Some kind of monster

Följande inträffade i butiken för två dagar sedan; en gammal dam köpte två Triss. Inga konstigheter så här långt. Men när hon betalat och stoppat ner lotterna i handväskan tar hon två steg bakåt, dock utan att se sig om först och upptäcker därför inte den barnvagn som en annan kund nonchalant placerat just bakom henne. Resultatet blir att damen i en äkta slow motion-rörelse, som hämtad ur någon av Matrix-filmerna, drattar i backen. Damen blir liggandes på golvet, ungen i barnvagnen blir rädd och ger ifrån sig ett skärande skrik. Hela butiken stannar upp, alla stirrar. Jag inbillar mig dessutom att ljudet från stereon har avtagit och att alla TV-apparater satts i Pause-läge. Det är knäpptyst, scenen är som hämtad ur en komedi, ni vet där någon skriker ut att han kanske är gay, eller kär i någon, och hela omgivningen stannar upp och det blir helt tyst. Det var precis ett sådant scenario. Så vad gjorde jag då för att hjälpa den stackars damen? Ingenting. Inte ett jävla dugg. Jag stod där helt fastfrusen, oförmögen att röra mig. Det fanns inte en tillstymmelse till tanke att gå fram till damen och kolla hur det var med henne, kanske ge henne en hjälpande hand upp igen. Jag bara stod där bakom disken. Betraktade henne. Tyckte synd om henne, men skrattade inombords för att fallet till marken såg så förbannat komiskt ut. Damen beslutade sig att sitta kvar på golvet ett tag då hon blev yr av fallet, men reste sig snart igen av egen kraft.

När jag insåg hur jag hanterat situationen kände jag mig snabbt som en väldigt trasig människa. Jag började fundera kring vad det är för typ av känslokallt monster som jag har blivit. Och vad som har skapat det. Någonting inom mig har transformerat mig till något att äcklas av. Något att avsky. Något som har insett skadeglädjens sanna konst och därmed förlorat all sympati. Men det är (än så länge?) bara ibland som monstret visar sig. Den dagen var väl helt enkelt bara en sådan dag.

En dag kommer jag själv att vara gammal och skrynklig, och jag kommer att ramla omkull på gatan och folk kommer att skratta åt mig. Med all rätt, dessutom.

Oktober, och en dröm

Den första oktober kommer en dröm som jag haft sedan ett par år tillbaks att gå i uppfyllelse. Då kliver nämligen det för mig, på senare år, viktigaste bandet upp på scenen på Tyrol i Stockholm - och jag kommer att vara där. Fick ett tips från en vän att kolla upp detta (tack spett) och jag trodde inte att det var sant förrän biljetten nu finns i min ägo. Flera gånger har jag suttit och knåpat på en Englands-tripp för att se dem live, men alla gånger har mina planer gått i kras av olika anledningar. Men nu, i Stockholm, då jävlar kör vi. Då är det inga planer som slås i kras, denna gång blir det mina trumhinnor. Nedräkningen har börjat…

Funeral For A Friend - History

Det finns anledningar till att hata Internet

Söndag kväll. Är allmänt uttråkad och känner på ren rutin söndagsångest över att en ny arbetsvecka snart tar form. Kom att tänka på dig, och hur vi brukade ringa på söndagskvällarna och peppa varann inför den kommande veckan. Att vi snart skulle ses igen, och allt det där.
Jag får därför den på förhand eminenta idén att göra en sökning på ditt namn på Facebook. Pulsen stiger med ungefär trehundrafemtio procent när jag upptäcker att du finns registrerad. Med bild och allt. Det har gått några år nu, det visade sig vara svårläkta sår som du lämnade kvar. Jag ser den lilla bilden på dig och funderar kring om det verkligen är värt att, eventuellt, öppna upp dem på nytt.

”Äsch, lite självplågeri har väl aldrig skadat nämnvärt tidigare” tänker jag och klickar fram ett par fotografier och läser några rader.

And great, now I’m back on fucking square one again.

Giftet har än en gång erövrat min kropp

Jag trodde att vi hade separerat för gott. ”För all evighet” som folk vill kalla det, även om jag själv hatar det uttrycket. Vi hade yttrat våra sista urholkade ord till varann, skrikit våra sista meningslösheter i tappra försök att hålla vår bekantskap vid liv. Raderat varandras existens. Pulveriserat alla minnen av varandra. Du betydde verkligen ingenting för mig och jag ville klippa alla banden. Med en billig och söndrig sax för att symbolisera hur du föreföll i mina ögon. Men du fick visst din hämnd. För efter ikväll är du tillbaks i min kropp. Ditt vita, vackra gift pumpas på nytt genom mina viljesvaga ådror. Mina andetag känns tyngre och tyngre för varje minut som passerar nu, jag kan både känna och höra det. Ditt lätta skratt ekar i min hjärna och gör min kropp svagare och det känns som att jag kan, och vill, kollapsa vilken sekund som helst. Trevor kämpade verkligen in i det sista för att hålla dig borta ifrån mig, in i det sista försökte han få mig att komma ihåg hur jävla smutsig du brukade göra mig. Hur mycket jag äcklades av dig och hur mycket jag ville kräkas ner dig i toaletten. Men jag var för svag, all längtan efter dig blev till slut så svår att mitt livs mening inte hängde på någon skör tråd längre, den hängde inte på någonting alls. Den svävade omkring fritt bland allt jag förlorade ur minnet när tankarna på dig blev för starka. Så jag svek Trevor, mig själv och gick tillbaks till dig.

Ja, just det. Jag har börjat äta godis igen.

Korsordsmannen

På bussen hem från Göteborg i söndags bevittnade jag en ytterst fängslande människa. Det hela började med att det ombord på bussen var fler passagerare än tillgängliga säten, så några tvingades stå upp i mittgången. Men inte denna man. Han satte sig spänstigt på huk istället. Hans ansikte pryddes av ett par runda glasögon som viskade om att han kanske var lärare. Han hade även ett grått skägg. Ett gigantiskt jävla Pagrotsky-skägg. Han bar en grå, ganska sliten och använd skjorta. Och en ryggsäck, en stor traveling bag. Mannen hade knappt hunnit huka sig innan han mycket fingerfärdigt plockade fram en ihoprullad dagstidning ur bröstfickan. Ja, han hade den i bröstfickan. I samma ficka förvarade han även en penna och kvickt börjades det ritas och kladdas i tidningen. Jag satt en bit ifrån och studerade mannen, men tillräckligt nära för att förstå att han löste ett korsord. Det tog uppskattningsvis tio sekunder från det att mannen steg på bussen tills dess att han satt på golvet och löste korsord. Jag har alltid föreställt mig att korsordslösning är något man gör för att relaxa. Ni vet, man sitter på verandan efter middagen, med en kopp kaffe och kanske en radio på bakgrundsvolym. Eller i solstolen utanför husvagnen på semestern. Men för denna mannen var det inte en avkopplingssyssla. Han såg ut att vara smått besatt över att få det hela ur världen. Hans mening och uppdrag här i livet är att lösa så många korsord som möjligt. Så han tog vara på varje sekund, ingen tid fick gå till spillo. Jag börjar fantisera om att hela hans ryggsäck är fylld med färdiglösta korsord. Att när han kommer hem så sorterar han noggrant in alla korsord i en pärm som han sedan placerar i en gigantisk bokhylla. En bokhylla så hög att man måste ha en stege för att nå korsordspärmarna längst upp, eller möjligtvis något av hans tjugotre olika korsordslexikon.

Jag väcks plötsligt ur mina fantasier när mannen sitter i vägen för någon som vill gå förbi i mittgången och han blir bedd att flytta på sig lite. Tror ni detta avbröt mannen? Helt rätt, inte på något sätt. Han fortsätter att skriva ner ytterligare ett ord på en rad i samma rörelse som han reser sig upp. Han hade ju trots allt förlorat kanske fem sekunder om han lagt ifrån sig korsordet. Fem för mannen på tok för dyrbara sekunder. Nästa hållplats stiger mannen av och han släpper inte blicken från korsordet medan han stegar ut ur bussen.

Jag kunde inte låta bli att fascineras av Korsordsmannen. Det var så jag kom att kalla honom. Kanske träffar du honom på en buss eller ett tåg på väg någonstans, förmodligen i sällskap med en korsordsbilaga och en penna.

Det är gånger som denna som det är kul med poker

Nu är den här!

Efter en sisådär fem års försening är den nu äntligen här – första säsongen av världens bästa TV-serie: That 70’s Show! Med svensk text alltså. Engelsk text har ju funnits ute ett bra tag. Men jag har valt att vänta på den svenska utgåvan. Och som jag har väntat. Det finns tre serier jag håller extremt varmt om hjärtat: Seinfeld, Scrubs och That 70’s Show. En random episode från någon av dessa tre serier livar upp vilken gråmulen dag som helst för undertecknad. Seinfeld och Scrubs-boxarna står redan snyggt placerade i DVD-hyllan och nu har dem alltså fått sällskap. Jag fick mitt exemplar idag och har redan hunnit smeka ett par episoder varsamt. Du har väl inte missat denna underbara TV-serie? If so! Iväg till Discshop och beställ ditt exemplar redan idag. 329:- + 10:- frakt är ju ingenting i jämförelse med den kärlek du får i utbyte.

Redan den 26/9 släpps säsong 2 med svensk text. Visst har vi plöjt igenom säsong 1 redan ett par gånger långt innan dess?

Way Out West

I helgen befann jag mig i Göteborg där tidernas första Way Out West gick av stapeln. En tvådagarsfestival i Slottsskogen vankades och jag kan säga direkt att det var en succéartad tillställning. Så förbannat härligt att få se en massa grymma band men samtidigt slippa leråkern och skiten i exempelvis Hultsfred. Slottsskogen visade sig vara en alldeles perfekt plats att anordna en festival på.

Dag 1

Det spöregnar under hela bussresan till Göteborg och man känner sig sådär lagom sugen på att festivala en sån här dag. Men ungefär lagom till dess att jag lagt vantarna på min överprisade biljett börjar regnet som sakteligen att avta. Första artisten vi ser blir Albert Hammond Jr, vilken kom att bli en av helgens i mina ögon bästa spelningar. Jag hade inte hört så mycket från The Strokes-gitarristens solokör innan, men det gjorde inte så mycket - gitarrock som denna kräver inte så mycket förlyssning. Men grymt bra är det och jag längtar efter att få höra deras låtar igen samtidigt som jag hör dem för första gången. Efter spelningen bär det av till Linnétältet där hypade New Young Pony Club bjuder på rätt skön diskopop. Inte direkt något band jag skulle lyssna på hemma, men det blir ändå svårt att inte ryckas med till de dansanta tonerna. Inte lika dansant, men desto mer ösigt blir det en stund senare när Eagles of Death Metal intar Azalea-scenen. Bandets sångare Jesse Hughes har stora problem med rösten men öser ändå på som om det inte fanns någon morgondag. Det är ju Rock n Roll, hävdar han. Vissa låtar är rent utav svinigt bra, men Hughes mellansnack känns alldeles för fånigt och kliché. Hur många gånger ville han inte få ett ”Amen” av publiken t.ex? Förstår att det är en del av showem, men ändå. Aja, rätt underhållande blir det till slut trots allt. En stund senare är det dags för festivalens i särklass bästa spelning. Talar givetvis om The Hives. Howlin’ Pelle är på härligt provocerarhumör och hans kumpaner bränner av de flesta av låtarna man vill höra. Hitsen radas upp. Inklusive ett par låtar från nya albumet ”The Black And White Album”. Dessa låtar känns på något märkligt sätt som klassiker redan första gången man hör dem. Kanske mest för att det låter väldigt The Hives. Mitt besök på Hives-spelningen innebär tyvärr att jag missade Go! Teams spelning i Linnétältet, men det är såna smällar man får ta på festivaler. Istället blir det en stunds lyssnande till Primal Scream och Manu Chao innan The Pogues, vars sångare känns härligt berusad, får avrunda festivalens första dag. So far, so good. Hade hemskt gärna velat se The Tough Alliances klubbspelning, men antog att kön in skulle vara alldeles för lång.

Dag 2

Inleder lördagen med förfest i parken utanför festivalområdet. Solen gassar och i kombination med alkoholen som intas är det ganska förbannat härligt. Valet av första spelning att se för dagen står mellan Moneybrother och Peter, Bjorn and John som uppträder samtidigt. Eftersom jag sett Moneybrother ett gäng gånger tidigare föll lotten på Peter, Bjorn and John. Hade ej hört särskilt mycket mer än radiohitsen tidigare, men måste säga att jag blev rätt positivt överraskad. Trodde det skulle vara trallvänlig gladpop för hela slanten, men de första låtarna de bränner av får bandet att framstå som ett svenskt jävla Interpol. Riktigt bra, med andra ord. Efteråt utspelas en lucka där jag egentligen inte vill se några av artisterna så hänger med två vänner till deras hotell och förkrökar lite smått innan The Arks spelning. Regnet öser ner rätt hårt men det gör inte så mycket när Arkarna levererar hits på löpande band. Ola Salo lyckas dessutom klämma in Känn ingen sorg för mig Göteborg-refrängen i en av låtarna, till publikens stora förtjusning. Massiv allsång uppstår givetvis. Han är härligt publikflörtande, den där Ola. Lily Allen skulle ha spelat härefter men ställde in av någon anledning. Istället blev Teddybears inkallade med kort varsel och de lyckas riktigt bra med sin spelning. Azalea-scenen exploderar i en enda stor fest. Alla dansar och sjunger med i Teddybears-hitsen och det känns som inte många saknar Lily Allen just där, just då. Efter att ha hört Punkrocker avsluta konserten byter jag scen där Kanye West, aningen försenad kliver på. Sjukt mycket folk har pallrat sig hit och jag tror ingen blir besviken på showen. Själv stannar jag inte så länge för Franke ska snart börja spela. Absolut den konsert jag sett fram emot mest under helgen. Blir dock ganska besviken då de knappt bjuder på några av de låtar jag vill höra från första plattan. Det är mest nytt material, och det känns ärligt inte särskilt intressant. De verkar dessutom inte direkt så laddade som man kanske trodde att de skulle vara och kliver av efter en dryg halvtimma. Rundar av kvällen inne i stan med några vänner.

Summering

Way Out West blev inget annat än en stor succé. Kändes på förhand som att det inte var sådär jättemånga band jag egentligen kände för att se, men väl på plats var det ingen dötid utan man stressade från den ena grymma spelningen till den andra. Synd att mobilnäten blev överbelastade vilket medförde att det var svårt att ringa och smsa folk inne från festivalområdet. Hoppas det fixas till nästa års upplaga, liksom det något grötiga ljudet i Linnétältet.

Vi ses i Slottsskogen nästa år igen.