Nätterna blir allt längre

Känner att jag vill riva ur min bröstkorg för att slippa känna så här. Känner att jag måste skrika men inte har någon mun. Känner att jag behöver höra tystnaden men minns inte om den existerar längre. Vill bara att allting ska bli bra igen men min hjärna har spöken cirkulerandes inom sig och jag vet att det kommer att ta tid att bli av med dem. Hur kom det att bli så här? Hur kommer det sig att allt som sagts bara känns som tomma ord? Jag vill bara slita av mina jävla fejkvingar på ryggen och köra en slipad kniv igenom det där ihåliga hjärtat som håller dem samman.