Fyra dagar

Vad fantastiskt skönt det är att vara ledig från jobbet. Solsken så gott som hela dagen, knappt ett moln på himlen. Lunch på uteservering i goda vänners lag. Vi diskuterar ämnen kretsandes kring våra gemensamma intressen. Typ den nya Iphonen som kommer om nån månad. Viktiga saker, det märks tydligt att vi finner det mycket viktigt. Ni kan mer om mig i ämnet och jag finner mig därmed i intagen lyssnarposition som jag brukar göra när det där inträffar. Jag insuper tillbakalutad allt med största engagemang, flikar endast in med fakta jag vet är korrekta till 100% och ni nickar instämmande. "Visste ni att det snart går att köra Android på en Iphone?" Viktigare än den viktigaste av alla politikers punkter på dagordningen idag.

Spanar ensam mot slutet av dagen in när kvällssolen går ner från balkongen, med öppen balkongdörr och mina favoritlåtar ljudandes från stereon. Svårt att beskriva semesterkänslan, svårt att sätta ord på den. Ännu svårare att sätta ord på tanken som kom att dyka upp där och då, en sak jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat föreställa mig skulle slå mig; min semester från jobbet har inneburit att jag inte har sett dig på fyra dagar. Jag blir förbryllad och vrider på mig i min gråa, ganska obekväma Jysk-möbel på den nyrenoverade balkongen. Kan det möjligtvis vara så att det ligger i mina intressen att se dig, varför skulle jag annars komma på mig själv med dessa tankar?

Kanske är det så. Du kastar omkull mig och jag måste säga att det är en ganska stor bedrift när man står med två stadiga ben en meter och nittio centimeter över markytan. Jag har väl sett dig inne i butiken när du hyrt någon film, men hade nog aldrig sett dig på det sättet förut. Inte kan man väl ana, att när man börjar tala med någon person, får se alla spotlights ändras till att lysa på dig och enbart på dig. Som musikalstjärnan med rösten värdig ett solonummer. Att du började arbeta där skulle innebära att jag kommer att hälsa på dig och kanske till och med utbyta några oväsentligheter i förbifarten fick mig just att tycka om mitt jobb ännu lite mer.

En morgon har du kunder som du expederar och jag går igenom butiken med rask takt då vetskapen om att jag själv är sen ekat sig fast i min morgontrötta skalle. Jag hoppas givetvis att du skall se mig när jag går förbi, för det innebär att du skulle hälsa på mig och det skulle i sin tur innebära ett leende som skulle vara värt mer för mig än den piggaste kopp morgonkaffe. När du får syn på mig adderar du en pause till din konversation, du drar ut på orden för att kunna följa mig med blicken så att den möts med min. Eller så inbillar jag mig bara det, men det gör faktiskt ingenting vilket. Ett "hej" på det, det där leendet, och så tar du upp samtalet med kunderna igen och när jag förlänger mina steg efter det vet jag att kvaliteten på min dag just har ökat med ungefär tvåhundrasextio procent.

Fyra dagar, det skulle alltså ta fyra dagar i det där leendets frånvaro för mig att inse att det uppenbarligen finns ett visst intresse. För någonting. Solen har försvunnit helt och hållet nu, jag tar med mig mitt glas in igen och tänker att, nej, nu får det nog räcka med tänkandet för ikväll. Det är ju ändå fotbolls-VM i år.

Mitt nya beroende

Året är 1960. Don Draper är en framgångsrik man med två barn, ett stort fint hus och en bedårande fru, som brukade få modelljobb inne i stan men som nu är hemma och tar hand om barnen och alla husbestyr. Don är högt ansedd på New Yorks hetaste reklambyrå Sterling Cooper och är mitt uppe i att ta fram rätt kampanj och profil åt cigarettmärket Lucky Strike. Dagarna på Sterling/Cooper går åt till att röka två paket cigaretter, dela ett glas med någon annan reklamare på kontoret, komma med skamliga förslag till någon av byråns osäkra sekreterare och ibland kanske faktiskt skriva någon rad eller skissa på en teckning till någon kampanj. Ibland pratas det om hur det kommer att gå i valet mellan Nixon och Kennedy eller vem på kontoret som ligger bäst till i att bli delägare, men mestadels går snacket kring vem på kontoret som har delat säng med vem. Det är inte utan anledning stans fräckaste reklamare går under namnet Mad Men.

Mad Men känns som den perfekta förlängningen på min favoritserie The Sopranos, även om likheterna egentligen stannar vid samma manusförfattare och kanske nån producent. Även om min beskrivning ovan framställer serien som en sexistisk 60-talsdröm så finns det samtidigt ett djup och mörker bakom serien, inte minst huvudkaraktären Don Draper. För bakom den lyckliga idyllen lurar en stor mystik bakom hans förflutna och titt som tätt dyker det upp personer som kallar honom vid ett annat namn och mycket verkar tyda på att Don inte är den han utger sig för att vara. Dons fru lider av depression och konkurrensen på kontoret verkar få flera personer att tappa greppet om verkligheten. Jag har just kollat klart på första säsongen av denna mästerliga serie där varje avsnitt nästans känns som en separat film. Allt är så välproducerat att man helst vill se varje avsnitt två gånger för att inte gå miste om någon detalj eller bara uppleva den fantastiska dialogen en gång till.

Nästa vecka har jag semester och det är nästan så att man håller tummarna i smyg att det skall regna konstant så man kan låsa in sig och steckkolla hela säsong två.