När man mest av allt bara vill upphöra att synas

Jobbade kvällspasset idag tillsammans med Alexandra. Det var roligt, för vi fick åtminstone lite tid till att tala om annat än jobbet(bl.a. börja planera en fest) vilket vi kanske inte alltid får under veckorna då den korta tid vi har dubbel bemanning i butiken mestadels går åt till just jobbsnack. Hur som helst, det roliga fick ett ganska snabbt slut. Det började med att jag sysselsatte mig själv med att märka upp nästa veckas filmer, när jag så får syn på att en kö hade bildats vid Alexandras kassa så jag flyttar på min ”Nästa kassa, tack!”-skylt och tar till ton för att göra kön uppmärksam på att det nu går bra att även betala i min kassa. Det är då det händer. Det som under inga omständigheter får hända, men som tyvärr ändå händer med jämna mellanrum. Totalt okontrollerat och oftast med ett fullständigt generande resultat. Någonstans när jag, relativt högt, hojtar ”Kan hjälpa nästa i denna kassan!” spricker min röst ut i en förtvivlad tonårsfalsett och jag vill direkt bara sjunka igenom marken och försvinna. För all evighet. För det låter verkligen förjävligt. Det är helt plötsligt inte min egen röst som ljuder genom lokalen. Jag har blivit besatt av en vilsen, falsettdiggande tonårings illvilliga själ. Alexandra brister självfallet ut i ett jättelikt garv och blir helt röd i ansiktet av detta men påpekar efter en stund att det bara är hon som skrattar. Men jag kan se att så är inte fallet. När jag väl har samlat mig och vågar möta köns blickar ser jag att damen som jag med min mindre sköna falsett anropat till min kassa småskrattar där bakom rynkorna som hon listigt försökt gömma med sitt billiga Kicks-spackel.

När kunderna så väl har skuttat iväg med en fnissning rikare och jag kollar på Alexandra brister jag dock själv så klart ut i skratt. Inte så mycket mer man kan göra. Svårt att INTE göra det. Jag frågar den efterföljande kunden, en av butikens stammisar och en rätt skön snubbe, om han har några tips på hur man tar sig ur målbrottet vid 26 års ålder. Han råder mig att spetsa arbetspasset med ett glas whiskey för att få till en lite skönare röst. Funkar inte det; ”tänd en cigarr eller tre”, säger han.

Och nu sitter jag här, med Dead By April ljudandes ur mina vackra högtalare, och känner mig en smula misslyckad samtidigt som jag funderar på om jag skall knåpa iväg ett mail till butiksägaren och försöka få dispens på att få knäcka en jävel innan man går på sina pass i butiken i fortsättningen.