I got the last one!

Har suktat länge efter ett särskilt halsband på Stayhard.se, men har tyckt att jag kanske inte har haft lust att lägga ut de 795 kronorna som det kostar. Men så får jag via deras nyhetsbrev nys om att de kör en sommarrea där borta just nu, så jag riktade snabbt min webbläsare dithän med siktet inställt på ett visst borstat stål. Och döm av min förvåning när jag ser att just mitt halsband är med på rean med inte mindre än 70%! Jag lägger givetvis ett exemplar i kundvagnen, tjoar ”Äntligen!” i bästa Gert Fylking-anda och skickar iväg ordern. Jag är glad. Ungefär två minuter senare skall jag visa länken för en vän, men hittar den inte. Den har tagits bort från hemsidan. Det går snabbt upp för mig, att undertecknad roffade åt sig det sista reaexemplaret! Idag fick jag det på posten, och fick börja med att såga lite då det var för långt, men nu sitter det som en smäck! Och jag känner stor njutning när det sitter där, samt att jag hade is nog i magen att vänta ett tag.
Halsband AR_135 från Acane Rezetti.

Skiftande drömmar

Minns tiden strax efter man tog studenten. Jag hade en väldigt utstuderad plan om att jobba ihop lite snabba cash för att sedan styra flyttlasset mot Göteborg. Det var den finaste staden i landet jag kände till och den enda jag skulle kunna tänka mig att bo i. Många av banden man lyssnade på kom ju därifrån, och allt roligt verkade hända där. Jag var helt enkelt tvungen att flytta ditt, ju förr desto bättre. Att bli fast i den här staden, på något lagerjobb eller så, var då mitt absolut största skräckscenario. I helgen var jag tillsammans med mor och far på besök i mina drömmars stad för att se min brors band uppträda på ett uteställe. Vi spatserade genom stora delar av storstan och jag kom många gånger att tänka på den där drömmen jag hade. Det slog mig ganska snabbt att jag inte delade den längre. Även om det fortfarande är en fantastisk stad, behöver gräset alltid vara så mycket grönare på andra sidan? Jag vet inte riktigt, jag trivs just nu med tillvaron i en mindre stad. Ger mig hellre ut på utflykter för att sedan komma tillbaks till lugnet. Har väl blivit gammal, kanske är det så enkelt. Jag har förvisso, så länge jag kan minnas, alltid delat tanken med pensionärerna om att livet snurrar förbi alldeles för fort. I vilket fall fick jag under vistelsen i Göteborg känna stolthet över min bror när han uppträdde. Vilken känsla, ändå! Folk runt omkring mig dansade, kollade på varann och utbytte meningar om hur jäkla bra det var. För det var det verkligen. Jag stod mest och njöt, sneglade ibland snett bakåt där mina föräldrar stod och diggade med. Bara en sån sak förresten, hur ofta dricker man öl med sina föräldrar en lördagkväll? Kom där och då till insikt, att det borde inte spela någon större roll var man bor. Eller vad man jobbar med. Kärleken till familjen är väl kanske det viktigaste vi människor har, jag lider med alla som förlorat den. Eller kanske slarvat bort den. Det är nog det enda jag drömmer om nu, att alla i min nuvarande och framtida familj skall ha det så bra de bara kan tänkas ha.


Försökte fånga en känsla på bild i förbifarten på väg till konserten, men det blev givetvis inte ens en hälften så vacker avspegling av verkligheten som jag hade önskat.

Jag kan ha fel

Jag förstår hur alla dina tvivel
som du radade upp i vacker kö
(och känslor som aldrig kändes)
ledde till ett beslut.
Men
snälla säg mig
att när allt kommer omkring
när följderna skall summeras
har du verkligen inte,
under något litet andetag
tänkt tanken att jag under hela den här tiden
- faktiskt kunde ha varit din?

Festivalångesten

Man vet ju att den kommer att komma, men likväl går det inte att väja sig för den. Med fötterna nedsjunkna i cement är jag mot min vilja ett med motorvägen när långtradaren kommer. Ungefär så skulle jag vilja beskriva känslan som infinner sig när festivalångesten kraschar in i mig. Stannade uppe sent igår med fantastiska Kings Of Leon som sällskap och naturligtvis kom ångesten smygandes när man visste att bandet i samma stund lirade på en scen inte så värst många mil ifrån en. Varför befann jag mig inte där istället? Lagt alla tankar om hur jobbigt det kan vara på en festival åt sidan och enbart tänkt på hur roligt man samtidigt alltid har istället? Hur som helst, fick ikväll åtminstone via mobil uppleva lite The Killers, kanske gjorde det ångesten något mer hanterbar. Liksom faktumet att man om några minuter sluter ögonen i sin egna härliga säng istället för i något regnfyllt tält på nån lerig åker i skogen. Jag försöker övertala mig själv att jag gjorde rätt som stannade hemma, men vet samtidigt att jag sekunden innan jag faller i sömn kommer att tänka att jag endast har lurat mig själv.