These girls fall like dominos, dominos

Samtidigt som jag hörde trumslagen i introt till den här låten för första gången visste jag med största säkerhet att jag skulle bli förälskad i den. Och det är ju klart att jag blev. Kanske för att jag längtar så förbaskat efter att börja spela trummor igen att jag fokuserar öronen lite extra efter alla trumljud jag kommer över. Jag vet inte så mycket om bandet bakom låten men det gör inte så mycket. Jag vet bara att jag är ärligt kär i soundet, och dessutom så innehåller låten några smått finurliga textrader och det gör ju aldrig saken sämre.



"As soon as I love her it's been too long.
And I really love breaking your heart
These silver apples will shine on I was wrong
The hardest love has the coldest end"

Nu kör vi den här på repeat en sväng, visst är ni med mig, men sök upp den på Spotify istället och skruva upp volymen så att ni hör trumslagen lite tydligare. Lägg även märke till oljuden, gnisslandet ungefär 2:40 in i låten. Underbart tinnitusgnissel att även det bli förälskad i.

Sen, finns det kanske, någon person jag tänker på när jag hör den låten, kanske är det ytterligare en anledning till att jag vill höra den om och om igen. Suck on that for a while.

Vardagsbestyr

Jag tänker ibland när jag traskar runt i min lägenhet, att vilken tur det är att jag inte lever tillsammans med någon just nu. För som det ser ut här ibland! Det är sällan man ser diskbänken för alla smutsiga glas och tallrikar. Drinkglasen och pokermarkerna från den där festen förra månaden tar fortfarande upp plats på vardagsbordet vilket har tvingat ner räkningarna som låg där på marken vilket ledde till betalningspåminnelse och hot om inkasso. Ja, ni förstår säkert, att när man inte har någon annan än sig själv och sina närmsta vänner som besöker en att ta hänsyn till så är det inte alltid högsta prioritet att plocka undan efter sig. Men detta är något jag vill få ändring på, nu eller aldrig. Därför har jag kommit på en smått genialisk lösning på det hela. Från och med efter att jag har postat det här inlägget kommer jag att låtsas att jag har en inneboende! Vi kan kalla personen för Frank, helt utan anledning. Inte vill jag väl att disken skall stå och lukta när Frank kommer in i köket för att göra sig en kvällsmacka? Om Frank kanske är en person som kissar sittandes, så är det väl självklart att jag ser till att fälla ner toasitsen efter mig! Tvättstugan skall bokas redan när tvättkorgen är halvfull, så att även Franks kläder får plats innan korgen är överfull.

Jag skall se till att Frank kommer att få en helskön vistelse i min lägenhet framöver, glaset skall vara diskat redan innan jag har hunnit dricka färdigt ur det. Så nästa gång man för oväntat besök behöver man inte dra en rövare för att lägenheten ser ut som efter ett bombnedslag. Är jag inte ett geni, så säg.

Nu skall Frank och jag laga en godare frukost, jag hoppas han gillar vad jag gillar för här finns inte mycket att välja på. Jag är väl inte känd för att vara den som har det mest välfyllda av kylskåp, om man säger så.

Professionell ordbajsare

For på Netto precis. Ja, det är så man säger uppe i norr. ”Jag far på stan en stund” brukar mina vänner från Umeå säga. Hade med mig tre påsar med pantburkar tänkta att omvandla till lite mynt. Givetvis var det någon som använde pantautomaten redan, så jag satte mig ner på en träbänk i väntan på min tur. Mittemot bänken hängde en anslagstavla. Här fanns det gamla vanliga. Bortsprungna katter, en mopedbil till salu. En gammal soffa bortskänkes. Vardagligheter. Men så fanns det en affisch som var ditsatt på ett sätt att den skymde några lappar som någon annan redan hade satt upp. Vad fräckt gjort, tänkte jag och blev snabbt intresserad av att se vad det var för affisch som var så mycket viktigare än de som redan täckte väggen. När jag läser den blir jag visst inbjuden till gudstjänst med pastor Danny. Vad trevligt! Jag läser vidare på affischen och finner en presentation bestående av tre meningar:

Professionell violinist
Smord lovsångsledare
Dynamisk förkunnare

Jag vill att ni smakar lite på dessa meningar. Läs dem högt för er själva, eller nåt. Jag får känslan av att pastor Danny vill utge sig för att vara en man av auktoritet, att han har en show att bjuda på som man bara inte vill missa. Varför skulle man annars beskriva sig som en smord, dynamisk förkunnare? Jag saknar ord för att beskriva hur stor komik jag finner i den här affischen! Inte beskriver man väl sig själv seriöst på det där viset? Han måste väl ha suttit med synonymfunktionen i Word och lekt lite bara?

Jag funderar allvarligt på att besöka pastor Dannys gudstjänst, enbart för att efteråt applådera alldeles för högt, utbrista ”Dynamiskt!”, ”Professionellt!”, ”Det gick ju smort det där!” och sedan fråga vart fikan serveras.

Men, det krävs väl att man, som jag, har sett alla avsnitt av Seinfeld för att kunna se det roliga i alltihopa, och det har väl inte ni.