And now you wish that you ment something to somebody else

Blod kan visst vara vackert

Min bror gav mig Säsong 1 av Dexter i julklapp och jag har nu kollat ungefär hälften av avsnitten. Jag vill redan nu påstå att serien mycket väl kan vara den bästa jag bevittnat sedan Twin Peaks. Michael C. Hall (Six Feet Under) är som klippt och skuren för rollen som den lite smått vridna huvudpersonen Dexter Morgan. Allt som sker är oerhört snyggt filmat och välregisserat, det enda jag kan invända på så här långt är att ett par av seriens skådisar tyvärr står för ganska halvdanna insatser. Men det gör ingenting när allt kommer omkring och Dexter slukar hela min tillvaro just nu och min dragning till serien blir bara större och större för varje episod jag plöjer.

Historien om hur ”Upp!”-ropet kom till

I somras när Sverige mötte Ryssland i Fotbolls-EM befann jag mig nere på puben tillsammans med några vänner. De visade givetvis matchen på storbild men det var väl allmänt ganska lam stämning i lokalen just denna match, då Sverige spelade som ett vilset korplag och de fick sig en rejäl uppläxning av ryssarna. Men det fanns en intressant detalj med den här kvällen som jag kommer ihåg väl. Längs bardisken satt en äldre herre med grått, kortklippt hår och mustasch. Mannen, som var iklädd Sverige-overall, var brunbränd som pepparkakan och hade av allt att döma några järn innanför västen. Han gjorde till en början inga större väsen av sig. Men en bit in i matchen gapar han plötsligt: ”Upp!”, som om han satt i kläm någonstans. Han menade väl att Sverige borde flytta upp sina trupper i ett försök att komma in i matchen igen. Inget konstigt med det där, kan väl tyckas. Men grejen var den att han skrek ”Upp!” ett trettiotal gånger under matchen. Och det var nästan så att alla hälsonämnder och tjosan borde ha dykt upp med decibelmätaren för att kolla så att volymen inte blev för hög i lokalen, för den där mannen tog verkligen i från tårna när han skrek. Någon bredvid mig hade väl slöat till lite grann från den tråkiga matchen, så mannens primalskrik fick personen i fråga att hoppa till rejält. Vid ett tillfälle gjorde mannen även några mystiska rörelser i ett väldigt högt tempo, precis som om han förklarade världens mest avancerade taktik och dess rörelsemönster på ungefär tre sekunder. Minns att jag och Viktor fann det hela oerhört komiskt, och vi brukar ibland fortfarande, helt från ingenstans gapa just ”Upp!” så högt vi kan och så skrattar vi båda åt det men ingen annan runt om oss förstår varför.

Jag såg aldrig den där fyllegubben igen efter det. Förrän för någon dag sedan. Han hade ramlat omkull nere vid bänken där A-laget samlas. Jag gick förbi och insåg snabbt att det var mannen med primalskriket vi hade att göra med. Varpå jag fick en oerhörd lust att gå fram till mannen, luta mig över honom och gapa ”Upp!” så högt jag bara kan i ett försök att få honom att resa sig.

Men det gjorde jag inte, jag gled bara förbi fnissandes som en tonårstjej och önskade att Viktor var där och kunde delat stunden med mig. Då hade vi ju kunnat ta ”Upp!”-skämtet till ytterligare en nivå.

En tanke

Det finns en egendomlig tanke som återkommer varje gång jag skall låsa dörren till lägenheten. En tvångstanke tror jag att vi kan kalla den mer bestämt. Denna tanke går ut på att jag känner ett särskilt ryck inom mig, en tvångsmässig tanke om att jag mycket plötsligt vill hoppa nerför alla stegen i stentrappan som leder ut ur huset på en gång. Skulle denna tanke någon gång övergå till handling, skulle jag garanterat klara det där hoppet. Utan tvekan. Jag skulle segla genom luften i slow motion. Men samtidigt skulle jag vid landningen förmodligen bryta varenda jävla ben jag har i kroppen. För att undvika detta scenario kramar jag om handtaget på dörrens utsida så hårt att mina händer ibland drabbas av krampattacker. Jag vill liksom klamra mig fast i det där välpolerade silverstycket, samtidigt som jag trycker hela min tyngd mot dörren och vrider om nyckeln i låset i ett snabbt moment. När väl dörren är låst är kusten klar, och jag kan gå nerför de där trappstegen som en normal människa. Jag hoppas innerligt att den där tanken stannar där oppe i skallen på mig. Hoppas likaså att det aldrig någonsin kommer att passera någon annan människa i trapphuset samtidigt som jag är där, hängandes i mitt dörrhandtag som om golvet stod i lågor och dörren var den enda frizonen som fanns för att inte brännas i elden. Vad skulle de då tänka om killen på andra våning, undrar jag.