta ett par schyssta speedos i ens jackficka när man möter dagen för första gången under promenaden hem genom staden med Glasvegas värmandes i öronen och med ett par nyinflyttade tankar i huvudet. (Men jag vet inte än om de är här för att stanna).

Han äcklar mig som ingen har gjort förut

Något man som ett hypokondriskt, bacillbekämpande butiksbiträde väldigt mycket hatar är när folk slickar på sina fingrar innan de börjar bläddra i sina plånböcker för att plocka fram rätt valör på sedeln. Jag förstår liksom inte vitsen med det. Hur kan man misslyckas med att bläddra bland ett par sedlar? Hur dålig är man inte om man finner någon svårighet i det. Detta förbannade fingerslickande leder till att jag tvingas studera vart på sedeln kunden för sina våta fingrar så att jag kan ducka bacillattacken genom att hålla i något av sedelns torrare hörn när jag har tagit emot den. Värst av allt var för någon vecka sedan när en kund tagit upp rätt sedel utan problem som en frisk människa gör, men bestämmer sig ändå för att slicka på fingret_efteråt_och precis innan han räcker mig den. Liksom som om det skedde av ren reflex. Inte alls med något syfte. Eller förresten, nu ljög jag visst. Det var inte alls den värsta av slickattacker jag blivit utsatt för i butiken. Det absolut värsta i slickväg var en kund som fan måste ha nuddat gommen med sitt finger innan han väl förde ner det i plånboken för att ta upp sitt... kreditkort. Kreditkort!? Det stackars Visa-kortet var helt indränkt av saliv när han sträcker fram det. Och han förväntar sig att jag ska ta emot det med ett leende för att dra det i min kortterminal. Det kändes som en hel evighet innan den stunden var över och den äcklade mig såpass mycket att jag direkt kände för att hoppa upp på kassadisken och urinera idiothelvetet i ansiktet för att ge något tillbaka som motsvarar det han just gjort mot mig.

Ja, sån är jag.

Jag minns hur allting började

Känner du hur din längtan efter sommaren skriker till dig vid varje gathörn på vägen ner till staden? Inser du att du alltid vänder bort blicken vid stigen ner mot parken för du vet att dina pupiller bara låses fast vid vad som kunde bli? Märker du inte att snön kommer att börja falla när som helst utanför ditt fönster för att tid har passerat fastän du trodde att allting stannat upp? Nej, det gör du inte. För du har gått med ditt hjärta under armen och låtit varje steg förvandlas till ännu en mil längre ifrån någon som du en gång brydde dig väldigt mycket om.