Pojken som fick nytt huvud

Jag tittar sällan på TV numera. Väldigt sällan. Jag klarar inte ens av att slötitta, zappa, eller vad ni nu vill kalla det, längre. Jag hatar att följa TV-serier nuförtiden. Veta att man måste passa en viss tid eller två i veckan. Jag klarar det inte. De serier jag gillar och verkligen vill se, äger jag ju ändå på dvd. So what’s the point, really?

I mitten på förra veckan hände dock något som kastade omkull mig: jag bestämde mig för att ge TV-kollandet en ny chans, och jag fick på något riktigt intressant. Det var en brittisk dokumentär om en pojke från en by i Uganda som föddes med ett deformerat huvud. Hans framskjutna ögonglober och underutvecklade käke skulle göra honom blind, eventuellt ta hans liv ifrån honom. Pojken upptäcktes som tur var i tid och flögs till USA för operation, och det hela räddar honom från att dö. När han återvänder är han inte längre mobbad för sitt utseende. Han bär solglasögon för hans ögon är fortfarande för svaga för den gassande solens strålar. Hela byn sjunger och dansar åt hans återkomst. Men pojken har svårt att återanpassa sig till livet i byn efter sin vistelse i USA, och verkar mest av allt vilja resa tillbaka till landet i väst. Jag får en känsla av ironi när jag ser denna pojkens dramatiska öde. Allt han önskade sig var att ha ett normalt ansikte för att slippa bli mobbad och för att överleva, vilket doktorerna i USA gav honom. Men vistelsen i USA gav honom samtidigt mersmak för dörrar som öppnar av sig självt när man närmar sig dem, för konstiga maskiner som kyler ens mat så att den blir kall. För kranar som det rinner vatten ifrån om man vrider på dem. Saker han inte ens hade kunnat drömma om existerar i den världen. Och han vill tillbaka till den, även om det innebär att han skiljs från sin familj.

Observationer bakom disken

Under en dag på jobbet i butiken inträffar oftast en hel del roliga scenarion. Speciellt nu under sommaren när en aldrig sinande ström av suspekta turister fyller min butik. Tyskarna invaderar staden, och dessa människor är ju ett ganska så lustigt släkte i sig. Deras tro om att de lever i en helt tysktalande värld är oerhört fascinerande. Hur kan folk egentligen vara så dumma?
Mer om mina observationer i butiken i ett senare inlägg. Här kommer istället två random events från dagen, nedskrivna utan särskild anledning:

* Ett äldre par kommer in för att köpa dagens GT. De har tydligen sett löpsedeln utanför, men hittar inte kvällstidningarnas placering i butiken. Damen frågar: ”Har ni slut på GT?”
Klockan är vid denna frågeställning 10.15, vi har haft öppet i en kvart. Jag vill mest av allt svara något i stil med ”Hur höga är oddsen att alla exemplar säljs på en kvart en onsdag morgon?” men väljer istället att svara att hon minsann hittar GT just bakom hennes feta arsle, förlåt, bakom hennes rygg. Hon väljer att köpa med dagens bilaga, en pocketbok för 19 kr. Jag talar om för damen att kalaset går på 28kr. Hon tittar förvirrat ner i hennes plånbok (som för övrigt ser ut att ha följt med gratis med nån tidning) innan hon knystar fram: ”Men det stod ju faktiskt 19kr på löpsedeln, har du inte läst den?”. Jag förklarar snällt, en smula irriterat, att det är 19kr plus den vanliga tidningen som kostar 9kr. Hon inser snabbt att hennes matematiska lärdomar har spelat henne ett spratt och utbrister: ”Oj, nu tycker du nog att jag är snål va?”
Min hjärna svarar: ”Nej då, bara dum i huvudet”.

* Vi har nyligen höjt vårt lösviktsgodis med en krona. Det kostar nu 7.99kr/hg, 5.99kr/hg vid köp av ett kilo eller mer. Ett litet överpris om du frågar mig. Jag ringer storchefen och kollar läget varför vi blivit så dyra. Han svarar mig att man istället får försöka motivera kunden till att köpa över ett kilo, så att de får godiset till ett billigare hektopris. Jag bestämmer mig för att pröva konceptet på första bästa kund. En liten unge i keps som knappt når upp till disken blir min försökskanin. Han lägger sin godispåse på vågen med ena handen och en hopvikt tjuga på disken med den andra. ”Räcker den här?” frågar han mig, smått exalterad över att snart få sätta tänderna i lite godis. ”Jajamensan svarar jag, den räcker precis, men ska du inte plocka lite till?” frågar jag. Han undrar varför han skall göra det och jag svarar att han tjänar pengar på att plocka lite mer. ”Men jag får bara tjugo kronor i veckopeng” svarar han. Varvid jag replikerar ”Men om du då sparar din veckopeng i en hel månad och sedan återkommer, så kan du köpa mer godis, men ändå betala mindre!”. Hans exalterade min har avtagit och han frågar mig om han måste lägga tillbaka godiset. Jag inser nånstans här att det är aningen lönlöst att driva försöket vidare, säljer honom hans godis för 20kr och funderar kring att valet av kund kanske inte var det bästa.

P <3 M

Jag har under denna instängda och regnprydda juni-kväll inlett en sommarflört. Ni vet, en sån där oöverlagd förälskelse som man vet kommer vara över innan den ens hunnit börja, men som man ändå kan leva på ända tills den första snön börjat falla. Jag såg Mary för första gången för säkert ett halvår sedan, hon verkade intressant och ensam på nåt sätt. Men det var först ikväll som vi kom i kontakt med varandra. Nu hoppas jag bara innerligt att känslorna inte har svalnat när hösten knackar på min fina Daloc-dörr. Mary verkar alldeles för viktig för det. Mary Onettes.

Att krascha in i saker

Vi människor kraschar ofta in i saker och ting. En del kanske mer bokstavligt än andra. Jag ligger av ren uttråkning utslagen på golvet i min lägenhet, när jag får syn på en bortslängd UT bredvid mig. I brist på annan tillgänglig lektyr kastar jag några blickar mot den, och på framsidan påträffas en stor rubrik som lyder:

Lastbil krockade med balkong.

När jag ligger där på det hårda trägolvet kan jag inte för mitt liv låta bli att finna den rubriken oerhört komisk. Jag funderar lite kring hur chaufförens förklaring till krocken kan ha låtit: ”Balkongen måste ha kommit över på fel sida vägen, typ”.

Jag hoppas att balkongen klarade sig undan krocken oskadd.

Prestigefylld rivalitet

Årets film är redan här, och du måste se den. Visst, jag erkänner. Jag är inte särskilt svårtflörtad för vare sig Christian Bale, Scarlett Johanson eller mästerregissören Christopher Nolan (Memento, Batman Begins, Insomnia), men The Prestige är verkligen ett fulländat mästerverk. Vi får följa två magiker (spelade av Bale och Hugh Jackman), eller illusionister kanske är ett mer passande ord, och deras resa från goda vänner till bittra rivaler. Ett mystiktörstande London i sent 1800-tal är för litet för två magiker och deras kamp om att vara herren på täppan är allt annat än rumsren. Tvisterna avlöser varandra och gissningsleken kring vem som skall få sista ordet svänger konstant filmen igenom. Nolan visade med tankenöten Memento att man knappast får handlingen serverad på ett silverfat och The Prestige går i samma fotspår. Det är smart uppbyggt med fantastiska skådespelare (kul att se David Bowie dominera i rollen som vetenskapsmannen Tesla) och stämningen är grym filmen igenom. The Prestige är en bländande uppvisning i filmkonst från början till slut.

Rökare utanför sjukhusets dörrar

I can't shake this feeling I've got
My dirty hands, have I been in the wars?
The saddest thing that I'd ever seen
Were smokers outside the hospital doors.

72. Så många gånger har den spelats på repeat när detta skrivs. Men jag befinner mig inte ens i närheten av att ha hunnit tröttna på den än, jag vill bara höra den om och om igen. Tills mina öron inte klarar mer och faller blodiga till marken.

Jag talar så klart om sommarens hittills hetaste låt; Editors – Smokers Outside The Hospital Doors. Fullversionen som klockar in på 4 minuter och 58 sekunder är något av de mäktigaste musikstycken som komponerats på bra många år, och det var av en ren slump som jag upptäckte den. Editors, som annars lite nonchalant försvunnit ur min bräckliga värld, är tillbaka i mitt liv för att stanna. Jag har mitt jobb och en musikkanal som stavas MTV att tacka för återupptäckten. Efter att ha spelat Tokio Hotel för tjugofjärde gången och efter att Justin precis hånglat färdigt med Scarlett valde de att spela ett gäng nya musikvideos. Och vilken video de valde att spela sen.

Redan under de första, försiktiga knäppningarna på pianotangenterna har jag stängt ute allt som sker i butiken jag jobbar i för att enbart koncentrera mig på musiken och bilderna som strömmar ur TV-apparaterna. En rånare skulle förmodligen kunna hota mig med hagelbössa och jag skulle inte reagera, det är inte det viktigaste just nu. Skjut mig om du så behöver.

Nånstans ungefär halvvägs in i videon avbryts dock tyvärr denna fina stund av någon heldryg kärring som vill köpa ”En Aftonbladet och två Triss”. Ständigt dessa jävla Triss-köpande kärringar, mer om dessa hemska varelser lär dyka upp i framtida inlägg. Hon är vid denna tidpunkt roten till allt ont här i världen, efter att med sina smutsiga, Trisskrapande naglar ha tryckt hål i den vackra bubbla jag befann mig i för bara några sekunder sedan. Hon betalar med några skrynkliga tjugolappar och lämnar butiken muttrandes och med ryggen krökt. Jag hoppas från botten av mitt hjärta att jag valde ut två nitlotter åt damen, då videon jag nyligen förälskat mig nu är slut och fått lämna plats åt The Chemical Brothers nya video som förmodligen ingen bryr sig om.

Hur som helst, Editors är tillbaks i mitt liv. Tack MTV, din nu så vackra, i vanliga fall pissiga skitkanal.

25 juni släpps deras nya skiva ”An End Has A Start”, inte missa.