Stayhard!

Alla som känner mig vet att jag mestadels vandrar omkring här på jorden iklädd t-shirts av olika slag. Oftast en vit eller en svart sådan. Ibland en mer färgglad historia. Därför blev jag oerhört glad när jag i veckan stiftade bekantskap med hemsidan Stayhard Fashionline som jag kom i kontakt med via annons i en tatueringsblaska. Denna sida har nämligen helt galet snygga t-shirts för försäljning! De flesta ligger på någonstans mellan en femhundring och en tusenlapp i pris. Att lägga en tusing på en t-shirt kan tyckas vara mycket, men vem bryr sig egentligen så länge man hittar något man varit på jakt efter? De har även en mängd grymma accessoarer och snygga skjortor. Eller schöna skjortor som en stekare skulle ha sagt. Hur som helst, min första vistelse slutade i en beställning av en t-shirt, ett armband och ett halsband. Förmodligen inte min sista order därifrån…

22:22

I
really
need
to
figure
this
out.

22:22

McDonalds pissade leendes i våra munnar

På vägen hem från bion stannar vi till vid McDonalds för en sämre bit mat och det blev en ganska intressant vistelse på detta skitställe. Vi beställer vår skräpmat och bestämmer oss för att sitta vid uteserveringen för luftkonditioneringen i restaurangen verkar ha avlidit. Jag tar en försiktig tugga på den snabbt ihopplockade burgaren och sipprar genom det där fullkomligt eleganta sugröret i mig lite läsk. Viktor utför denna procedur ungefär samtidigt som mig och vi stannar båda upp och konstaterar gemensamt att drickfanskapet är ljummet. Nej, inte ljummet, våra drycker är ta mig fan varma. Vi undersöker våra muggar närmare och inser snabbt att vi har blivit blåst på isen. Jag säger till Viktor att tjejen som expedierade oss förmodligen bara glömt att lägga i isen i våra muggar och jag skickar in honom för att slå slag i saken. Han kommer snabbt ut igen, utan några muggar i sina händer, och förklarar att ismaskinen tydligen är sönder och att den enda kylda drycken vi kan få är juice. Första reaktion: Hur i helvete kan en ismaskin på världens största snabbmatkedja tillåtas vara trasig mitt under sommaren när folk är som mest törstande efter kyld dryck? Andra reaktion: Hur i helvete har man inte fixat ett alternativ till att skaffa fram is, det krävs inte direkt särskilt mycket? Tredje reaktion: Okey, hämta mig en äppeljuice. Strax därpå kommer en skrattandes Viktor tillbaks till uteserveringen. Jag vet inte varför han skrattar förrän han räcker fram mitt juicepaket. Det är så litet att det nästan försvann i hands hand. 25 ynka cl är vad som erbjuds. Vi hinner knappt känna smaken innan paketen är slut. Vi kan inte låta bli att garva när vi sitter där och iaktar varandra, smuttandes på de där små barnpaketen med fullständigt galna blickar.

Nej, McDonalds kan fara åt helvete. Viktor hittade dessutom en stor plastbit i sin burgare. Och varför sade inte den käckt leendes, men fullständigt inkompetenta lilla expediten att de minsann inte kunde erbjuda sina gäster kyld läsk mitt i sommaren? Hon måste ju ha gett oss denna varma och totalt vidriga läsk i förhoppning om att vi a) inte skulle märka att den smakade piss b) upptäcka att den smakar piss men inte orka gå fram och påpeka det.

Vår hämnd i i det lilla blev självfallet att låta våra brickor stå kvar på bordet när vi lämnar den sunkiga lokalen. Inte för att nån skulle bry sig direkt men ändå.

Äntligen, äntligen, äntligen var det dags

Igår var man så äntligen på plats i 2001:s sköna biofåtöljer för att bevittna den nya Batman-rullen ”The Dark Knight”. Jag fullkomligt älskade ”Batman Begins”. Chris Nolan och Chris Bale bidrog till den mest mörka och mest intressanta ”superhjälte”-filmen hittills. Så infriade ”The Dark Knight” mina förväntningar då? Självfallet. Den var förstås precis så bra som vi hade förväntat oss, om inte bättre. Heath Ledger var sådär vansinnigt bra i rollen som den fullständigt trasiga Jokern som man hade hört talas om, och det skulle förvåna mig om han inte postumt kommer att nomineras till en Oscar. Man fick verkligen känslan av att Jokern var en förbannat trasig och sorglig fan, helt utan medkänsla, helt utan begränsningar. En bad guy som inte verkar bry sig speciellt mycket om pengar. Han verkade mest tycka det var roligt att spränga saker, och människor, i luften och i bitar och skapa ett brinnande kaos över Gotham City. Det känns stundom lite sorgligt att se Heath på duken (även om man knappt ser att det är faktiskt är Heath bakom allt det där söndertrasade sminket) när man vet att han inte är vid liv längre. Filmen är i vilket fall precis lika mörk som ettan, om inte mörkare. Christian Bale är Christian Bale, man påminns om att vi har att göra med en mycket begåvad skådespelare. ”The Dark Knight” bjuder på en vidundrade upplevelse i salongen och två timmar och trettio minuter rusar verkligen förbi. Att ge filmen någonting annat än högst möjliga betyg, vore verkligen att håna den.

Vem plockar upp mig när jag faller

Min ensamma lägenhet visar sig vara,
ej ännu tömd på alla minnen
Jag önskar jag på något sätt bara,
kunde gömma undan dessa på vinden
Jag valde att glömma dig men det kanske inte räckte,
hur utplånar man en förhoppning om allt som kunde bli?
Eller minnet av orden som så kvickt släckte,
den levande elden inuti?


(mitt hjärta)

Det bor två väsen på lagret

Jag är förmodligen ensam i världen om det, men jag finner fotot ovan helt fantastiskt roligt (även om känslan försvann lite från vad mina ögon såg när den togs). Bilden föreställer i vilket fall mina kollegors (Alexandra samt Dangerous Mike, a.k.a. Magic Mike) arbetstofflor och jag tog den precis innan jag stack på semester. Bilden skvallrar om att vi har att göra med två personer med en väldig differens i skostorlek. Inga konstigheter alls. Men när jag ser dessa tofflor stå uppradade bredvid varandra kan jag inte låta bli att småfnissa för mig själv när jag står där i köket på jobbet. Jag börjar snabbt fantisera om att vi har att göra med två väsen. En jätte, kanske enögd, som håller till på lagret och styr upp saker. Han har en följeslagare, en liten pyssling som gör honom sällskap, men som kanske mest bara är i vägen. Innan de ger sig ut på äventyr ihop ställer de upp tofflorna sådär prydligt bredvid varandra och förbereder en godare måltid. Ibland skojar dem till det och byter tofflor med varannn, skrattar ihop och försöker göra en high five men upptäcker att pyssligen är för kort, stannar upp och kollar på varann innan de brister ut i skratt igen. Jag vill bara namnge dessa två figurer och hitta på en lång saga, men inser istället att det kanske är dags att stämpla ut efter 50 minuters övertid och gå på den där efterlängtade semestern.

Taggad för träning

Känner att det är väldigt hög tid att ta tag i min träning igen. Minns sommaren för två år sedan när man sprang milen uppe i spåren och knappt blev andfådd. Kändes som man bara gått mellan köket och TV-rummet i princip. Sen pajade jag ledbandet i foten under en innebandyträning så hela förra året gick åt till rehabilitering i princip. Har dock kunnat träna igen väldigt länge nu utan att ha gjort det. Men i augusti får det banne mig bli av. Nya löpskor skall inhandlas, gymkortet skall börja användas. Sen jävlar, gör vi det här. Man får så mycket energi över och det behövs verkligen om man jobbar så många timmar som jag gör, butikschefsjobbet och alla hemsideprojekt inräknat.

Sveriges roligaste man

Jag vet inte hur han har korats, men tydligen så har Robert Gustavsson krönts med titeln enligt rubriken. Visst är han en oerhört skicklig komiker, aktör och förbaskat rolig snubbe. Men Sveriges roligaste man är för mig en helt annan herre. Felix Herngren så klart. Mannen bakom Papi Raul, Dan Bäckman och en rad andra sköna figurer. Han har dessutom visat prov på såväl regissörtalang i underskattade ”Varannan vecka” samt lånat ut sin röst till samtliga karaktärer i schyssta rullen ”Torkel i knipa”. Men det är som komiker jag gillar honom mest, jag vet inte hur många gånger jag har plöjt Dan Bäckman-klippen ihop med min kompis Viktor. Så gott som varje gång vi festar ihop åker Bäckman-rösten på framåt kvällen och vi citerar alla roliga kommentarer och scener mellan ölen. Här nedan följer ett utav de roligaste svenska humorklippen som någonsin visats på TV, från TV4:s Pentagon. Se det!

Där och då, förstod jag min far

Imorgon åker mina föräldrar till Toscana i en vecka, så jag har fått förtroendet att sköta pappas kaniner och duvor medan de är bortresta. Det var väldigt längesen jag var med pappa uppe vid kaninburarna och duvslagen, så i förmiddags åkte jag med honom för en genomgång av rutinerna. Idag har pappa endast sju kaniner, men förr i tiden kunde det finnas mellan 30 och 40 stycken där. Ibland tog han med sig några hem till huset och lät dem bo i trädgårdens kaninburar som han hade byggt. Det var givetvis väldigt populärt och jag älskade verkligen de somrarna. Alla de andra barnen på gatan hälsade på med jämna mellanrum och matade kaninerna med maskrosblad, klappade dem och gav dem egna namn.

När kaninerna har fått sin ranson viker vi av in på en liten grusväg som leder till pappas duvslag. Jag har alltid gillat duvor. Minns att jag hade en egen förr i tiden. Pappa gav mig en sagolik rödvit duva som jag förärade det ytterst fina namnet Röde Rudolf. Han hängde med mig i en liten bur till skolan en dag när vi hade "Djurens dag" då alla fick ta med sig sina husdjur. Jag minns att jag släppte honom på skolgården och sen flög han hem, till allas förtjusning. En dag när pappa kom hem på kvällen berättade han att höken hade tagit Röde Rudolf. Jag förstod aldrig vem höken var, men att jag aldrig fick se Röde Rudolf flyga mer gjorde mig ledsen.

Duvorna kuttrar försiktigt när vi stannar till med bilen. Någon duva ser ut att njuta stort av att bada i regnet. Vi ger dem foder och vatten och stannar kvar en stund för att bara njuta av naturen. Ett inre lugn infinner sig. Regnet faller försiktigt från skyn men det gör ingenting. Skulle kunna stanna ett bra tag och bara inandas behagligheten. Varför har jag inte hängt med hit oftare, muttrar jag för mig själv.

Pappa går upp fem varje morgon för att åka till jobbet och kommer hem fem på eftermiddagen. Sedan fikar han snabbt innan han åker upp hit till duvorna och är hemma vid halv åtta igen ungefär. Varje dag. Året runt. Jag har aldrig förstått hur han har orkat med detta i alla dessa år. Men då, just där, förstår jag varför. Det finns ett ord som förklarar allt så mycket bättre än andra. Lugnet. För det här är verkligen en plats att samla kraft på. Även om regnet faller på våra axlar. En hare skuttar förbi längs vägrenen och en stor flock fåglar lyfter gemensamt från en trädkrona. Duvornas vingar klipper luften med maximal perfektion och de glider vackert förbi oss. Om tre år går pappa i pension och jag ser honom sittandes här på somrarna i en campingstol vid duvslaget. Men han kan då göra det när han vill på dygnet. Inga jobb och plikter som försenar. Jag kommer verkligen att unna honom det.

Not gonna regret this time

Nej, fan, nu tar vi tag i det här. Dags att lämna allt bakom sig. Jag trodde jag hade världen i mina händer men den sipprade igenom mina fingrar likt sand i ett timglas och så är det med det. Vi ses en solig dag nere vid stranden och går en sväng längs sjön och pratar. Låt oss inte vänta på att framtiden ska knacka på våra dörrar, tiden var bara inte den rätta och inte ens horoskopen visade sig vara på vår sida.

Nätterna blir allt längre

Känner att jag vill riva ur min bröstkorg för att slippa känna så här. Känner att jag måste skrika men inte har någon mun. Känner att jag behöver höra tystnaden men minns inte om den existerar längre. Vill bara att allting ska bli bra igen men min hjärna har spöken cirkulerandes inom sig och jag vet att det kommer att ta tid att bli av med dem. Hur kom det att bli så här? Hur kommer det sig att allt som sagts bara känns som tomma ord? Jag vill bara slita av mina jävla fejkvingar på ryggen och köra en slipad kniv igenom det där ihåliga hjärtat som håller dem samman.

Att känna ens hjärta brinna upp

I alla tidpunkter av mitt liv där jag har ansett mig själv vara lycklig har jag samtidigt alltid haft en gnagande känsla av att allt kommer att vända snart. Jag brukar beskriva den känslan som en långsamt växande tagg som etsat sig fast vid sidan av min långsmala kropp. En dag har den där taggen vuxit sig såpass stor att den med full kraft sticker hål på någonting bra. Idag var det dags för den där taggen att förstöra någonting fint och jag har kanske haft det på känn ett tag. För allt har varit för bra för att vara sant, ganska olikt mitt liv. För har det funnits ett endaste litet svart moln på en annars klarblå himmel så har det där lilla molnet sett till att snällt parkera sig över mig och min tillvaro. Idag brann allt det vackra upp. Du bröt mitt hjärta på mitten och medan jag nu försöker lappa ihop det igen så känner jag hur det i mina händer ändå slår hårda slag för dig och det kommer nog att göra så även ett bra tag framöver...

Du är en fantastisk människa. Fortsätt att skina som en sol även om strålarna inte kommer att landa på mig där jag går framöver.