Year Zero

De 10 bästa skivorna som släpptes under 2007:

1. Angels & Airwaves – I-Empire 2. Interpol - Our Love To Admire 3. The Tough Alliance - A New Chance 4. Editors – An End Has A Start 5. The Mary Onettes - The Mary Onettes 6. Arcade Fire – Neon Bible 7. kent – Tillbaka Till Samtiden 8. Band of Horses - Cease To Begin 9. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala 10. Nine Inch Nails – Year Zero

Årets besvikelse: Bloc Party – A weekend in the city

De 10 bästa filmerna som släpptes på DVD under 2007:


1. Blood Diamond 2. The Prestige 3. The Departed 4. The Last King of Scotland 5. The Holiday 6. Mr. Brooks 7. 300 8. Zodiac 9. Darling 10. Parfymen

Årets besvikelse: Pans Labyrint

Gott Nytt År. Vi ses i 2008, då jävlar gör vi allt det där vi alltid drömt om.

Julen är God eller nåt

Det är tydligen Julafton nu, det helas firas med att spela Guitar Hero 3 drickandes den underbara drycken som bokstaveras J-U-L-M-U-S-T. Känner mig väldigt Rock ’n Roll ikväll. Jag har inte hunnit låsa upp så många låtar än, men spelet verkar mycket lovande. Det spelades för övrigt en del Guitar Hero på den väldigt roliga förfesten i fredags. Tack ni som var där <3 (Tack Petra för inköp av spelet också förstås!) Vi gör om det snart igen. Då skall jag ha hunnit låsa upp samtliga låtar innan dess. Aj pråmiss.

Har även spenderat dagen med att hänga med min bror som är hemma från Norge och se två fina fotbollskarameller: Inter - Milan och Barcelona - Real Madrid. El Clásico var ganska trist, men vem fan bryr sig om det en dag när Inter spöat Milan. Julen är räddad. Forza Inter!

Om ett par timmar skall det öppnas julklappar tillsammans med släkten. Jag vet alltid i förväg vad jag kommer att få men det gör ingenting. Julen har spelat ut sin roll för mig för längesen, men det hela brukar bli rätt mysigt ändå. Man har ju aldrig tid för dåliga tankar under en dag som denna.

Så, God Jul önskar jag er alla (två? tre?) läsare av Internets kanske mest meningslösa blogg (borde den ens få bli kallad blogg?).

(Ta hand om er, se till att skicka en julhälsning via sms till någon ni kanske glömt bort. Eller bara vill bli ihågkommen av. Det kommer säkert att uppskattas. Människor har alldeles för lätt att bli bortglömda.)

Att hitta en väg ut från oljuden

När oljuden i mina öron under natten når sin topp och desperationen börjar bryta ut önskar jag mest av allt att du låg tryggt sovandes bredvid för du är det viktigaste och finaste jag vet.

Jag är Trevors förvirrade vagina

I lördags vankades det julbord med jobbet på Grand Hotel vilket blev till en oerhört lyckad kväll (bortsett från neandertalarna till dörrvakter samt ett par extremt dryga Boråsare som jag fick god lust att golva). När jag väl kom hem från denna trevliga tillställning var jag naturligtvis fortfarande jävligt tankad, och att somna berusad ledde till mitt livs mest bisarra dröm. Så bisarr att jag förmodligen hade blivit stenad till döds om jag levde under Antikens Grekland och delgav den för någon vis, skäggig man. Drömmen gick ut på att jag kände mig kissnödig, inga konstigheter så långt, och besökte därför toaletten i min lägenhet för att göra något åt saken. Det var bara det att jag i drömmen hade ett kvinnligt könsorgan istället för mitt vanliga. Jag har fortfarande bilden av mig själv ståendes naken framför badrumsspegeln - där jag förskräckt och ifrågasättande betraktar mitt nya könsorgan - på näthinnan. Den går verkligen inte att förtränga. Inga suddigum i världen kan sudda bort den. När jag vaknade kände jag mig som en extremt trasig och ensam människa. Ville mest stiga upp och duscha sittandes men var för rädd för att jag fortfarande drömde. Nu är jag för rädd för att försöka få min dröm tydd. För rädd för att få reda på någon obekväm sanning, vad det nu än kan tänkas vara.

(I gotta stay off that crack.)

Någon tassar omkring i mitt kök

Det har varit några rätt märkliga veckor som passerat. Drabbades för en tid sedan av något magkatarrsliknande symptom vilket har bidragit till ganska rejäla ät- och sovrubbningar (att äta sammanlagt en halv ostfralla och sova två timmar på nästan tre dygn är inget jag rekommenderar). När jag väl har kunnat sova har jag drömt extremt skumma drömmar som mycket väl skulle ha kunnat vara regisserade av en viss David Lynch. Ett jobberbjudande har krävt ganska mycket tankekraft under min vakna tid, men det ser ut att ha löst sig nu. Hoppas att allt går som det skall. Något annat som har stulit en hel del tankekraft är en obeskrivligt söt själ som en morgon tassade omkring i min, för henne, för stora Clockwork Orange-tshirt medan jag låtsades sova vidare. Att ligga kvar i sängen, lyssnandes till ljudet av henne tassa omkring ute i köket, där hon suckar lite förstrött och slamrar med skåpsluckor och glömmer stänga kylskåp och sjunger i badrummet kan mycket väl vara den perfekta starten på dagen. Blodet strömmar på nytt genom mina nedfrusna ådror, kanske kan jag bli hel igen. Även om hon hånskrattade åt min fina julstjärna. Jag vet inte riktigt vart vi står, men det spelar ingen roll för hon har redan skänkt solsken till ett mörkt och svart 2007.

Bloc Party - back on track

Bloc Partys dansanta megahit Banquet golvade mig totalt när den dök upp för ett par år sedan och jag bar med mig den i Mp3-spelaren vart jag än gick. Deras spelning i Stockholm när de var förband åt Interpol var även den förbannat bra. Sedan hände något. ”Silent Alarm” var faktiskt lite utav en besvikelse med tanke på gruppens potential. Uppföljaren ”A weekend in the city” fick svaga recensioner och även om jag försvarade plattan med näbbar och klor gav jag till slut vika. Jag såg på skivan som rentutav tråkig, och bandet glömdes bort. Fram tills för någon dag sedan när jag fick se deras nya video spelas på MTV. Nu är jag helt såld på Bloc Party igen och får samma sköna vibbar när jag lyssnar på ”Flux” som jag fick när Banquet nådde mina öron för första gången. Lyssna på låten och se videon (som får mig att minnas kultserien Power Rangers) i klippet nedan.

Bloc Party - Flux

Om det inte blir vi två så skjut mig

Jag har gett upp all sömn, jag minns inte när jag åt någonting senast. Känner hur jag sakta håller på att förvandlas till själlös materia. Att få dig ur mina tankar tycks nämligen vara en ren omöjlighet. Stirrar ut genom mitt fönster med Cures ”A Letter To Elise” på repeat. Där utanför råder fullständigt mörker men jag ser med gatlyktans hjälp stora snöflingor sakta falla ner på balkongräcket enbart för att förintas och bli till ingenting. Jag vet innerst inne att det aldrig kommer att bli vi två så jag frågar varenda flinga om den vill byta plats med mig.

Min räddning

Så var den då här. Äntligen. Uppföljaren till Angels & Airwaves smått magiska debutalbum. I-Empire heter deras andra skiva och den är om möjligt ännu bättre än debuten. När Blink 182 splittrades kändes det lite tomt under en tid, men Tom DeLonge visade sig vara så snäll att skapa någonting ännu vackrare. Angels & Airwaves är det viktigaste bandet just nu och I-Empire är min räddning i ett kallt november.
Angels & Airwaves - Lifeline

Vi ses på Hovet

Idag var jag uppe med tuppen (okey, SÅ tidigt var det faktiskt inte) och lyckades få biljetter till The Cure på Hovet i februari! Cure har länge stått överst på min ”band-jag-måste-se-innan-jag-dör”-lista och allt kommer att bli magiskt. Det blir jag och min vän Kristoffer. Ni vet han som snart gifter sig. Jag minns för väldigt längesen när vi gick i skolan och han en dag fyllde skolans väggar med Bloodflowers-posters. Jag förstod aldrig varför för jag visste på den tiden knappt vilka The Cure var. Jag tyckte mest att snubben på postern liknade Henrik Berggren lite. Idag är mitt förhållande till Cure aningen annorlunda, och jag längtar redan nu efter snön i februari.

Ett skimmer av ingenting

Det känns allt mer som att jag kan se in i framtiden. Alla dagar är exakt likadana. Jag utför samma rutiner likt en programmerad robot. Jag vet därför vad som kommer att hända innan det sker. Jag är en borttappad profet i ett liv fyllt av ingenting. Om jag inte lyckas ta mig ur den här tidsloopen och bryta mönstret, kommer jag i så fall att känna likadant som jag gör nu för resten av mitt liv?

Tanken skrämmer mig en aning.

Härmed förklarar jag krig!

Idag hade jag en tvättid inbokad nere i tvättstugan. Det sena passet, mellan klockan två och nio. Kommer hem från jobbet strax efter fem, jag fyller tvättkorgen och skuttar visslandes nedför trapporna som leder till katakomberna där tvättstugan finns. Jag har väntat länge på att få tid till att tvätta, korgen är överfylld. Väl nere börjar jag ana att något inte står rätt till. Dörren som leder till källarutrymmet står olåst, jag hör maskiner som för oväsen. Jag börjar misstänka att någon redan håller på att tvätta. Jag låser upp dörren in till tvättrummet och visst, maskinerna är i full gång. Jag känner ilskan komma smygandes inom mig. Jag kollar på tvättlistan bredvid dörren för att försäkra mig om att jag inte skrivit upp mig på fel dag. Eller endast skrivit upp mig i drömmen, jag har ibland svårt att skilja på dröm och verklighet. Men nej, allting stämmer. Allt är i sin ordning så långt. Någon i huset har bara ignorerat att jag redan satt upp en tvättid. Någon har inkräktat på min terräng. Någon har pissat i min mun och sedan tvingat mig att svälja. Det är ungefär så jag känner mig.

Jag svarar genom att sätta upp en lapp på dörren till tvättstugan. Jag förklarar krig. Jag har alltid föraktat folk som sätter upp lappar för att påpeka att någon kanske hade glömt att tömma filtret till torktumlaren, men nu är det annorlunda. Annorlunda så in i helvete. NU GÅR VI NER I SKYTTEGRAVARNA, TAR SIKTE OCH SKJUTER FÖR ATT DÖDA.

Det är gånger som denna som det är kul med poker - del 2

I FEEL YOUR HEART

När hon är borta

Jag har alltid haft en ganska bisarr idé om att man kan ta mått på hur mycket en människa betyder för en genom att föreställa sig ett liv utan honom/henne. Hur mycket som skulle förändras. Det finns en person som skulle få mig att vilja sluta andas om hon försvann. Min mamma. Jag har under hela mitt liv försökt hitta en person som skulle kunna vara en godare människa än henne, men jag har inte funnit någon som ens kommit i närheten. Ett minne jag för alltid kommer att bära med mig är en förmiddag när jag fortfarande bodde hemma och det ringde på dörren. Mamma gick och öppnade, en ordväxling utbyttes med någon vars röst jag inte kände igen och dörren stängdes snabbt. Jag hörde inte vad som sades för jag befann mig på övervåningen. Mamma skrek plötsligt någonting högt innan hon försvann ut i köket. Jag skyndade ner för trappan för att se efter vad som hade hänt. Det visade sig att personen vid dörren levererat den vackraste av blombuketter till min far som fyllde år den dagen. Buketten var skickad med bud från pappas arbetskamrater. Tydligen så finns det en kassa på hans jobb där man kan lägga pengar i och så används pengarna till blommor när någon fyller år. Pappa hade lagt pengar i den kassan vartenda år men aldrig någonsin fått några blommor själv. När jag steg in i köket fick mamma fram med gråten i halsen: ”Så de kom ihåg honom i år…” och att se henne fälla glädjetårar över att någon annan fått en blombukett är nog de finaste sekunderna mina ögon upplevt.

Tanken på att hon en dag inte kommer att finnas där längre absorberar livskraften ur mig likt en vampyr, och jag har tappat räkningen på hur många ångestladdade nätter den tanken givit mig.

”Nej, det här håller inte.”

Jag har under de senaste dagarna haft en absurd längtan inom mig efter att få kasta ur mig ovanstående mening på någon. Jag vet inte exakt hur denna längtan har uppstått. Förmodligen beror det på att jag kollade på Idol en kväll i förra veckan och blev lite avundsjuk på juryn som satt där och avfärdade folks framträdanden och krossade deras drömmar på löpande band. Det måste vara en skön känsla på något sätt. Att få sätta alla talanglösa idioter som målar upp sig själva som stjärnor på plats, ge dem ett ”moment of truth”. Jag går därför omkring med meningen laddad bakom mina läppar, redo att avfyra den så fort jag hittar en passande situation. Men jag tror inte jag kommer att hitta det. Jag får väl helt enkelt söka till någon jury av något slag. Kunde supertönten Tobbe Trollkarl få sitta där och dissa folk till höger och vänster i nån TV4-produktion så borde fan jag med det.

Säg meningen högt för er själva ett par gånger. Skaka sakta huvudet samtidigt. Föreställ er en förkrossad person face to face som ni just plockat ner på jorden. Känn kraften i ordformuleringen.

Nej, det här håller inte.

Tidernas snyggaste rockvideo?

Jag har länge skrattat mig trött åt alla personer som fortfarande beskriver Dave Grohl som ”mest känd som trummisen i Nirvana” när de beskriver honom. När är det dags för alla att inse hur grymma Foo Fighters egentligen är, och att bandet sedan länge står på egna ben och att kommentarer om Daves medverkan i Nirvana därför är helt onödiga? Finns det fortfarande belackare där ute som hävdar att Foo Fighters aldrig skulle ha blivit lika stora om det inte vore för Nirvana?

Se videon nedan. Hela klippet. Inse sedan vilken förbannat jävla grym låtskrivare Dave Grohl verkligen är, för att inte tala om den extremt coola videon.

Foo Fighters - The Pretender

Min tinnitus

1998 är:
Ett årtal jag aldrig kommer att glömma.
En sifferkombination jag alltid kommer att förknippa med någonting negativt.

Jag stod längst fram på en konsert, intill en gigantisk högtalare. Man var ung och dum. Extremt dum. Öronproppar var för mesar. Tinnitus var ett ord jag aldrig ens hört tidigare. Direkt när bandet klev av scenen var jag helt döv. Alla människor omkring mig pratade och jag såg deras läppar röra på sig men jag hörde ingenting (Hello Panic). Strax därpå kom det. Det enorma ringandet i mina öron. Hörseln återfick jag dock snabbt, men ringandet visade sig vara där för att stanna (för gott?).

Till en början var det en ganska lindrig form av tinnitus, men det hela har med åren utvecklats till djävulens sanna orkester. Min tinnitus består i dagsläget av fyra olika ljud:

a) En baston som ekar långt inne från hjärnbalken. Denna ton kan liknas vid ljudet från en tvättmaskin som kör på för fullt i ett rum intill. Man hör den tuggandes och tuggandes, men för mig stannar aldrig maskineriet.

b) Ett pip som väldigt lätt kan jämföras med tonen som används i testbilden på TV.

c) Ett svagt sus i höger öra.

d) Ett sus i vänster öra. Låter mer än suset i högra örat, det låter ungefär som ett gammalt element som fyllts med luft.

Tillsammans blir det förstås ett jäkla oväsen. Ibland avtar något av de fyra ljuden en smula. De kan vara borta i några dagar. Jag inbillar mig att det i skallen på mig sitter en liten gubbe som ansvarar för varje ljud. Fyra maskinister med en endaste uppgift. Ibland säger t.ex. gubben som ansvarar för suset i vänsterörat: ”Du Bastonen, jag tar en day off idag så du kan väl öka volymen lite på din baston, kompis”. Liksom för att hålla balansen intakt. Minskar det ena ljudet lite grann i styrka måste det andra öka. De vill hålla plågan konstant, de där tomtarna.

Men man lär sig att leva med det. Man ler åt livet. Man bryter ihop igen. Man tappar livsglädjen och man finner den igen. Man känner hopp inför framtida botemedel. Man landar i verkligheten och räknar ljud som inte finns. Än en gång.

(Will it ever stop?)

Så, min uppmaning till dig – vem du än är - som läser det här exakt nu är: Wear earplugs.

Some kind of monster

Följande inträffade i butiken för två dagar sedan; en gammal dam köpte två Triss. Inga konstigheter så här långt. Men när hon betalat och stoppat ner lotterna i handväskan tar hon två steg bakåt, dock utan att se sig om först och upptäcker därför inte den barnvagn som en annan kund nonchalant placerat just bakom henne. Resultatet blir att damen i en äkta slow motion-rörelse, som hämtad ur någon av Matrix-filmerna, drattar i backen. Damen blir liggandes på golvet, ungen i barnvagnen blir rädd och ger ifrån sig ett skärande skrik. Hela butiken stannar upp, alla stirrar. Jag inbillar mig dessutom att ljudet från stereon har avtagit och att alla TV-apparater satts i Pause-läge. Det är knäpptyst, scenen är som hämtad ur en komedi, ni vet där någon skriker ut att han kanske är gay, eller kär i någon, och hela omgivningen stannar upp och det blir helt tyst. Det var precis ett sådant scenario. Så vad gjorde jag då för att hjälpa den stackars damen? Ingenting. Inte ett jävla dugg. Jag stod där helt fastfrusen, oförmögen att röra mig. Det fanns inte en tillstymmelse till tanke att gå fram till damen och kolla hur det var med henne, kanske ge henne en hjälpande hand upp igen. Jag bara stod där bakom disken. Betraktade henne. Tyckte synd om henne, men skrattade inombords för att fallet till marken såg så förbannat komiskt ut. Damen beslutade sig att sitta kvar på golvet ett tag då hon blev yr av fallet, men reste sig snart igen av egen kraft.

När jag insåg hur jag hanterat situationen kände jag mig snabbt som en väldigt trasig människa. Jag började fundera kring vad det är för typ av känslokallt monster som jag har blivit. Och vad som har skapat det. Någonting inom mig har transformerat mig till något att äcklas av. Något att avsky. Något som har insett skadeglädjens sanna konst och därmed förlorat all sympati. Men det är (än så länge?) bara ibland som monstret visar sig. Den dagen var väl helt enkelt bara en sådan dag.

En dag kommer jag själv att vara gammal och skrynklig, och jag kommer att ramla omkull på gatan och folk kommer att skratta åt mig. Med all rätt, dessutom.

Oktober, och en dröm

Den första oktober kommer en dröm som jag haft sedan ett par år tillbaks att gå i uppfyllelse. Då kliver nämligen det för mig, på senare år, viktigaste bandet upp på scenen på Tyrol i Stockholm - och jag kommer att vara där. Fick ett tips från en vän att kolla upp detta (tack spett) och jag trodde inte att det var sant förrän biljetten nu finns i min ägo. Flera gånger har jag suttit och knåpat på en Englands-tripp för att se dem live, men alla gånger har mina planer gått i kras av olika anledningar. Men nu, i Stockholm, då jävlar kör vi. Då är det inga planer som slås i kras, denna gång blir det mina trumhinnor. Nedräkningen har börjat…

Funeral For A Friend - History

Det finns anledningar till att hata Internet

Söndag kväll. Är allmänt uttråkad och känner på ren rutin söndagsångest över att en ny arbetsvecka snart tar form. Kom att tänka på dig, och hur vi brukade ringa på söndagskvällarna och peppa varann inför den kommande veckan. Att vi snart skulle ses igen, och allt det där.
Jag får därför den på förhand eminenta idén att göra en sökning på ditt namn på Facebook. Pulsen stiger med ungefär trehundrafemtio procent när jag upptäcker att du finns registrerad. Med bild och allt. Det har gått några år nu, det visade sig vara svårläkta sår som du lämnade kvar. Jag ser den lilla bilden på dig och funderar kring om det verkligen är värt att, eventuellt, öppna upp dem på nytt.

”Äsch, lite självplågeri har väl aldrig skadat nämnvärt tidigare” tänker jag och klickar fram ett par fotografier och läser några rader.

And great, now I’m back on fucking square one again.

Giftet har än en gång erövrat min kropp

Jag trodde att vi hade separerat för gott. ”För all evighet” som folk vill kalla det, även om jag själv hatar det uttrycket. Vi hade yttrat våra sista urholkade ord till varann, skrikit våra sista meningslösheter i tappra försök att hålla vår bekantskap vid liv. Raderat varandras existens. Pulveriserat alla minnen av varandra. Du betydde verkligen ingenting för mig och jag ville klippa alla banden. Med en billig och söndrig sax för att symbolisera hur du föreföll i mina ögon. Men du fick visst din hämnd. För efter ikväll är du tillbaks i min kropp. Ditt vita, vackra gift pumpas på nytt genom mina viljesvaga ådror. Mina andetag känns tyngre och tyngre för varje minut som passerar nu, jag kan både känna och höra det. Ditt lätta skratt ekar i min hjärna och gör min kropp svagare och det känns som att jag kan, och vill, kollapsa vilken sekund som helst. Trevor kämpade verkligen in i det sista för att hålla dig borta ifrån mig, in i det sista försökte han få mig att komma ihåg hur jävla smutsig du brukade göra mig. Hur mycket jag äcklades av dig och hur mycket jag ville kräkas ner dig i toaletten. Men jag var för svag, all längtan efter dig blev till slut så svår att mitt livs mening inte hängde på någon skör tråd längre, den hängde inte på någonting alls. Den svävade omkring fritt bland allt jag förlorade ur minnet när tankarna på dig blev för starka. Så jag svek Trevor, mig själv och gick tillbaks till dig.

Ja, just det. Jag har börjat äta godis igen.

Korsordsmannen

På bussen hem från Göteborg i söndags bevittnade jag en ytterst fängslande människa. Det hela började med att det ombord på bussen var fler passagerare än tillgängliga säten, så några tvingades stå upp i mittgången. Men inte denna man. Han satte sig spänstigt på huk istället. Hans ansikte pryddes av ett par runda glasögon som viskade om att han kanske var lärare. Han hade även ett grått skägg. Ett gigantiskt jävla Pagrotsky-skägg. Han bar en grå, ganska sliten och använd skjorta. Och en ryggsäck, en stor traveling bag. Mannen hade knappt hunnit huka sig innan han mycket fingerfärdigt plockade fram en ihoprullad dagstidning ur bröstfickan. Ja, han hade den i bröstfickan. I samma ficka förvarade han även en penna och kvickt börjades det ritas och kladdas i tidningen. Jag satt en bit ifrån och studerade mannen, men tillräckligt nära för att förstå att han löste ett korsord. Det tog uppskattningsvis tio sekunder från det att mannen steg på bussen tills dess att han satt på golvet och löste korsord. Jag har alltid föreställt mig att korsordslösning är något man gör för att relaxa. Ni vet, man sitter på verandan efter middagen, med en kopp kaffe och kanske en radio på bakgrundsvolym. Eller i solstolen utanför husvagnen på semestern. Men för denna mannen var det inte en avkopplingssyssla. Han såg ut att vara smått besatt över att få det hela ur världen. Hans mening och uppdrag här i livet är att lösa så många korsord som möjligt. Så han tog vara på varje sekund, ingen tid fick gå till spillo. Jag börjar fantisera om att hela hans ryggsäck är fylld med färdiglösta korsord. Att när han kommer hem så sorterar han noggrant in alla korsord i en pärm som han sedan placerar i en gigantisk bokhylla. En bokhylla så hög att man måste ha en stege för att nå korsordspärmarna längst upp, eller möjligtvis något av hans tjugotre olika korsordslexikon.

Jag väcks plötsligt ur mina fantasier när mannen sitter i vägen för någon som vill gå förbi i mittgången och han blir bedd att flytta på sig lite. Tror ni detta avbröt mannen? Helt rätt, inte på något sätt. Han fortsätter att skriva ner ytterligare ett ord på en rad i samma rörelse som han reser sig upp. Han hade ju trots allt förlorat kanske fem sekunder om han lagt ifrån sig korsordet. Fem för mannen på tok för dyrbara sekunder. Nästa hållplats stiger mannen av och han släpper inte blicken från korsordet medan han stegar ut ur bussen.

Jag kunde inte låta bli att fascineras av Korsordsmannen. Det var så jag kom att kalla honom. Kanske träffar du honom på en buss eller ett tåg på väg någonstans, förmodligen i sällskap med en korsordsbilaga och en penna.

Det är gånger som denna som det är kul med poker

Nu är den här!

Efter en sisådär fem års försening är den nu äntligen här – första säsongen av världens bästa TV-serie: That 70’s Show! Med svensk text alltså. Engelsk text har ju funnits ute ett bra tag. Men jag har valt att vänta på den svenska utgåvan. Och som jag har väntat. Det finns tre serier jag håller extremt varmt om hjärtat: Seinfeld, Scrubs och That 70’s Show. En random episode från någon av dessa tre serier livar upp vilken gråmulen dag som helst för undertecknad. Seinfeld och Scrubs-boxarna står redan snyggt placerade i DVD-hyllan och nu har dem alltså fått sällskap. Jag fick mitt exemplar idag och har redan hunnit smeka ett par episoder varsamt. Du har väl inte missat denna underbara TV-serie? If so! Iväg till Discshop och beställ ditt exemplar redan idag. 329:- + 10:- frakt är ju ingenting i jämförelse med den kärlek du får i utbyte.

Redan den 26/9 släpps säsong 2 med svensk text. Visst har vi plöjt igenom säsong 1 redan ett par gånger långt innan dess?

Way Out West

I helgen befann jag mig i Göteborg där tidernas första Way Out West gick av stapeln. En tvådagarsfestival i Slottsskogen vankades och jag kan säga direkt att det var en succéartad tillställning. Så förbannat härligt att få se en massa grymma band men samtidigt slippa leråkern och skiten i exempelvis Hultsfred. Slottsskogen visade sig vara en alldeles perfekt plats att anordna en festival på.

Dag 1

Det spöregnar under hela bussresan till Göteborg och man känner sig sådär lagom sugen på att festivala en sån här dag. Men ungefär lagom till dess att jag lagt vantarna på min överprisade biljett börjar regnet som sakteligen att avta. Första artisten vi ser blir Albert Hammond Jr, vilken kom att bli en av helgens i mina ögon bästa spelningar. Jag hade inte hört så mycket från The Strokes-gitarristens solokör innan, men det gjorde inte så mycket - gitarrock som denna kräver inte så mycket förlyssning. Men grymt bra är det och jag längtar efter att få höra deras låtar igen samtidigt som jag hör dem för första gången. Efter spelningen bär det av till Linnétältet där hypade New Young Pony Club bjuder på rätt skön diskopop. Inte direkt något band jag skulle lyssna på hemma, men det blir ändå svårt att inte ryckas med till de dansanta tonerna. Inte lika dansant, men desto mer ösigt blir det en stund senare när Eagles of Death Metal intar Azalea-scenen. Bandets sångare Jesse Hughes har stora problem med rösten men öser ändå på som om det inte fanns någon morgondag. Det är ju Rock n Roll, hävdar han. Vissa låtar är rent utav svinigt bra, men Hughes mellansnack känns alldeles för fånigt och kliché. Hur många gånger ville han inte få ett ”Amen” av publiken t.ex? Förstår att det är en del av showem, men ändå. Aja, rätt underhållande blir det till slut trots allt. En stund senare är det dags för festivalens i särklass bästa spelning. Talar givetvis om The Hives. Howlin’ Pelle är på härligt provocerarhumör och hans kumpaner bränner av de flesta av låtarna man vill höra. Hitsen radas upp. Inklusive ett par låtar från nya albumet ”The Black And White Album”. Dessa låtar känns på något märkligt sätt som klassiker redan första gången man hör dem. Kanske mest för att det låter väldigt The Hives. Mitt besök på Hives-spelningen innebär tyvärr att jag missade Go! Teams spelning i Linnétältet, men det är såna smällar man får ta på festivaler. Istället blir det en stunds lyssnande till Primal Scream och Manu Chao innan The Pogues, vars sångare känns härligt berusad, får avrunda festivalens första dag. So far, so good. Hade hemskt gärna velat se The Tough Alliances klubbspelning, men antog att kön in skulle vara alldeles för lång.

Dag 2

Inleder lördagen med förfest i parken utanför festivalområdet. Solen gassar och i kombination med alkoholen som intas är det ganska förbannat härligt. Valet av första spelning att se för dagen står mellan Moneybrother och Peter, Bjorn and John som uppträder samtidigt. Eftersom jag sett Moneybrother ett gäng gånger tidigare föll lotten på Peter, Bjorn and John. Hade ej hört särskilt mycket mer än radiohitsen tidigare, men måste säga att jag blev rätt positivt överraskad. Trodde det skulle vara trallvänlig gladpop för hela slanten, men de första låtarna de bränner av får bandet att framstå som ett svenskt jävla Interpol. Riktigt bra, med andra ord. Efteråt utspelas en lucka där jag egentligen inte vill se några av artisterna så hänger med två vänner till deras hotell och förkrökar lite smått innan The Arks spelning. Regnet öser ner rätt hårt men det gör inte så mycket när Arkarna levererar hits på löpande band. Ola Salo lyckas dessutom klämma in Känn ingen sorg för mig Göteborg-refrängen i en av låtarna, till publikens stora förtjusning. Massiv allsång uppstår givetvis. Han är härligt publikflörtande, den där Ola. Lily Allen skulle ha spelat härefter men ställde in av någon anledning. Istället blev Teddybears inkallade med kort varsel och de lyckas riktigt bra med sin spelning. Azalea-scenen exploderar i en enda stor fest. Alla dansar och sjunger med i Teddybears-hitsen och det känns som inte många saknar Lily Allen just där, just då. Efter att ha hört Punkrocker avsluta konserten byter jag scen där Kanye West, aningen försenad kliver på. Sjukt mycket folk har pallrat sig hit och jag tror ingen blir besviken på showen. Själv stannar jag inte så länge för Franke ska snart börja spela. Absolut den konsert jag sett fram emot mest under helgen. Blir dock ganska besviken då de knappt bjuder på några av de låtar jag vill höra från första plattan. Det är mest nytt material, och det känns ärligt inte särskilt intressant. De verkar dessutom inte direkt så laddade som man kanske trodde att de skulle vara och kliver av efter en dryg halvtimma. Rundar av kvällen inne i stan med några vänner.

Summering

Way Out West blev inget annat än en stor succé. Kändes på förhand som att det inte var sådär jättemånga band jag egentligen kände för att se, men väl på plats var det ingen dötid utan man stressade från den ena grymma spelningen till den andra. Synd att mobilnäten blev överbelastade vilket medförde att det var svårt att ringa och smsa folk inne från festivalområdet. Hoppas det fixas till nästa års upplaga, liksom det något grötiga ljudet i Linnétältet.

Vi ses i Slottsskogen nästa år igen.

Det är lördag och ingen är här

Lördag kväll. Valde att stanna hemma idag för att städa min lägenhet, för det var fanemej behövligt. Detta är nu gjort och hela stället strålar verkligen av renhet. Om man vill kan man spegla sig själv i badrummets kakel och det har man nog inte kunnat göra sedan, tja, aldrig. Köket luktar rent och fräscht igen, och istället för den där retande klädhögen i tv-soffan finns där nu ingenting mer än två precist placerade soffkuddar. Jag har Queens of the Stone Age på hög volym att tacka för all ork till att städa. Tar igen mig en stund senare genom att spela några omgångar nätpoker. ”Sit and go”. Tio kombattanter: tre vinnare och sju förlorare. Avslutar några timmar senare och några hundralappar rikare. Min låtsasvän Trevor insisterar att jag skall beställa pizza och så blir det också. Jag intar den alltför starkt kryddade pizzan tillsammans med en film vid namn Candy. En schysst knarkrulle med en våldsamt het Heath Ledger i huvudrollen. Den är bra men berättelsen är svart som vinternatten. ”Som en knytnäve i magen” står det citerat på filmens omslag, och ja, lite känns det så. En australiensisk Requiem for a Dream skulle man nog kunna beskriva den som. Slutet får mig att vilja skjuta huvudet av mig själv så jag drar iväg ett sms till en vän för att se om nåt händer. Inget svar. Jag plockar istället upp min oskuldsvita, trådlösa plastgitarr och bränner av några låtar på Guitar Hero. Fingrarna flyger upp och ner längs gitarrens hals som om jag gick på crack. Trevor ger mig en klapp på axeln för varje stjärna jag får i betyg efter varje avslutad låt. Fem klappar värmer gång på gång (tack Trevor). Går ut till mitt förbannat patetiskt ensliga och tomma kylskåp och hämtar två öl. En till mig och en till Trevor. Men Trevor påstår att han har gått och blivit nykterist. ”Det är inne att vara straight edge igen” säger han. Den jävla tönten. Så jag tömmer båda burkarna själv. I min nystädade lägenhet som ikväll inte direkt är något syndens näste.

Nej, lördagen den 28 juli 2007 kommer nog inte att gå till historien som den roligaste någonsin i mitt liv.

Någonting jag verkligen hatar

Det finns sannerligen mycket att hata i den här världen. Några större företeelser så klart, som t.ex. att människor faktiskt svälter ihjäl. Men också saker man träffar på i vardagen. Saker som med tiden ändå växer sig stora nog att tycka riktigt illa om. Någonting jag från botten av mitt bombskadade hjärta verkligen hatar är när en kund kommer in i min butik och säger:

”Hej, jag skulle vilja be och få en Triss, med vinst, tack!”

MED VINST!?

För i helvete.

Jag börjar svettas varje gång en kund kommer in och tafatt sneglar neråt mot lottlådan. Jag får kalla kårar, sluter ögonen och ber en bön om att de inte ska använda sig av den kursiverade ordformuleringen ovan. Men gång på gång skjuts mina böner i småbitar och mina öron vill förinta sig själva för att slippa höra.

Uttrycket brukas för övrigt uteslutande av folk som verkat ha passerat femtio. De säger alltid det hela med ett stort, äckligt jävla smajl lika brett som en fotbollsplan. De verkar tro att de är ensamma om att använda sig av uttrycket. De tror nog även att de är roliga och finurliga. För de ser liksom ut att förvänta sig att man ska skratta till lite lätt åt deras busiga påhitt, kanske svara med något käckt.

Men vad som i själva verket sker är att det inom mig börjar bubbla av hat likt den vildaste av bubbelpooler. Den svartaste sortens hat som lyser igenom ögonen om man kikar riktigt noga och jag önskar att varenda kund ser igenom dithän så att de aldrig, aldrig, någonsin igen ber om en "Triss med vinst".

No more candy

Samtalar med en säljare på jobbet, en förbannat trevlig prick faktiskt (även om han håller på IFK Göteborg). Vi kontrollerar och stämmer av några uppgifter. När vi är klara har det blivit dags för mig att stämpla ut för dagen och gå hem, så vi har följe ut ur butiken. På vägen ut går vi förbi butikens förträffliga godissortiment och han frågar mig om det blir mycket godis för min del. Jag svarar honom att det blir väl en del, att det är svårt att motstå det när man står och blickar ut över detta underbara godishav åtta timmar om dagen. Han skrattar och svarar:

"Jag känner en snubbe som käkade ett par hekto om dagen. Men sen fick han socker, du vet, sjukan. Så man får passa sig". Han skrattar en sista gång sådär härligt göteborgskt innan vi säger hej då.

Någonstans här börjar jag kallsvettas. Utav bara fan dessutom. Min fullständigt paranoida och hypokondriska hjärna intalar mig att detta kommer att hända just mig. Jag har kommit på mig själv småäta godis på sistone. En godisbit blir lätt två, tre under dagens lopp. För att få bukt på kallsvettandet skyndar jag mig därför hem och vräker mig ner i datorstolen så att jag nästintill välter omkull den. Jag öppnar upp Google och våldtar grundligt ett gäng hemsidor på diabetes-information. Jag läser om typ 1 och typ 2. Jag läser om autoimmuna reaktioner. Jag läser tills mina ögon blöder och jag bokstaverar d-i-a-b-e-t-e-s på bordet med blodets hjälp.

Jag vaknar igen en stund senare, och efter att ha slukat sida efter sida på information lugnas jag en aning, jag är inte i riskzonen. Jag trodde väl egentligen aldrig det heller, det var väl mest min låtsasvän Trevor som intalade mig att jag hade en tid inbokad på dödsbädden. Ständigt denna Trevor.

Vad som av säljaren var menat som ett skämt ur tomma intet, blev till en väckarklocka. Jag har tänkt tanken att sluta äta godis bra länge nu. Förvisso mest p.g.a. att jag vill bevara mina tänder och inte rusa upp i vikt.

Men nej, nu är det över.

Slutfimpat.

No more candy.

Pojken som fick nytt huvud

Jag tittar sällan på TV numera. Väldigt sällan. Jag klarar inte ens av att slötitta, zappa, eller vad ni nu vill kalla det, längre. Jag hatar att följa TV-serier nuförtiden. Veta att man måste passa en viss tid eller två i veckan. Jag klarar det inte. De serier jag gillar och verkligen vill se, äger jag ju ändå på dvd. So what’s the point, really?

I mitten på förra veckan hände dock något som kastade omkull mig: jag bestämde mig för att ge TV-kollandet en ny chans, och jag fick på något riktigt intressant. Det var en brittisk dokumentär om en pojke från en by i Uganda som föddes med ett deformerat huvud. Hans framskjutna ögonglober och underutvecklade käke skulle göra honom blind, eventuellt ta hans liv ifrån honom. Pojken upptäcktes som tur var i tid och flögs till USA för operation, och det hela räddar honom från att dö. När han återvänder är han inte längre mobbad för sitt utseende. Han bär solglasögon för hans ögon är fortfarande för svaga för den gassande solens strålar. Hela byn sjunger och dansar åt hans återkomst. Men pojken har svårt att återanpassa sig till livet i byn efter sin vistelse i USA, och verkar mest av allt vilja resa tillbaka till landet i väst. Jag får en känsla av ironi när jag ser denna pojkens dramatiska öde. Allt han önskade sig var att ha ett normalt ansikte för att slippa bli mobbad och för att överleva, vilket doktorerna i USA gav honom. Men vistelsen i USA gav honom samtidigt mersmak för dörrar som öppnar av sig självt när man närmar sig dem, för konstiga maskiner som kyler ens mat så att den blir kall. För kranar som det rinner vatten ifrån om man vrider på dem. Saker han inte ens hade kunnat drömma om existerar i den världen. Och han vill tillbaka till den, även om det innebär att han skiljs från sin familj.

Observationer bakom disken

Under en dag på jobbet i butiken inträffar oftast en hel del roliga scenarion. Speciellt nu under sommaren när en aldrig sinande ström av suspekta turister fyller min butik. Tyskarna invaderar staden, och dessa människor är ju ett ganska så lustigt släkte i sig. Deras tro om att de lever i en helt tysktalande värld är oerhört fascinerande. Hur kan folk egentligen vara så dumma?
Mer om mina observationer i butiken i ett senare inlägg. Här kommer istället två random events från dagen, nedskrivna utan särskild anledning:

* Ett äldre par kommer in för att köpa dagens GT. De har tydligen sett löpsedeln utanför, men hittar inte kvällstidningarnas placering i butiken. Damen frågar: ”Har ni slut på GT?”
Klockan är vid denna frågeställning 10.15, vi har haft öppet i en kvart. Jag vill mest av allt svara något i stil med ”Hur höga är oddsen att alla exemplar säljs på en kvart en onsdag morgon?” men väljer istället att svara att hon minsann hittar GT just bakom hennes feta arsle, förlåt, bakom hennes rygg. Hon väljer att köpa med dagens bilaga, en pocketbok för 19 kr. Jag talar om för damen att kalaset går på 28kr. Hon tittar förvirrat ner i hennes plånbok (som för övrigt ser ut att ha följt med gratis med nån tidning) innan hon knystar fram: ”Men det stod ju faktiskt 19kr på löpsedeln, har du inte läst den?”. Jag förklarar snällt, en smula irriterat, att det är 19kr plus den vanliga tidningen som kostar 9kr. Hon inser snabbt att hennes matematiska lärdomar har spelat henne ett spratt och utbrister: ”Oj, nu tycker du nog att jag är snål va?”
Min hjärna svarar: ”Nej då, bara dum i huvudet”.

* Vi har nyligen höjt vårt lösviktsgodis med en krona. Det kostar nu 7.99kr/hg, 5.99kr/hg vid köp av ett kilo eller mer. Ett litet överpris om du frågar mig. Jag ringer storchefen och kollar läget varför vi blivit så dyra. Han svarar mig att man istället får försöka motivera kunden till att köpa över ett kilo, så att de får godiset till ett billigare hektopris. Jag bestämmer mig för att pröva konceptet på första bästa kund. En liten unge i keps som knappt når upp till disken blir min försökskanin. Han lägger sin godispåse på vågen med ena handen och en hopvikt tjuga på disken med den andra. ”Räcker den här?” frågar han mig, smått exalterad över att snart få sätta tänderna i lite godis. ”Jajamensan svarar jag, den räcker precis, men ska du inte plocka lite till?” frågar jag. Han undrar varför han skall göra det och jag svarar att han tjänar pengar på att plocka lite mer. ”Men jag får bara tjugo kronor i veckopeng” svarar han. Varvid jag replikerar ”Men om du då sparar din veckopeng i en hel månad och sedan återkommer, så kan du köpa mer godis, men ändå betala mindre!”. Hans exalterade min har avtagit och han frågar mig om han måste lägga tillbaka godiset. Jag inser nånstans här att det är aningen lönlöst att driva försöket vidare, säljer honom hans godis för 20kr och funderar kring att valet av kund kanske inte var det bästa.

P <3 M

Jag har under denna instängda och regnprydda juni-kväll inlett en sommarflört. Ni vet, en sån där oöverlagd förälskelse som man vet kommer vara över innan den ens hunnit börja, men som man ändå kan leva på ända tills den första snön börjat falla. Jag såg Mary för första gången för säkert ett halvår sedan, hon verkade intressant och ensam på nåt sätt. Men det var först ikväll som vi kom i kontakt med varandra. Nu hoppas jag bara innerligt att känslorna inte har svalnat när hösten knackar på min fina Daloc-dörr. Mary verkar alldeles för viktig för det. Mary Onettes.

Att krascha in i saker

Vi människor kraschar ofta in i saker och ting. En del kanske mer bokstavligt än andra. Jag ligger av ren uttråkning utslagen på golvet i min lägenhet, när jag får syn på en bortslängd UT bredvid mig. I brist på annan tillgänglig lektyr kastar jag några blickar mot den, och på framsidan påträffas en stor rubrik som lyder:

Lastbil krockade med balkong.

När jag ligger där på det hårda trägolvet kan jag inte för mitt liv låta bli att finna den rubriken oerhört komisk. Jag funderar lite kring hur chaufförens förklaring till krocken kan ha låtit: ”Balkongen måste ha kommit över på fel sida vägen, typ”.

Jag hoppas att balkongen klarade sig undan krocken oskadd.

Prestigefylld rivalitet

Årets film är redan här, och du måste se den. Visst, jag erkänner. Jag är inte särskilt svårtflörtad för vare sig Christian Bale, Scarlett Johanson eller mästerregissören Christopher Nolan (Memento, Batman Begins, Insomnia), men The Prestige är verkligen ett fulländat mästerverk. Vi får följa två magiker (spelade av Bale och Hugh Jackman), eller illusionister kanske är ett mer passande ord, och deras resa från goda vänner till bittra rivaler. Ett mystiktörstande London i sent 1800-tal är för litet för två magiker och deras kamp om att vara herren på täppan är allt annat än rumsren. Tvisterna avlöser varandra och gissningsleken kring vem som skall få sista ordet svänger konstant filmen igenom. Nolan visade med tankenöten Memento att man knappast får handlingen serverad på ett silverfat och The Prestige går i samma fotspår. Det är smart uppbyggt med fantastiska skådespelare (kul att se David Bowie dominera i rollen som vetenskapsmannen Tesla) och stämningen är grym filmen igenom. The Prestige är en bländande uppvisning i filmkonst från början till slut.

Rökare utanför sjukhusets dörrar

I can't shake this feeling I've got
My dirty hands, have I been in the wars?
The saddest thing that I'd ever seen
Were smokers outside the hospital doors.

72. Så många gånger har den spelats på repeat när detta skrivs. Men jag befinner mig inte ens i närheten av att ha hunnit tröttna på den än, jag vill bara höra den om och om igen. Tills mina öron inte klarar mer och faller blodiga till marken.

Jag talar så klart om sommarens hittills hetaste låt; Editors – Smokers Outside The Hospital Doors. Fullversionen som klockar in på 4 minuter och 58 sekunder är något av de mäktigaste musikstycken som komponerats på bra många år, och det var av en ren slump som jag upptäckte den. Editors, som annars lite nonchalant försvunnit ur min bräckliga värld, är tillbaka i mitt liv för att stanna. Jag har mitt jobb och en musikkanal som stavas MTV att tacka för återupptäckten. Efter att ha spelat Tokio Hotel för tjugofjärde gången och efter att Justin precis hånglat färdigt med Scarlett valde de att spela ett gäng nya musikvideos. Och vilken video de valde att spela sen.

Redan under de första, försiktiga knäppningarna på pianotangenterna har jag stängt ute allt som sker i butiken jag jobbar i för att enbart koncentrera mig på musiken och bilderna som strömmar ur TV-apparaterna. En rånare skulle förmodligen kunna hota mig med hagelbössa och jag skulle inte reagera, det är inte det viktigaste just nu. Skjut mig om du så behöver.

Nånstans ungefär halvvägs in i videon avbryts dock tyvärr denna fina stund av någon heldryg kärring som vill köpa ”En Aftonbladet och två Triss”. Ständigt dessa jävla Triss-köpande kärringar, mer om dessa hemska varelser lär dyka upp i framtida inlägg. Hon är vid denna tidpunkt roten till allt ont här i världen, efter att med sina smutsiga, Trisskrapande naglar ha tryckt hål i den vackra bubbla jag befann mig i för bara några sekunder sedan. Hon betalar med några skrynkliga tjugolappar och lämnar butiken muttrandes och med ryggen krökt. Jag hoppas från botten av mitt hjärta att jag valde ut två nitlotter åt damen, då videon jag nyligen förälskat mig nu är slut och fått lämna plats åt The Chemical Brothers nya video som förmodligen ingen bryr sig om.

Hur som helst, Editors är tillbaks i mitt liv. Tack MTV, din nu så vackra, i vanliga fall pissiga skitkanal.

25 juni släpps deras nya skiva ”An End Has A Start”, inte missa.