I veckan var jag på utbildning i affärsmannaskap i Varberg, på Hotell Fregatten närmare bestämt. Utbildningen tog upp ämnen som varumärken, kundbehov, exponering och konkurrensmedel. Vi gick också igenom alla ekonomiska termer och konsekvenser och vilka samband dessa kan ha. Detta var oerhört nyttig kunskap för mig som inte har någon direkt säljutbildning bakom mig och det antecknades flitigt under föreläsningarna vill jag lova. Kursledaren var verkligen kunnig och erfaren och jag imponerades stort av hennes sätt att engagera hela gruppen när hon talade. Är det något jag beundrar så är det nog att se någon besitta en stor kunskap inom ett område, men som även är en expert på att lära ut den. Jag snappade upp väldigt många små förändringar man kan göra dels i rollen som ledare och chef, men också som säljare för att få till exempelvis en merförsäljning. Små tips som kan bli stora i slutändan. Det var överlag en väldigt lärorik vistelse i Varberg.
På hemvägen samåkte jag med några andra butikschefer till Borås och därifrån skulle jag ta bussen hem. Jag upptäckte dock att det var ungefär en halvtimma kvar tills nästa buss skulle kunna frakta mig hem, så det blev ett besök på McDonalds för en snabbare måltid samt lite kvällstidningsläsning. Medan jag väntade på min tur i kassan iakttog jag kassörskan med stor noggrannhet. Hon påpekar nämligen tre gånger för en utlänning som ställt sig i den tomma kassan att hon endast har en kassa öppen och att han får ställa sig i kön precis som alla andra. Han förstår absolut ingenting, och fjärde gången hon tvingas förklara brister det och hon höjer rösten i irritation. När det strax efteråt blir min tur kastar tjejen snabbt bort sin frustration och ilska, ger av det där leendet som hon blivit tillsagd av någon chef att ge varje ny kund och frågar glatt vad jag önskar beställa. Jag tar det jag alltid tar, en BigMac och Co och en Fanta till det, men i hennes 180-gradersrörelse ser jag hur det där beställningsleendet sakta bryts ner till djupa suckar. Jag följer henne med blicken bort mot pommes frites-maskinerna. Jag ser när hon böjer sig ner att hon finns där endast fysiskt. Hon är väldigt långt borta i tankarna. Jag räknar tyst för mig själv ner från fem till noll för jag vet att snart kommer titten på armbandsuret. Och visst blir det så, ungefär på ett slänger hon en hastig blick mot sin glimrande diamantklocka för att kolla hur långt det är kvar av hennes arbetspass. Hon torkar av svetten i pannan med armen, jag betalar för mig och intar en ledig plats med min bricka.
Jag inser på vägen dit att det är precis såna moment man tampas med dagligen när man arbetar i butik, och det är hur snabbt man kan kasta av sig dem utan att visa tecken på irritation som i slutändan avgör om man bör jobba inom den här yrkeskategorin eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar