Årets fem bästa DVD-släpp

2009 var inget vidare filmår för mig. Inte för att det inte släpptes några bra titlar, snarare tvärtom, det har varit ett mycket bra filmår. Men ju längre året led desto färre filmer såg jag, och detta kan givetvis skyllas på de tv-serier jag valde att se istället. Sopranos, Dexter och True Blood är några exempel på serier som tagit upp min tid (hade jag använt samma tid som det tog att plöja igenom alla säsonger av Sopranos till att se filmer istället hade jag kunnat se cirka 52 stycken). Men, några filmer har man ju självfallet ändå betat av, och eftersom detta från början var tänkt att vara något av en filmblogg, kommer här omslagen till de fem bästa filmerna som släpptes på DVD i Sverige under 2009 (klicka gärna på bilden för större version):
Tre bubblare: Seven Pounds, Vicky Cristina Barcelona, Lars And The Real Girl.

Jag vill även önska er alla ett Gott Nytt År! Då jag har gått och blivit extremt förkyld blir det en väldigt lugn tillställning för min del ikväll, men jag vill redan nu avge ett nyårslöfte: jag skall ta det lugnt med tv-serierna nästa år och se mer film istället, och börja skriva mer om film här på bloggen.

Cause after all, watching good movies very often puts you in a good mood.

Viktig upptäckt

Upptäckte en ytterst viktig blogg idag, och jag önskar litegrann att jag hade gjort denna upptäckt något tidigare. Det rör sig om en samlingspunkt för alla dessa underbara nyhetsartiklar där någon person är MYCKET arg över en MYCKET liten sak. Ett klassiskt exempel är artikeln om några skolpojkar som skulle gå och kolla in cd-skivor på rasten, men så var butiken minsann stängd! ”Det blev ingen cd” löd rubriken. Breaking news från random lokaltidning!

En ny favorit som jag hittade på bloggen är ”Gerda Antti är sur på filen” som handlar om en tant som är, just det, sur på filen. Läs och begrunda denna och massvis med andra underbara världsnyheter här!

Det är just denna typ av journalistik som får mig till att känna värme och ro inombords.

Förfalskad eller menade du förälskad

strömavbrott och absolut mörker
tänker alltid klarare nu än då
allt finns ju här
och jag känner dig den här gången

famlar ändå dit stegen aldrig bär
en sjukdom satte sina spår
du kanske inte vill mer än så här
men jag behöver dig för första gången


God Jul.

Bakom masken lurar…

Håller på att kolla runt med olika tatuerare just nu gällandes utbyggnationen av min helarm. Jag kommer givetvis att köra vidare på det japanska temat eftersom det helhjärtat är den stil jag gillar mest. Då jag redan har prytt halva armen med en drake, träd och flammor som är några kännetecken för en traditionell japansk tatuering så har mina funderingar nu gått kring något som mer och mer kan förknippas med japanska tatueringar: en hanya-mask. Denna mask skulle väl av novisen säkerligen kunna betraktas som en hornbeprydd maskeradmask, men det finns en liten historia bakom masken som jag finner fascinerande. Det sägs att det en gång fanns en mycket vacker kvinna som blev störtförälskad i en präst, hennes kärlek kunde dock aldrig bli besvarad så avundsjukan och vetskapen att det aldrig kunde bli de två gjorde kvinnan galen, och känslorna hon besatt förvandlade sakta hennes ansikte till ett hornbeklätt, demonliknande monster som straff. Hanya-masker används ofta i särskilda japanska teatrar för att uttrycka just denna avundsjuka.

Folk som inte känner till det här kommer förmodligen bara att skaka på huvudet och betrakta spektaklet på min arm som en gräsligt ful demon och kanske misstänka mig för att vara satanist eller något i den stilen. Men vad gör väl det när det egentliga värdet i en tatuering är högst personlig och i det här fallet vilar i mina ögon och ingen annans.

Kommer förmodligen att köra större delen av underarmen i black and grey, med undantaget av en lotusblomma på baksidan i rött samt en rosa touch genom lite utspridda körsbärsblommor. Vi får se när det blir bara, och hos vilken tatuerare.

Skämskudden fastklistrad framför ögonen

Slog mig ner i soffan igår med Public Enemies på Blu-ray som sällskap, en mycket trevlig date måste jag säga. Tänk 30-tal, klanderfria kostymer, Johnny Depp, bankrån, fängelseflykter, gamla fina bilar, Christian Bale, salongsdamer och så mästerregissören Michael Mann på det – och man förstår att det liksom bara inte kan gå snett. Mycket välgjord skildring av John Dillingers jojoresor mellan kåken och alla bankrån han utförde och jag njuter filmen igenom. När filmen väl är slut zappar jag över till Idol-finalen för att se vem som kammar hem det hela. Jag slår över lagom till när Erik sjunger vinnarlåten. Han bjuder upp sin pappa på scenen, de tar varandra i hand och ser lyckliga ut innan hans pappa hoppar av scenen igen. Eriks flickvän instar scenen istället och de kramas en stund och Erik sjunger några textrader direkt till henne. Ytterligare några stundar passerar och hon står fortfarande kvar. Erik släpper hennes hand och tar i lite extra med sången för att liksom skicka någon sorts signal till sin flickvän att ”gå ner nu så får vi kramas senare istället”. Men hon står likt förbaskat kvar, och allt ser så oerhört obekvämt ut att jag måste byta kanal för det blir för svårt att titta på. Kan dock inte släppa tanken på pinsamheten så jag byter tillbaks igen ganska snabbt. Hon står kvar där och dansar lite slappt och den fina stunden verkar ha bytts mot något som inte känns äkta och jag lider med Erik och måste till slut ta fram skämskudden för att inte krevera helt. Jag hoppas för deras skull att de håller ihop länge, annars kommer jag att tycka synd om Erik som fick sitt moment of his life förstört av sitt ex. Har ingen aning om varför jag skriver om det här, än mindre om hur jag kunde bry mig om det överhuvudtaget.

Mitt livs bästa investering

Nämnde i föregående inlägg att en särskild familj gjort min tillvaro lite lättare den senaste tiden. De senaste månaderna närmare bestämt. Jag talar givetvis om familjen Soprano. Denna tv-serie har förgyllt många kvällar och på något underligt vis fungerat som en motivationsmotor under tunga perioder. Jag köpte köpte med mig första säsongen hem från butiken. Var efter de två första avsnitten faktiskt lite skeptisk till serien. Men eftersom jag hört lovord efter lovord om Sopranos så fortsatte jag att kolla och när sista skivan på säsong ett plockades ut ur DVD:n kände jag ett djuriskt behov av att se mera. Så jag gav bort Säsong 1 till farsan (eftersom jag vet han gillar allt som har med maffian att göra) och beställde Deluxe Gift Set istället som innehåller samtliga sex säsonger – och det - är förmodligen den bästa investeringen jag någonsin gjort. Jag såg för ungefär 20 minuter sedan det sista avsnittet och jag känner nu ett stort vemod. Jag har dragit ut på det sista avsnittet några dagar nu, väntat på det rätta tillfället. Ungefär som man väntar på det rätta tillfället att tala om för sin partner att det det är här och nu allting tar slut. Samma tomhet som infinner sig på den platsen där orden kastas ut vilar nu över mina 37 kvadratmeter. Vilket magiskt slut det var ändå, öppet för så många tolkningar. 5160 minuter av mitt liv har jag tillägnat Sopranos. 86 timmar alltså. Tror så här i efterhand att serien egentligen inte innehöll ett dåligt avsnitt, min tidiga skepsis till trots. Jag träffade någon person någonstans som också befann sig i en Sopranos-period och vi befann oss ungefär på samma säsong. Vi började diskutera episoder som två gamla vänner diskuterar gemensamma minnen från tider som varit. ”Minns du avsnittet där Moltisanti och Paulie kör ut i skogen mitt i vintern, för att dumpa någon öststatare de pucklat på, men så har de inte slagit honom tillräckligt så när de öppnar bagageluckan så springer han iväg och de tvingas jaga efter och så går de vilse och håller till slut på att frysa ihjäl ute i skogen?” och så skrattar vi båda och fyller i varandras meningar utefter vi kommer på fler och fler minnesvärda scener.

Tänker inte gå in på vad serien handlar om överhuvudtaget eller varför jag finner den så fantastisk. Jag vill bara belysa att det aldrig någonsin kommer att komma en bättre och mer välskriven serie än Sopranos. Känslan jag besitter just nu kan lättast beskrivas som den som springer genom ens kropp stunden efter man just brutit upp med någon man tyckte väldigt mycket om, det är allt jag har att säga och så var det med den saken.

Och så blev det visst december

Så halkade vi in i december månad till slut, årets viktigaste tolftedel. Åtminstone med jobbögon sett, det är ju då kunderna väller in i butiken med sina feta plånböcker som de är mer än villiga att öppna upp. Det kanske inte är så konstigt att mitt första inlägg på ungefär en månad handlar om jobb, då det i princip är det enda jag har sysselsatt mig med under denna period. Har jobbat över nästan varje dag den senaste tiden för att få ordning på allt som behövts fixas, och har varit i butiken delar av min lediga tid. Och det är klart man kanske känner sig en smula stolt när omsättningen de senaste månaderna skjutit i höjden, men jag kan inte låta bli att fråga mig själv om det verkligen har varit värt det. Man har ju mer än väl visat för de nya ägarna att man är rätt man för jobbet, men samtidigt har man ibland stupat direkt i säng när man kommit hem och jag undrar vad är det då för mening med allt. Det enda som har lyckats hålla elden inom mig vid liv den senaste tiden har varit en speciell familj som väntat på mig där hemma, mer om detta i nästa inlägg för nu väntar sängen, om du nu måste veta.

Glasögonormen reflekterar

Klockan har hunnit bli för mycket för att vara uppe men jag känner att jag inte är riktigt klar med den här helgen än, så jag har stannat uppe och kollat på kents releasefest från The Bowery Hotel i New York. De premiärspelade nya plattan ’Röd’ inför omkring 200 gäster, däribland Zach Braff från tv-serien Scrubs som tydligen är en kent-diggare. Jag köpte själv skivan i fredags innan jag öppnade butiken. Den stunden kändes som en nostalgisk upplevelse på något vis; att gå in i en butik, bläddra bland nyheterna, betala för en ny cd-skiva och gå ut igen. Det var väl ett par år sedan senast, då man i princip har slutat att köpa skivor, blir väl någon enstaka om året som då beställs via webben. Jag spelar plattan hela dagen i butiken, ja det blev bokstavligt talat hela dagen då jag jobbade från tio på morgonen till tio på kvällen p.g.a. sjuk personal och då får butikschefen snällt rycka ut i vanlig ordning. Under arbetspasset kunde jag väl ha sålt 4-5 stycken kent-skivor om vi fortfarande hade sysslat med cd-försäljning vilket vi tyvärr inte gör (har ännu inte hittat någon leverantör som kan ge oss en rättvis returrätt för att det skall vara lönt). Jag hänvisar istället snällt till radiohandlaren där jag för någon timma sedan inhandlade mitt ex, men kunderna upplyser mig om att den minsann redan är slutsåld där. Kanske var det jag som roffade åt mig det sista exemplaret, tänker jag och hånler lite sådär lagom mycket inombords.

Angående ’Röd’ så måste jag säga att tycker om den väldigt mycket. Den känns på många sätt mycket intressantare och mer komplett än ’Tillbaka till samtiden’ och jag får känslan av att bandet har hittat tillbaka lite grann samtidigt som de hittat rätt med de berlinska intentioner de hade med förra plattan. Favoriterna just nu är ’Svarta linjer’, ’Idioter’ och självfallet den smått förtrollande avslutningen – precis som ett riktigt kent-album sig bör – ’Det finns inga ord’.

Nu skall jag lägga mig i sängen och försöka lista ut varför skivkonvolutet innehåller en massa personer med olika lustiga masker innan jag släcker ljuset för att öppna dem igen om en sådär åtta slumrande timmar.

LOVE

Jag har ju skrivit en del om min kärlek till Blink 182 tidigare i den här bloggen. Att mitt förhållande till Tom DeLonge nästan är på det planet när man avgudar en annan person. I just can’t help it. Efter diverse bråk inom Blink skapade ju Tom som sagt bandet Angels & Airwaves och nästan alla deras musikvideos har haft någon koppling till rymden och sådant som vi inte kan styra över. Nu har bandet beslutat sig för att göra en långfilm på samma tema, och givetvis är det bandet själva som står för filmens soundtrack. De har lagt upp en trailer, eller teaser om man så vill, på filmen som skall kretsa kring en astronaut som förlorat kontakten med vår planet och övergetts ensam på någon öde rymdstation långt bort där han dagligen slåss mot ensamheten och för att enbart hålla sig vid liv. Filmen kommer att heta LOVE och har premiär nästa år. Kika på trailern nedan, ungefär 1.20 in i klippet ljuder U2-doftande gitarrer från Angels & Airwaves och jag har gåshud långt efter det att trailern slutat rulla.

These girls fall like dominos, dominos

Samtidigt som jag hörde trumslagen i introt till den här låten för första gången visste jag med största säkerhet att jag skulle bli förälskad i den. Och det är ju klart att jag blev. Kanske för att jag längtar så förbaskat efter att börja spela trummor igen att jag fokuserar öronen lite extra efter alla trumljud jag kommer över. Jag vet inte så mycket om bandet bakom låten men det gör inte så mycket. Jag vet bara att jag är ärligt kär i soundet, och dessutom så innehåller låten några smått finurliga textrader och det gör ju aldrig saken sämre.



"As soon as I love her it's been too long.
And I really love breaking your heart
These silver apples will shine on I was wrong
The hardest love has the coldest end"

Nu kör vi den här på repeat en sväng, visst är ni med mig, men sök upp den på Spotify istället och skruva upp volymen så att ni hör trumslagen lite tydligare. Lägg även märke till oljuden, gnisslandet ungefär 2:40 in i låten. Underbart tinnitusgnissel att även det bli förälskad i.

Sen, finns det kanske, någon person jag tänker på när jag hör den låten, kanske är det ytterligare en anledning till att jag vill höra den om och om igen. Suck on that for a while.

Vardagsbestyr

Jag tänker ibland när jag traskar runt i min lägenhet, att vilken tur det är att jag inte lever tillsammans med någon just nu. För som det ser ut här ibland! Det är sällan man ser diskbänken för alla smutsiga glas och tallrikar. Drinkglasen och pokermarkerna från den där festen förra månaden tar fortfarande upp plats på vardagsbordet vilket har tvingat ner räkningarna som låg där på marken vilket ledde till betalningspåminnelse och hot om inkasso. Ja, ni förstår säkert, att när man inte har någon annan än sig själv och sina närmsta vänner som besöker en att ta hänsyn till så är det inte alltid högsta prioritet att plocka undan efter sig. Men detta är något jag vill få ändring på, nu eller aldrig. Därför har jag kommit på en smått genialisk lösning på det hela. Från och med efter att jag har postat det här inlägget kommer jag att låtsas att jag har en inneboende! Vi kan kalla personen för Frank, helt utan anledning. Inte vill jag väl att disken skall stå och lukta när Frank kommer in i köket för att göra sig en kvällsmacka? Om Frank kanske är en person som kissar sittandes, så är det väl självklart att jag ser till att fälla ner toasitsen efter mig! Tvättstugan skall bokas redan när tvättkorgen är halvfull, så att även Franks kläder får plats innan korgen är överfull.

Jag skall se till att Frank kommer att få en helskön vistelse i min lägenhet framöver, glaset skall vara diskat redan innan jag har hunnit dricka färdigt ur det. Så nästa gång man för oväntat besök behöver man inte dra en rövare för att lägenheten ser ut som efter ett bombnedslag. Är jag inte ett geni, så säg.

Nu skall Frank och jag laga en godare frukost, jag hoppas han gillar vad jag gillar för här finns inte mycket att välja på. Jag är väl inte känd för att vara den som har det mest välfyllda av kylskåp, om man säger så.

Professionell ordbajsare

For på Netto precis. Ja, det är så man säger uppe i norr. ”Jag far på stan en stund” brukar mina vänner från Umeå säga. Hade med mig tre påsar med pantburkar tänkta att omvandla till lite mynt. Givetvis var det någon som använde pantautomaten redan, så jag satte mig ner på en träbänk i väntan på min tur. Mittemot bänken hängde en anslagstavla. Här fanns det gamla vanliga. Bortsprungna katter, en mopedbil till salu. En gammal soffa bortskänkes. Vardagligheter. Men så fanns det en affisch som var ditsatt på ett sätt att den skymde några lappar som någon annan redan hade satt upp. Vad fräckt gjort, tänkte jag och blev snabbt intresserad av att se vad det var för affisch som var så mycket viktigare än de som redan täckte väggen. När jag läser den blir jag visst inbjuden till gudstjänst med pastor Danny. Vad trevligt! Jag läser vidare på affischen och finner en presentation bestående av tre meningar:

Professionell violinist
Smord lovsångsledare
Dynamisk förkunnare

Jag vill att ni smakar lite på dessa meningar. Läs dem högt för er själva, eller nåt. Jag får känslan av att pastor Danny vill utge sig för att vara en man av auktoritet, att han har en show att bjuda på som man bara inte vill missa. Varför skulle man annars beskriva sig som en smord, dynamisk förkunnare? Jag saknar ord för att beskriva hur stor komik jag finner i den här affischen! Inte beskriver man väl sig själv seriöst på det där viset? Han måste väl ha suttit med synonymfunktionen i Word och lekt lite bara?

Jag funderar allvarligt på att besöka pastor Dannys gudstjänst, enbart för att efteråt applådera alldeles för högt, utbrista ”Dynamiskt!”, ”Professionellt!”, ”Det gick ju smort det där!” och sedan fråga vart fikan serveras.

Men, det krävs väl att man, som jag, har sett alla avsnitt av Seinfeld för att kunna se det roliga i alltihopa, och det har väl inte ni.

Nattbekännelser

Kollade precis besöksloggen för den här bloggen. Studerar den en stund. Upptäcker att ni är några där ute som klickar er in här dagligen, och jag tänker givetvis inte spekulera kring varför, utan enbart på vad det är ni möts av efter att ha knappat in adressen. Allt som oftast inget nytt, precis. Därför är ni värda en belöning. Varför inte bara vräka ur sig någonting att ångra sig över imorgon? Så jag ger er tre stycken rackare på raken att gotta er i!

• Jag har under de senaste veckorna följt Paradise Hotel Danmark på TV6. Det är en skandalöst innehållslös dokusåpa egentligen om sex, supa och pakter - men det fanns några karaktärer jag fann intressant att följa så därför blev det så. Så jag har varje måndag till torsdag när jag har kunnat, stannat uppe till efter tolv för att kolla på skiten. Går inte att beskriva med ord hur trött jag varit dagen efter ibland enbart p.g.a. detta.

• Jo, jag har väl alltid varit väldigt mån om vilken musik man har lyssnat på. Alltid föraktat radiomusiken och så. Nu har jag dock på senare tid kommit på mig själv tycka vissa låtar är bra, ur mina öron sett helt ologiska val av låtar. Nu senast var det Taylor Swift – Love Story. What the fuck, liksom? Innan det, det mesta med Lady Gaga. Detta hade jag ju givetvis aldrig erkänt face to (poker)face med någon, inte för att det hade spelat någon roll. Det hade bara aldrig hänt.

• Det finns en person jag har känt i något år nu som jag ibland har velat vara ”mer än vänner” med, som man brukar säga. Den där känslan verkar försvinna och komma tillbaka lite som den själv vill, just i detta nu är den nog ganska långt bort. Men det var inte så längesen den var väldigt nära och då kändes ju saker och ting lite jobbiga när vi sågs, förstås. Vet inte riktigt vart mitt hjärta varit på väg alla gånger men det har känts som stormiga nätter till sjöss och jag var alltid sjösjuk.

Jag funderar härmed på att börja uppdatera lite oftare. För att slippa kasta ur mig såna här saker, bara för att ni inte ska tappa ert sista flämtande grepp om hoppet att hitta ett nytt inlägg när ni loggar in här. Fast äsch, det där var väl inte så farligt, egentligen?

escape monday lever igen!

Barn på nytt

I fredags gymmade jag och Micael, det fina vädret till trots. Han skulle dock iväg på grillkväll så han skippade vår obligatoriska bubbelstund efteråt i simhallen. Jag kände dock ett enormt sug, precis som alltid, efter dessa värmande bubblor så jag tog mig en liten runda i hallen. Det var precis innan stängning och jag stod själv vid bubbelpoolens trappa i väntan på att den skulle rengöras. De där tio minuterna kändes som en timma. Lustigt hur tio minuter kan gå så snabbt när man snoozar innan uppstigning på morgonen, och så här horribelt långsamt när man lite småkylig väntar på att få stiga ner i hettans underbarhet. Nåväl, poolen går igång just när jag tänkt ge upp och jag stegar ensam ner i poolen. Lika fantastiskt som alltid! Det är fredag, en stressig vecka på jobbet är avklarad, man skall inte upp och jobba morgonen efter och man ligger där och känner fullständig njutning. Så vad passar man på att göra då? Just det, leka lite roliga vattenlekar! Jag är först flodhäst och sedan vattengymnast med bena upp i luften när jag plaskar omkring i poolen likt en random sjuåring. Plötsligt närmar sig badmästaren och jag kommer till fattning. Men det sprattlar i benen och jag tänker för mig själv: ”Snälla badvakt, få syn på någon ytterst viktig sak du måste fixa innan stängning, en plastanka på rymmen som måste läggas till rätta eller vad fan som helst”. Och plötsligt lägger han om kursen, in i ett solarium för att fixa någonting. Genast ser jag min chans och kör några lekar till innan mina tio ensamma minuter i poolen är över och jag stegar oerhört lycklig ut mot duschen och omklädningsrummet.

Ikväll har jag och Viktor kollat på bögpolitikerfilm och druckit cider och det var väldigt trevligt. Imorgon är jag ledig och då blir det ny tur till gymmet med Micael och kanske fler badäventyr. Festligheter på lördag, och ja, det kan nog bli en kalashelg av det här.

Ett fantastiskt sommarprat

Ifall du missade Alex Schulmans fantastiska sommarprat i lördags tycker jag att du på studs skall tanka hem det och lyssna på det, varesig du har följt hans blogg genom åren eller bara inte har någon blekaste aning om vem han är för filur. I programmet förklarar han på ett sällsynt vackert sätt sin kärlek till sin flickvän och deras nyfödda dotter, hur hans pappa gick bort och hur mycket han älskade honom och hur författandet av hans bok gick till. Väldigt rörande, förmodligen den bästa sommarvärd P1 någonsin har haft. Avsätt en timma av din lediga tid till att lyssna själv, skulle förvåna mig väldigt mycket om du inte fann det ytterst väl värt tiden (högerklicka på länken nedan och välj ”Spara mål som…”).

http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_sommar_i_p1_090801040702.mp3

I got the last one!

Har suktat länge efter ett särskilt halsband på Stayhard.se, men har tyckt att jag kanske inte har haft lust att lägga ut de 795 kronorna som det kostar. Men så får jag via deras nyhetsbrev nys om att de kör en sommarrea där borta just nu, så jag riktade snabbt min webbläsare dithän med siktet inställt på ett visst borstat stål. Och döm av min förvåning när jag ser att just mitt halsband är med på rean med inte mindre än 70%! Jag lägger givetvis ett exemplar i kundvagnen, tjoar ”Äntligen!” i bästa Gert Fylking-anda och skickar iväg ordern. Jag är glad. Ungefär två minuter senare skall jag visa länken för en vän, men hittar den inte. Den har tagits bort från hemsidan. Det går snabbt upp för mig, att undertecknad roffade åt sig det sista reaexemplaret! Idag fick jag det på posten, och fick börja med att såga lite då det var för långt, men nu sitter det som en smäck! Och jag känner stor njutning när det sitter där, samt att jag hade is nog i magen att vänta ett tag.
Halsband AR_135 från Acane Rezetti.

Skiftande drömmar

Minns tiden strax efter man tog studenten. Jag hade en väldigt utstuderad plan om att jobba ihop lite snabba cash för att sedan styra flyttlasset mot Göteborg. Det var den finaste staden i landet jag kände till och den enda jag skulle kunna tänka mig att bo i. Många av banden man lyssnade på kom ju därifrån, och allt roligt verkade hända där. Jag var helt enkelt tvungen att flytta ditt, ju förr desto bättre. Att bli fast i den här staden, på något lagerjobb eller så, var då mitt absolut största skräckscenario. I helgen var jag tillsammans med mor och far på besök i mina drömmars stad för att se min brors band uppträda på ett uteställe. Vi spatserade genom stora delar av storstan och jag kom många gånger att tänka på den där drömmen jag hade. Det slog mig ganska snabbt att jag inte delade den längre. Även om det fortfarande är en fantastisk stad, behöver gräset alltid vara så mycket grönare på andra sidan? Jag vet inte riktigt, jag trivs just nu med tillvaron i en mindre stad. Ger mig hellre ut på utflykter för att sedan komma tillbaks till lugnet. Har väl blivit gammal, kanske är det så enkelt. Jag har förvisso, så länge jag kan minnas, alltid delat tanken med pensionärerna om att livet snurrar förbi alldeles för fort. I vilket fall fick jag under vistelsen i Göteborg känna stolthet över min bror när han uppträdde. Vilken känsla, ändå! Folk runt omkring mig dansade, kollade på varann och utbytte meningar om hur jäkla bra det var. För det var det verkligen. Jag stod mest och njöt, sneglade ibland snett bakåt där mina föräldrar stod och diggade med. Bara en sån sak förresten, hur ofta dricker man öl med sina föräldrar en lördagkväll? Kom där och då till insikt, att det borde inte spela någon större roll var man bor. Eller vad man jobbar med. Kärleken till familjen är väl kanske det viktigaste vi människor har, jag lider med alla som förlorat den. Eller kanske slarvat bort den. Det är nog det enda jag drömmer om nu, att alla i min nuvarande och framtida familj skall ha det så bra de bara kan tänkas ha.


Försökte fånga en känsla på bild i förbifarten på väg till konserten, men det blev givetvis inte ens en hälften så vacker avspegling av verkligheten som jag hade önskat.

Jag kan ha fel

Jag förstår hur alla dina tvivel
som du radade upp i vacker kö
(och känslor som aldrig kändes)
ledde till ett beslut.
Men
snälla säg mig
att när allt kommer omkring
när följderna skall summeras
har du verkligen inte,
under något litet andetag
tänkt tanken att jag under hela den här tiden
- faktiskt kunde ha varit din?

Festivalångesten

Man vet ju att den kommer att komma, men likväl går det inte att väja sig för den. Med fötterna nedsjunkna i cement är jag mot min vilja ett med motorvägen när långtradaren kommer. Ungefär så skulle jag vilja beskriva känslan som infinner sig när festivalångesten kraschar in i mig. Stannade uppe sent igår med fantastiska Kings Of Leon som sällskap och naturligtvis kom ångesten smygandes när man visste att bandet i samma stund lirade på en scen inte så värst många mil ifrån en. Varför befann jag mig inte där istället? Lagt alla tankar om hur jobbigt det kan vara på en festival åt sidan och enbart tänkt på hur roligt man samtidigt alltid har istället? Hur som helst, fick ikväll åtminstone via mobil uppleva lite The Killers, kanske gjorde det ångesten något mer hanterbar. Liksom faktumet att man om några minuter sluter ögonen i sin egna härliga säng istället för i något regnfyllt tält på nån lerig åker i skogen. Jag försöker övertala mig själv att jag gjorde rätt som stannade hemma, men vet samtidigt att jag sekunden innan jag faller i sömn kommer att tänka att jag endast har lurat mig själv.

Fin start på semestern, ändå

Har under en längre tid skjutit på alla former av städsysslor tills den dag jag skulle bli ledig, så imorse när jag vaknade hade jag egentligen inget val. Jag har bott i ett råtthål de senaste veckorna har det känts som. Men efter några timmars slit skiner nu palatset igen! Det blev lite Dexter-kollande, som jag tycker så mycket om, så fort jag vart färdig. Andra säsongen är i rullning och den är kanske om möjligt ännu bättre än första. Och så bläddrade jag lite i When we were winning på balkongen, den kommer att bli fin sommarläsning minsann. Känns fantastiskt att ha semester, sista månaden på jobbet har varit väldigt hektisk. Stundom rent frustrerande, med tvång på schemaändring två veckor efter det man just spikat färdigt semesterschemat. 184 timmar visade lönespecifikationen på, men jag undrar hur många timmar över 200 det egentligen är om man räknar med alla timmar man stannat kvar. Nåväl, nu har jag tre veckor där man kan koppla bort jobbet på, och dessa skall det tas tillvara på! Jag har lovat mig själv att gå minst en timmes promenad varje dag, helst två. Jag avslutade min första semesterdag med en kvällspromenad längs strandpromenaden, ut till badplatsen där ett sällskap spelade beachvolley och ett par hade det allmänt mysigt på en filt i kvällssolen. Knäppte en bild med mobilen under promenaden in till staden igen:


I något av de där husen som ligger bakom där detta foto är tagit, eller något nytt som jag själv har varit med att planera, skulle jag mycket väl kunna tänka mig att spendera mina äldre dagar i.

Hon stack till Oslo och så var det med den saken

Blev ikväll påmind om två saker: 1) jag är en person som är sällsynt kass på att höra av mig till folk 2) det finns en person som jag saknar mer än jag kanske först förstod. Det var ju så enkelt alltihop då, vi sågs varje dag kring halv fyra då du med ditt leende svävade in genom butiken för att stämpla in bakom disken. Man tog väl allt för givet på något vis. Som att du alltid fick mig på bra humör, till exempel. Jag kanske aldrig berättade det. Men vi ses i sommar, Alexandra! Och så över en öl och en Lucky Strike vill jag höra allt om hur du har det i Oslo. Kan vi inte skåla på det, redan nu?

Jag kanske berättar allt i ett brev en dag

Nyvaken och helt genomsvettig efter en hemskt varm natt. Sommaren är nu här med besked, och jag vill hastigt poängtera, att jag den redan hatar. Ligger kvar i sängen och lyssnar på ljudet från dig. Hur du ute i köket med skärande falsksång nynnar med till den där låten som du vet att jag hatar så mycket. Du ger refrängen några extra decibelskjutsar, förmodligen för att göra min tillvaro i den här helvetessängen ännu grymmare. Om inte det hela upphör innan låten spelats färdigt så kommer jag garanterat att börja klösa på väggarna likt mentalpatienten som tappat allt förstånd. Tills alla naglar lämnat mina fingrar och ristats in i väggarna med tapeten du valde ut utan mig. Som jag hatar allt som numera är förknippat med den här lägenheten. Hur kom det att bli så här? Vi har inte haft sex på ett halvår tror jag. Ja, så måste det vara, det var väl på nyårsnatten senast när vi skyndade hem från den där festen efter första lyckade kvällen ute tillsammans på evigheter. Tvingar mig själv till slut upp ur sängen, klockan börjar bli mycket och jag står inte längre ut med att höra dig (försöka) sjunga. Stegar ut i hallen, passerar all konst vi köpt tillsammans. Fy satans helvete, vad jag hatar de där tavlorna, för det var den lyckligaste dagen i ditt liv, sa du, när jag bad dig att välja ut tre tavlor från vernissagen utan att först fråga om priset. Nu hänger de där på väggen som en påminnelse om vad nerven när man är kär kan få en att göra. Hemlighet kolon det första jag tänker på när jag vaknar numera, är om man fortfarande kan få någonting för de där tavlorna om man skulle annonsera.

Närmar mig köket, en ny låt spelas och du sjunger ett stycke med din förfärliga röst. Snart möts jag väl av synen av dig med en cigarett i handen, för du vet så väl hur mycket jag avskyr faktumet att du röker. Jag kommer in i köket och där studsar du omkring med hörlurarna på, utan att ha märkt att sladden till dem åkt ur stereon. Du har under tiden som jag låg i sängen och föraktade allt som vi byggt upp tillsammans, förberett världens godaste frukost med den finaste uppdukning åt mig.

- Oj, vad klantig jag är, sladden måste visst ha åkt ut, och jag glömde visst att stänga dörren till köket, säger du så fort du får syn på mig.

Du ler och skrattar till på det där sättet som en gång fick mitt hjärta att tina och jag svarar snabbt:

- God morgon, älskling.
- Vad fint du har gjort det.

Och nu finns där bara cigarettfimpar kvar

I mitten av den där cirkelformade stenfoten som ni ser på bilden har sedan en väldigt lång tid tillbaks en färgglad karaktär funnits nedstoppad. En som stått parkerad på det där brunnslocket eller på kullerstenen, i ur och skur, som tvingats känna hårda regndroppar skölja över honom och ännu hårdare vindar försöka omkullkasta hans existens. Men så i lördags natt skedde det någonting. Jag befann mig tillsammans med vänner nere på rockeventet vid sjön, och vi gick kring tiotiden upp mot stan då några av oss redan suktade efter fyllekäk. Det var inte jag särskilt sugen på så jag tyckte en roligare idé vore att hälsa på Lise som stängde butiken. Och så är jag full och stressar på stängningen, något galler dras ner i förtid och vi skyndar iväg mot natten. Den där färgglada karaktären var visst inte lika färgglad i mörkret och glömdes liksom bort och så var det med den saken. På söndagskvällen får jag sedan ett sms från Ida som undrar varför stenfoten helt plötsligt står tom. Och då minns jag plötsligt lördagen igen och allt spelas upp framför mig. Hur jag lämnat honom ensam på det där brunnslocket. När jag dagen efter möter Ida på jobbet talar vi inte särskilt mycket om det som hänt. Vi kastar några snabba blickar på varandra som liksom säger ”att om vi någonsin känner för att tala ut om hur vi mindes honom så finns vi där för varann”. Jag känner mig dock nu som en hjärtlös individ, som behandlade honom som vore han en simpel cigarettfimp på gågatan. Undrar var han befinner sig nu. Kanske ligger han övergiven i något dike med hundpiss upp till knäna, vår alldeles egna GB-gubbe.

Nej, nej, nej

Jaha, här har man gått runt i flera månader och sett fram emot morgondagen. Räknat ner dagarna, gjort kryss över datumen i en kalender likt fången som räknar ned dagarna till friheten. Sen får man kvällen före reda på att Dead By April ställer in sin spelning p.g.a. sjukdom och så känns allt plötsligt åt helvete. Men det är väl inte så mycket att göra åt saken, ska ju dessutom se dem i sommar på Metaltown. Likaså har de lovat att komma till stan i höst igen för spelning då istället. Nu förstår man kanske besvikelsen alla som åkte till Stockholm för att se Metallica lär ha känt. Även om deras förmodligen lär ha varit något större. Hade det inte varit för att jag just sett Vicky Cristina Barcelona som visade sig vara en alldeles förträfflig Woody Allen-rulle så hade jag inte bara gjort ett utan tio svarta kryss i kalendern över fredagen den 22 maj 2009.

Tre ord som borde ha varit två

Det här gillar jag. En liten gästrecension från någon av butikens kunder som verkar ha haft ett behov av att vädra sitt tycke om filmen i fråga. Tyvärr fick inte filmen någon särskilt positiv recension, och tyvärr var den inte längre än tre ord lång. Tre ord som skulle ha varit två om det inte vore för en särskrivning. Men likväl, jag gillar det här. Jag gillar när folk ventilerar åsikter, även med små medel. I små skalor. Som här, en kulspetspenna mot lite plast. Hoppas bara inte orden drar ner förväntningarna för nästa kund som ska hyra filmen och får just det här exemplaret.

Söndagsparty

Har just bevittnat premiäravsnittet av "Söndagsparty med Filip och Fredrik" och vet inte riktigt vad jag ska tycka. Kan inte få fram ett enda intryck. För vad fan var det jag såg egentligen? Två jänkare som gick loss på en bil, Filip och Fredrik få stryk av någon amatörwrestlare, Felix Herngren fotostata sitt eget arsle, Jonas Gardell inflygd från Sverige för att i princip inte få sagt någonting alls - och så en absintsurplande Marilyn Manson på det. Som innan han gick in i studion hade sex i sin loge. Allt inspelat i New York. Inga konstigheter, eller? Som vanligt med Filip och Fredrik var allt skapat helt utan röd tråd att följa. Skämskudden ständigt beredd. Jag tror jag gillar det.

Gråt från en telefonlur, och en smäll på käften

Fredag. Bandet jag diggat en längre tid står på scenen. En mikrofon som strular, någon som får en sko i huvudet. Men jag gillar allt och vill låsa fast mig själv i den där stunden. Sedan, ett knytnävslag mot min bästa vän. Jag står Medusa-stel på dansgolvet en bit ifrån. Dagen efter äcklas jag över min egen feghet.
Lördag. Sol ute, jag går förbi busshållsplatsen. Minns vart den där bussen en gång tog mig. Påminns om att jag alltid blivit vänner istället med alla jag en gång älskat.
Söndag. Tog en promenad. Fick ett samtal. Gråten från personen i andra änden gjorde att orden inte kom fram. Jag ringer nog imorgon. Vill finnas där den här gången. Varför känns det som att alla personer man vill att det ska gå väl för endast går på mina efter mina och sprängs med förhoppningarna om att den här gången var den sista?

En näst intill perfekt start på dagen

Onsdagar innebär numera att undertecknad är helt ledig från jobbet. Jag har kommit på att vara ledig mitt i veckan passar mig alldeles perfekt. Ser det lite som vardagslyx, och den vill jag ta vara på! Jag ser därför till att alltid boka in alla aktiviteter just på onsdagar; tatuering, klippning, tvättning, fika - ja vad det nu kan tänkas vara. Idag stod massage på stans underbara kallbadhus "Mitt i sjön" på menyn! En halvtimme innehållandes varma lavastenar och stor genomgång av rygg och nacke var givetvis fantastiskt skönt för kroppen. Promenaden dit ner och hem igen var väldigt behaglig den med (hej vårkänslor) och det fanns många intryck att insupa där nere vid sjön. Gräsänderna som lekfullt gled omkring på den is som fortfarande hade kämpat sig kvar i sjön. Knastret från isen som sakta spricker upp kring trädet lite längre bort på bryggan. Med solen i ögonen hade man lätt kunnat spendera hela förmiddagen där, men ett möte på banken väntade så jag fick styra kursen in mot stan igen ganska snabbt. En näst intill perfekt dag på starten som summeras bäst med ett gäng fotografier:

It's too late to apologize

Kanadensiska screamobandet Silverstein hör till mina favoriter och nu medverkar de på Punk Goes Pop 2 - en samlingsplatta där olika "punkband" gör covers på kända radiohits. Silverstein tar sig an One Republics evigt uttjatade "Apologize", men lyckas ändå ganska väl med att göra låten intressant igen. Eller? Döm själva.

Vi kan väl tala om något annat

Boken om Broder Daniel är äntligen beställd. Det verkar vara en fin bok, det där. "En briljant bok i all sin enkelhet, för oss som var med, för er som missade allting." skriver Birro. Ganska mycket var man väl ändå med om när det begav sig. På tal om det här med att läsa böcker. Jag är helt enkelt fruktansvärt värdelös på det. Blir rastlös, kan aldrig koppla av. Tänker på tiotusen andra saker. Lägger ifrån mig boken och tar upp den igen. Googlar till slut om boken inte finns som film istället. Ni vet som i skolan när alla stack ner till videobutiken i desperation att slippa läsa den där boken för att till slut kunna bli färdig med den där bokrecensionen man våndats över så länge. Jag slingrar mig alltid likt ormen när jag hamnar i situationer där böcker eller någon författare diskuteras. Som på festen där alla vill komma med smarta instick. Jag duckar alltid genom att få över samtalet till att handla om film istället. Drömscenariot är förstås när boken faktiskt är utgiven även som film, då behöver man liksom inte ens frångå samtalets huvudämne. Finns nog inget jag hellre diskuterar än just film, därför faller det sig naturligt att dölja att jag är en fejk i boksammanhang med just detta.

Min kärlek till Blink 182

Tom DeLonge, Mark Hoppus och Travis Barker. Där har ni tre namn och en trio som kom att betyda en hel del, på ett smått märkligt sätt, för mig. Blink 182, bandet som gick från att springa nakna på stan i sina musikvideos och sjunga om helt idiotiska saker, till att plocka in självaste Robert Smith från Cure, få höga skivrecensioner i ansedda tidningar för att sedan splittras. Jag har väl fått ta emot en del skit för att jag har lyssnat på Blink. De har väl inte ansetts vara "creddiga" nog. Men jag har alltid avgudat Toms låtskrivarförmåga och hans talang. Alltid tyckt det varit intressant att under alla nätter jag inte kunnat sova sitta uppe och plöja igenom forum efter rykten och teorier om varför de gick skilda vägar. Tom verkade vilja ha mer tid med familjen, men startade ändå ett sidoprojekt ihop med Travis (Boxcar Racer). Rykten säger att Mark tog det hårt som blev lämnad utanför, och Tom startade därför bandet Angels & Airwaves medan Travis och Mark drog igång +44. Sprickan tycktes vara total, men båda banden fortsatte ändå att kasta Blink 182-covers åt fansen på spelningarna. När Travis sedan i slutet av förra året mirakulöst överlevde en flygkrasch kom de gamla vännerna på andra tankar igen och för en månad sedan gick bandet ut med att de skall återförenas med ett nytt album och en stor världsturné.

Visst känns det lite märkligt, men framförallt skrämmande att det krävs att man nästan omkommer i en flygolycka för att visst gammalt groll skall förlåtas? Att det skall vara så förbannat svårt att inse att tiden alltid är för kort, att man kännt varandra för länge för att inte bara kunna strycka ett streck över allt.

Summa summarum: Blink 182 har återförenats, skall släppa en ny skiva och kanske kommer de till Sverige och spelar. Och detta gör mig så förbannat glad.

Jag och Alex Schulman

Jag minns inte riktigt vilket år det var. Minns bara att det var samma år som jag för första och sista gången följde "Idol" på TV4. Jag höll en av deltagarna som favorit och brukade läsa igenom notiserna om honom i dagspressen. En dag var han irriterad på någon Alex som hade placerat honom på sin utelista på en Internet-sida döpt till Stureplan. Jag surfade snabbt in på den för att skaffa mig en uppfattning om vad det var som gjorde Idol-deltagaren så upprörd. Jag konstaterade snabbt att den där Alex verkade vara fullständigt dum i huvudet. Jag höll inte med honom om någonting. Veckorna passerade i vilket fall och min fascination för den där Idol-deltagaren dog sakta men säkert ut till att inte längre existera. Jag behövde någonting nytt att ägna lite dötid åt så jag återgick till Stureplan och de där utelistorna. Det fanns något i hans sätt att skriva som lockade dit mig gång på gång. Det dröjde inte länge förrän jag hade blivit besatt av att läsa hans texter. Hans Stureplan-listor blev till bloggande på Aftonbladet och kom ganska snabbt att bli Sveriges största blogg. Jag besökte den varje dag, ibland ett par gånger samma dag i hopp om nya uppdateringar. Hade jag inte tillgång till Internet en dag var jag väldigt snabb med att "läsa ikapp" inläggen så fort jag fick tillfälle till det. Jag tvivlar skarpt på att det finns någon i Sverige som skriver bättre än Alex Schulman. Varesig det handlar om hans pinsamma situationer med främmande människor på stan, bråk med chefer eller minnen från barndomen.

Jag minns inte namnet på den där Idol-deltagaren, men om jag fick chansen att minnas skulle jag skriva ett brev och tacka för att det ledde till min upptäckt av Alex Schulmans förmåga att sätta samman ord.

Nu det senaste har den där Schulman börjat dyka upp i mina drömmar. Kanske inte så konstigt kan tyckas, efter alla dessa år som man dagligen har tagit del av hans liv. Nu senast var han min lärare i skolan. Han var en mycket bestämd sådan och såg ner på alla elever. Förutom mig, vill jag minnas att jag hoppades på. Så nu när Alex Schulman har skaffat klippkort i min drömsfär så har jag beslutat mig för en sak. Att inte länge smygläsa Blondinbellas blogg när ingen ser på. Ja, usch, jag vill inte tänka på hur terapiräkningen skulle se ut om hon skulle få för sig att börja fladdra förbi i mina drömmar.

Hon får mig att vilja klösa mina ögon sönder och samman

Alla som jag någon gång har diskuterat musik med känner förmodligen till att pianoplinkande kvinnor i konstig lugg inte ligger mig särskilt varma om hjärtat. Frida Hyvönen är ett namn som jag får kastat i ansiktet så fort jag umgås i vissa kretsar. Jag tycker att det är bedrövligt dåligt helt enkelt. Men det var tills jag upptäckte en annan artist, som genast fick fröken Hyvönen att framstå som ett geni. Jag har alltid haft ett gott öga till Kristian Luuk så jag bänkade mig framför Popcirkus häromkvällen. Det första jag serveras är de oftast skönt kaxiga Mando Diao. Ikväll var de dock mest bara dryga. Hur som helst, upp på scenen kliver efter en stund en kvinna som vid en första anblick tycks vilja väcka en del frågor hos betraktaren:

Varför är hon sminkad som en öststatsprostituerad?
Varför har hon panikhandlat det mest tantiga hon kunde hitta på second handen runt hörnet just innan stängningsdags?
Varför lägger hon inte bara av med sitt pretentiösa skapande, kliver av scenen och skjuter sig själv?

Hon heter Jenny Wilson och får mig att långsamt vilja gröpa ur mina ögon med en sked. För att sedan tappa kontrollen helt och bara hacka-hacka-hacka med det där silververktyget tills dess att mina ögon ligger som en konstig smet på golvet. Det är så fruktansvärt olidligt att bevittna hennes framträdande, höra hennes banala handklappningar mitt i låten att jag önskade från botten av mitt hjärta att jag med någon konstig uppfinning kunde transportera mig direkt till scenkanten framför henne och sedan klättra opp på scenen, ruska om fröken Wilson och gapa "NEJ, DU ÄR INTE DET MINSTA SPECIELL OCH JA, DIN MUSIK FRAMBRINGAR SUICIDALA TENDENSER HOS ALLA SOM LYSSNAR PÅ DEN."

Men det kan jag ju förstås inte. Så jag byter kanal, känner hur min vrede bubblar behagligt inom mig och tar en lugnande klunk av min nypressade apelsinjuice.

Litenstorplanet

På Hagnesta Hill finns det ett spår som Jocke Berg döpt till ”Ett tidsfördriv att dö för”. Något sådant verkar jag just ha funnit. Det bär namnet ”Little Big Planet” och är ett väldigt sött och harmlöst plattformsspel till PlayStation3. Du styr en liten sackpåse, till en början en väldigt färglös och själlös sådan. Men allt eftersom man spelar igenom de olika nivåerna samlar man på sig en rad olika utsmyckningar i form av kläder, nya tyger till dockan och andra galnar saker. Att designa sin egen gubbe är minst lika roligt som att spela sig igenom de olika nivåerna. Absolut roligast är givetvis flerspelarläget och skratten har ekat i lägenheten de senaste veckorna. Skulle man tröttna på de olika banorna kan man alltid designa sina egna eller ladda hem såna som andra spelare skapat. Allt ackompanjerat av The Go! Team som agerar husband till spelet. Little Big Planet är ett helt fantastiskt sätt att slösa bort både sin tid och sitt liv på.

Att måla ett liv med ingenting

Min dator uppför sig väl inte riktigt som den ska, så någon vidare uppdatering på bloggen har det inte blivit. Men när allt kommer till kritan så har det kanske inte hänt så mycket värt att skriva om. Det känns som att det gärna får börja hända någonting nu. Har den senaste tiden nästan enbart befunnit mig på en av tre olika destinationer: min lägenhet, jobbet eller i tatuerarstudion. Det har snart redan passerat en och en halv månad av det här året och det skrämmer mig likt en otäck gammal godnattsaga. Jag har den senaste tiden upptäckt att det finns saker som borde skrämt mig mer än vad de faktiskt har gjort. Jag verkar ha tappat förmågan att känna rädsla. Förutom just hur snabbt dagarna rusar förbi och att det ibland känns som att jag kastar bort all tid.

Lyckan behöver inte alltid vara särskilt krånglig att hitta

Det blev måndag igen sådär fort som det nästan alltid blir. Anländer till jobbet vid halv två-tiden efter en ganska seg helg där inte särskilt mycket hände. Har en massa saker att ta tag i denna vecka, men känner en olust till detta även om jag inte kan sätta fingret på varför. Öppnar dagens post, första brevet: en inbjudan till någon lunch för unga företagare. Papperskorgen. Nästa brev: lycka på sidan åtta. Det är ett reklamutskick från Paramount jag har i handen och jag blir helt till mig när jag hittar nyheten om att säsong två av Dexter släpps i Sverige den 27 maj! Dexter är utan tvekan den bästa tv-serie jag någonsin har sett och den har på något obskyrt sätt kopplat greppet om min hjärnverksamhet på sistone. Jag går och tänker på karaktärerna och analyserar intrigen på vägen ner till stan, i duschen eller vad jag nu kan tänkas befinna mig. Därför blev nyheten om att säsong två släpps i Sverige en skänk från ovan och gjorde att jag fick massa ny energi till att ta tag i allt som skulle göras idag.

27 maj försvinner jag från verkligheten ett tag och tar min nyfunna vän Dexter Morgan med mig.

And now you wish that you ment something to somebody else

Blod kan visst vara vackert

Min bror gav mig Säsong 1 av Dexter i julklapp och jag har nu kollat ungefär hälften av avsnitten. Jag vill redan nu påstå att serien mycket väl kan vara den bästa jag bevittnat sedan Twin Peaks. Michael C. Hall (Six Feet Under) är som klippt och skuren för rollen som den lite smått vridna huvudpersonen Dexter Morgan. Allt som sker är oerhört snyggt filmat och välregisserat, det enda jag kan invända på så här långt är att ett par av seriens skådisar tyvärr står för ganska halvdanna insatser. Men det gör ingenting när allt kommer omkring och Dexter slukar hela min tillvaro just nu och min dragning till serien blir bara större och större för varje episod jag plöjer.

Historien om hur ”Upp!”-ropet kom till

I somras när Sverige mötte Ryssland i Fotbolls-EM befann jag mig nere på puben tillsammans med några vänner. De visade givetvis matchen på storbild men det var väl allmänt ganska lam stämning i lokalen just denna match, då Sverige spelade som ett vilset korplag och de fick sig en rejäl uppläxning av ryssarna. Men det fanns en intressant detalj med den här kvällen som jag kommer ihåg väl. Längs bardisken satt en äldre herre med grått, kortklippt hår och mustasch. Mannen, som var iklädd Sverige-overall, var brunbränd som pepparkakan och hade av allt att döma några järn innanför västen. Han gjorde till en början inga större väsen av sig. Men en bit in i matchen gapar han plötsligt: ”Upp!”, som om han satt i kläm någonstans. Han menade väl att Sverige borde flytta upp sina trupper i ett försök att komma in i matchen igen. Inget konstigt med det där, kan väl tyckas. Men grejen var den att han skrek ”Upp!” ett trettiotal gånger under matchen. Och det var nästan så att alla hälsonämnder och tjosan borde ha dykt upp med decibelmätaren för att kolla så att volymen inte blev för hög i lokalen, för den där mannen tog verkligen i från tårna när han skrek. Någon bredvid mig hade väl slöat till lite grann från den tråkiga matchen, så mannens primalskrik fick personen i fråga att hoppa till rejält. Vid ett tillfälle gjorde mannen även några mystiska rörelser i ett väldigt högt tempo, precis som om han förklarade världens mest avancerade taktik och dess rörelsemönster på ungefär tre sekunder. Minns att jag och Viktor fann det hela oerhört komiskt, och vi brukar ibland fortfarande, helt från ingenstans gapa just ”Upp!” så högt vi kan och så skrattar vi båda åt det men ingen annan runt om oss förstår varför.

Jag såg aldrig den där fyllegubben igen efter det. Förrän för någon dag sedan. Han hade ramlat omkull nere vid bänken där A-laget samlas. Jag gick förbi och insåg snabbt att det var mannen med primalskriket vi hade att göra med. Varpå jag fick en oerhörd lust att gå fram till mannen, luta mig över honom och gapa ”Upp!” så högt jag bara kan i ett försök att få honom att resa sig.

Men det gjorde jag inte, jag gled bara förbi fnissandes som en tonårstjej och önskade att Viktor var där och kunde delat stunden med mig. Då hade vi ju kunnat ta ”Upp!”-skämtet till ytterligare en nivå.

En tanke

Det finns en egendomlig tanke som återkommer varje gång jag skall låsa dörren till lägenheten. En tvångstanke tror jag att vi kan kalla den mer bestämt. Denna tanke går ut på att jag känner ett särskilt ryck inom mig, en tvångsmässig tanke om att jag mycket plötsligt vill hoppa nerför alla stegen i stentrappan som leder ut ur huset på en gång. Skulle denna tanke någon gång övergå till handling, skulle jag garanterat klara det där hoppet. Utan tvekan. Jag skulle segla genom luften i slow motion. Men samtidigt skulle jag vid landningen förmodligen bryta varenda jävla ben jag har i kroppen. För att undvika detta scenario kramar jag om handtaget på dörrens utsida så hårt att mina händer ibland drabbas av krampattacker. Jag vill liksom klamra mig fast i det där välpolerade silverstycket, samtidigt som jag trycker hela min tyngd mot dörren och vrider om nyckeln i låset i ett snabbt moment. När väl dörren är låst är kusten klar, och jag kan gå nerför de där trappstegen som en normal människa. Jag hoppas innerligt att den där tanken stannar där oppe i skallen på mig. Hoppas likaså att det aldrig någonsin kommer att passera någon annan människa i trapphuset samtidigt som jag är där, hängandes i mitt dörrhandtag som om golvet stod i lågor och dörren var den enda frizonen som fanns för att inte brännas i elden. Vad skulle de då tänka om killen på andra våning, undrar jag.