Har alltid känt mig lyckligt lottad vad gäller hur många vänner jag har haft genom åren. Jag har alltid haft personer omkring mig som jag kunnat dela allt med, och det är jag förstås väldigt glad över. Men det finns samtidigt vänner jag har förlorat och jag känner en stor dos melankoli inom mig så fort deras namn kommer på tal eller när man minns dem med hjälp utav något fotografi. Kunde man ha gjort något annorlunda för att inte glömmas bort, eller är det bara ibland menat att två personer inte skall förbli vänner för evigt?
I mitt fall handlar det oftast om att personen i fråga har flyttat till en annan stad för att studera eller för att flytta ihop med flickvän/pojkvän. I något enstaka fall handlar det väl mer om att vi kanske gled isär. Man hittade andra vänner med mer likasinnade intressen, eller valde andra stigar i livet att vandra på långt ifrån varandra. Kanske borde man värdesätta varandras vänskap betydligt högre än vad man egentligen gör. Tror att alla personer säkert ibland känner att de borde höra av sig oftare till någon person. En person vars vänskap man tar för given. Det får mig att fundera lite över hur man någonsin ska kunna uttrycka vikten av vänskap för någon. Varför ska det vara så svårt?
Det sägs att vi kommer närmare oss själva genom att förstå andra, och det är väl en fin sak som man får gratis när man kommer en annan person nära. Att ha någon där att ringa mitt i natten när tankarna mest av allt vill riva sönder en själv. Sen är det ju förstås trist att man ofta förlorar en väldigt bra vän efter en separation. I samband med att man skiljs åt så intalar man nog ofta varandra att man ändå kommer att hålla kontakten, just för att man har blivit så pass goda vänner att det bara vore dumt att kasta bort allting. Tyvärr är det i många fall inte mer än papperstunna ord och vänskapen tynar sakta bort till ingenting och man går från själsfränder till främlingar för varandra med åren.
Ser man allting ur ett längre perspektiv så är det nog väldigt sällan man har samma vänner under sin skoltid för resten av livet. Det tror jag inte heller, men jag tror på att om folk skulle värdesätta varandras vänskap lite högre skulle man säkerligen slippa se vänner försvinna till höger och vänster. Att om man börjar jobba på en annan ort, flyttar iväg för att studera, skaffar barn och familj eller vad man nu väljer för väg i livet - så skulle inte det behöva innebära att vänskapen sprängs i bitar så länge man kämpar lite grann för att hålla den vid liv.
Den absolut jobbigaste situationen i mina ögon är när man tvingas att säga upp en mycket god vänskap med någon p.g.a. att man fått känslor för personen i fråga som inte blivit besvarade. Det blir helt enkelt för smärtsamt att hålla allt på ett vänskapligt plan när hjärtat slår volter varje gång man ser vännen i fråga. Kanske svalnar de där känslorna och man kan förbli vänner, eller så fryser de aldrig till is och man kollar åt ett annat håll när man ser personen på stan för att slippa minnas vad som aldrig kunde bli.
Det finns säkert dem som inte har en endaste vän, och det finns nog dem som har hundra men kanske inte en enda sann vän. Jag kan räkna mina absolut närmaste vänner på en hand, och det är ett mer än tillräckligt antal för mig. All kärlek till er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar