Att jobba heltid i en butik med generösa öppettider har visat sig leda till att man ibland får agera omedveten hobbypsykolog. Allt i takt med att man bygger upp kundrelationer börjar det snackas om mer saker än om de tyckte filmen de såg var bra eller dålig. De känner en trygghet i att man står där dag efter dag och utan man vet ordet av så snackar man om saker som ligger långt utanför butikens väggar. Det finns en av stammisarna i butiken som jag finner en stor glädje i att snacka film med. Men han har också gått igenom mer än vad jag förmodligen kommer att göra i hela mitt liv. Varje gång jag ser på Miami Ink talar tatuerarna om att de ofta känner sig som psykologer för att de som gaddar sig nästan alltid har en historia bakom deras val av motiv. Och när motivet väl sitter fastbläckat på armen så har man liksom lämnat den där historien bakom sig. Ungefär samma sak skedde när jag valde att diskutera den underbara filmen Juno med tidigare nämnda stammis. Han sa att filmen gjorde för ont i honom för den speglade hans egna liv så bra. Jag valde att inte fråga närmare på vilket sätt men det krävs väl ingen Sherlock Holmes för att lista ut det. För någon vecka sedan hamnade vi en liknande diskussion, jag minns inte exakt hur, men han berättade för mig att han för sju år sedan diagnostiserades med cancer och enligt läkaren så hade han högst två år kvar att leva. Jag frågade lite försiktigt hur man tacklar ett sådant besked egentligen, och han sa att de flesta gör det på samma sätt: försöker avsluta allt man kan i den här världen och se till att ens familj kommer att gå en god framtid till mötes. Han kände ingen större nedstämdhet, utan bara en bestämdhet över att hans barn skulle kunna leva ett så bra liv som möjligt när han var borta. Men på något vis halkade han in i ett försöksprojekt för en ny medicin och slussades genom halva Europa där han fick prova en massa olika mediciner tillsammans med en annan testgrupp. Nu sju år senare är cancern borta hos honom, men han har inte vågat kontakta någon annan i den där testgruppen. Och kommer nog inte att våga göra det heller.
Ja, man får liksom lite perspektiv på tillvaron när man får en sådan livshistoria kastad i ansiktet på en. Hur skulle man ens kunna palla med att ”slutföra” ens eget liv? Hans berättelse greppade mig totalt och min lilla finne jag fått på näsan kändes liksom inte sådär våldsamt jobbig efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar