Jehovas Vittnen

En bit in på söndagsförmiddagen ringer Viktor på dörren, fortfarande iklädd gårdagens bröllopskostym. Han rycker lite i kragen på kavajen och skojar om att han är från Jehovas Vittnen och frågar om han får komma in en snabbis. Det får han väl och vi pratar lite om dittan och dattan, en femhundring kastas i min gröna låda som han visst var skyldig mig. Ungefär tio minuter efter han gått ringer dörrklockan igen och jag tänker att det nog är Viktor som glömt något. Jag sliter snabbt upp dörren iklädd badhandduk eftersom jag var på väg in i duschen och vilka står där om inte Jehovas Vittnens utsända. En kostymkille i 30-årsåldern och hans vattenkammade unge står ironiskt nog utanför min dörr laddade med bibel och propaganda. De brukar komma ungefär en gång i månaden för att ”kolla läget” samt dela ut lite ny lektyr. Dagens skörd: augustinumret av Vakttornet. Jag får direkt känslan av att de försöker snärja mig. Få över mig till deras sida. Komma tillbaka till samlingslokalen och ropa "Jackpot!" högt och slänga ett pappersark på bordet med min kontaktinformation. Allt detta började efter att jag vid ett tillfälle för någon månad sedan bjöd in dem för att diskutera Bibeln. Det var med två trevliga tanter som detta meningsutbyte utspelades. När de gick var de oerhört imponerade över hur mycket jag kunde om Bibeln och alla uppenbarelseteorier. De kollade ofta på varandra under samtalet med förundrade miner. Jag såg denna diskussion enbart som en stor egoboost, att få briljera med mina kunskaper. Jag var förstås inte ett dugg intresserad av att bli värvad till någonting. Men detta har jag minsann fått sota för nu genom deras frekventa söndagsbesök. Nu är jag enbart intresserad över att veta vad det står om mig i deras anteckningar. För de måste väl ha en utstuderad plan över hur de ska få över mig, som ändå visat lite intresse i deras verksamhet, till sin sida?

Att gå i mina skor kanske är lite lättare idag

Har inte skrivit här på ett tag nu, av olika anledningar. Den största och mest bidragande är väl att jag varit ganska sysselsatt i den verkliga världen det senaste. På jobbet har det de senaste två veckorna inventerats. Detta har gått väldigt smidigt faktiskt, kanske något lättare än vad jag hade förväntat mig. Men det är väl så när man är grym på att strukturera saker och ting, helt enkelt. Har utöver detta äntligen börjat träna på gymmet igen, vilket känns förbannat skönt. Som jag har saknat allt som hör träningen till. Denna helg har jag dock inte gjort ett skit, för en förkylning från helvetet har knockat mig totalt. Ni vet en sån där jävla förkylning när det liksom känns tungt att bara andas. Stannade hemma ikväll och såg mitt älskade Inter premiärspela mot Sampdoria (1-1, Zlatan målskytt). Övertid i butiken plus semesterlön ledde till mitt livs största månadslön hittills vilket givetvis var välkommet. Har även spenderat tid till att planera min nästkommande tatuering. Det kommer att bli en half sleeve, möjligtvis ¾, har inte riktigt bestämt mig. Stilen kommer, som jag nog nämnt tidigare, med säkerhet att bli japanese black and grey, med några rödfärgade inslag. Känner mig helt säker på att den kommer att bli galet snygg, men kommer inte att göra den förrän till vintern. Tiden dit kommer att gå snabbt. Allting verkar stämma just nu. Denna gången kommer jag att njuta av stunden istället för att invänta kraschen, för det känns nu faktiskt ganska lätt att gå i mina skor.

And the reign will kill us all

Oh my god. Detta är verkligen en sån där natt där man hade kunnat offra i princip vad som helst för att inte behöva sova ensam. För det verkar verkligen inte gå. Ögonen svider och sticker och skriker efter sömn men resten av kroppen tycker annorlunda för det tycks inte gå att besöka drömmarnas land inatt. Har botat denna insomnia genom att ha Slipknots nya singel på repeat i ett antal timmar. Slipknot är en perfekt hatmaskin för nätter som denna. Kolla in videon nedan. Gillar dessutom deras nya masker skarpt, som hämtade ur mina återkommande mardrömmar. Imorgon tar vi nya tag istället.

Så många stoltheter hon tvingats svälja, så många svek hon tvingats blunda åt för att glömma

Har funderat lite efter gårdagens inlägg, där jag skrev att Ara bad domarkåren att dra åt helvete. Visst gör vi människor det alldeles för sällan? Vi är alldeles för bra på att förlåta och gå vidare. Kom att tänka på det nu i veckan när en kollega berättade att hennes vän hade blivit dumpad av en kille som hon hade varit tillsammans med i tre år. Under dessa tre år hade dock killen i fråga varit otrogen ett par gånger och förklarat bort det med att ”Jag var för full det betydde ingenting” eller ”Jag gjorde det bara för att det var så dåligt mellan oss just då”. Killen hade dessutom försökt få flickvännens vänner i säng, liksom bokstavligt tafsat på andra tjejer på dansgolvet mitt framför ögonen på henne när de var ute tillsammans. Jag blir illa berörd när jag får denna historia berättad för mig. Knyter näven i fickan och känner vreden byggas upp inombords. Jag vill, utan att ens veta vem den där idioten som bedragit sin flickvän är, bruka fysiskt våld mot aset. Ge honom en käftsmäll så att han flyger i golvet. Jag har endast delat ut en sådan i mitt liv tidigare, men kommer alltid att minnas ljudet från ett knäckt näsben och känslan när det bryts på mittet av min knutna näve. Jag gör det gärna igen, om personen ifråga verkligen förtjänar det. Om det, som då, inte finns någon annan utväg.

Tycker synd om den där tjejen, för att hon har blev kär i ett sånt svin, men också för att hon är så svag att hon förlät hans svek gång på gång på gång. Var hon rädd att hon inte kunde få någon annan? Eller var hon bara förblindad av kärleken. Det är i vilket fall en väldigt underskattad företeelse att be folk dra åt helvete, alla borde prova det. Nu menar jag inte att man ska be någon random person på stan att fara åt helvete, det kan ju lätt bli lite lustigt, men om ingen annan utväg finns än att säga upp bekantskapen med personen i fråga så ska det ske med stil. Man behöver verkligen inte alltid skiljas som vänner. Inget trams om att ”det är bäst att det bli så här, vi kommer inte att ses mer” yada yada yada. Nej, be dem att fara och flyga. Dit pepparn växer, som en god vän alltid sa. Eller varför inte nyttja lite engelska och den skönaste meningen som existerar: Fuck off and D-I-E.

Att stå upp för sig själv

Såg ni OS-brottningen idag? Ara Abrahamian blev diskad från semifinalen på väldigt suspekta grunder (luktar mutad domare lång väg). Ara blev fullständigt vansinnig och tänkte skita i att ens brotta om bronsmedaljen. Men han övertalades och hann precis i tid till matchen, där han i ren ilska körde över sin motståndare och vann en bronspeng. Men Ara kände inte att han vann ett brons utan förlorade ett guld, så under prisceremonin protesterade han mot domslutet i semifinalen genom att ta av sig medaljen, lägga den på golvet i ringen, vinka mot publiken och vandra ut ur arenan. Detta kändes bara så jävla rätt! Han stod upp för sig själv och visade inför en hel värld att han kände sig orättvist behandlad. Brottningssporten är tyvärr oerhört korrumperad och det här var det bästa som kunde hända, någon som säger ifrån. Ara Abrahamian är min nya idol och jag önskar att folk stod på sig på det där sättet. Att förlora en match på grund av att motståndaren är bättre och starkare är okey, hade han agerat som han gjorde då hade han bara varit en dålig förlorare. Att förlora en så pass viktig match på grund av en domarskandal är inte okey och Ara är i mina ögon en hjälte som genom sin gest visade att han bad pamparna inom sporten att dra käpprätt åt helvete.

Med följd av Aras uppträdande under prisceremonin kommer det imorgon att hållas ett möte om Ara får behålla sin medalj eller inte. Som om Ara skulle bry sig om vilket.

Jag har så mycket kärlek att ge men ingen att ge den till

Vi är alla evigt väntande
Förlorade i kön till något som varar
Det är många hinder när man
Är två som ska känna samma sak

Konserverar alla mina känslor
Tills jag funnit någon
Som kan älska mig
Under dygnets alla timmar

Fryser ner och låser inne
Orden jag sparade
Till den rätta stunden
Som alltid brann inne

Jag har så mycket att kärlek att ge
Men ingen att ge den till
Jag vill känna tiden stå stilla igen
Vill höra ett hjärta slå tätt intill

/P 080808

Broder Daniel Forever

Och så stod dem där till slut. Samlade för en sista spelning. För en sista kamp mot alla som aldrig förstod dem. För att hylla Anders, som gick bort alldeles för tidigt men som jag vet är närvarande på något sätt där uppifrån. Det är många tankar och känslor som hinner snurra förbi mig där i Augustinatten. Alla långa nätter i pojkrummet, med låtarna i hörlurarna och skivkonvoluten i händerna. Alla stunder framme vid scenkanterna med handen pekande uppåt. Den där kvällen i Jönköping som kom att förändra mitt liv för alltid. Alla gånger man känt en enorm hatkärlek till BD och velat elda upp allt som är förknippat med dem. Alla personer som man aldrig hade lärt känna om det inte vore för dem. Många minnen är det som väcks till liv där när ens gamla hjältar från förr gör upp med sin hemstad en sista gång. Bortsett från att inte Anders står där längre är det mesta sig likt. Henrik har rödvinsflaskan beredd på scenen, stjärnflickorna längst fram med kajalen rinnandes ned till hakan står fortfarande där och bandet kommer ibland in fel i låtarna. Allt är som vanligt även om år har passerat och alla är äldre nu. Det blir en magisk kväll och ett fint farväl till Sveriges mest betydelsefulla band genom tiderna. Bredvid mig finns en speciell vän. När Henrik avslutar med att själv framföra ”No time for us” på akustisk gitarr inser jag att den stunden alltid kommer att finnas med mig, att plocka fram och minnas när nätterna är långa och det enda man vill är att hålla ut till gryningen.

"Farväl mina barn"



(Detta är för övrigt inlägg #100 på escape monday. En liten milstolpe, mitt bland stora ord)

Way Out Fucking West

I helgen var det åter igen dags att traska runt i Slottskogens lummiga parkområde under Way Out West. I år hade man utökat festivalområdet ganska rejält för att klämma in ytterligare några tusen besökare, och liksom förra året var det helt utsålt. Festivalen var riktigt lyckad även i år, bandlistan vägde betydligt tyngre jämfört med förra året och man gick verkligen från en grym konsert direkt till en annan. Det enda jag egentligen har att invända på var väl att de borde haft fler öl och mat-tält inne på området. Köerna dit var stundtals helt obskyra vilket ledde till att man missade lite av något band man ville se. Det var först en kö för att komma in till öltälten, sedan ytterligare en slingrande kö för att komma fram till kassan. Väl där väntade ytterligare en kö för att få komma fram och beställa! Lagom jobbigt. De kunde likaså gärna ha utökat gräsplattorna för att minska leran samt ytterligare en in- och utgång för att minska köerna. Men som helhet var det en jäkligt lyckad festival och här följer en liten resumé:

Dag 1

Inledde efter en seg uthämtning av festivalpass med att se Franz Ferdinand. De gjorde en grym spelning, många av deras låtar är som bekant väldigt dansanta och gör sig lysande live. De gav oss även ett par nya låtar från deras kommande album och dessa lät lovande. Direkt efter sista låten fick jag skynda till Linnétältet där Okkervil River höll låda. Eftersom konserten krockade med FF’s spelning var det dessvärre inte mycket kvar när jag kom dit, vilket var synd för de låtarna jag väl hann höra var helt fantastiska. Har du inte upptäckt Okkervil River innan så är det hög tid att göra det nu. Galen popexplosion! Väl därefter möter jag upp med ett par vänner för att ta ett par öl och senare kolla in legendariska Sonic Youth. Ser inte speciellt mycket av konserten, men de låtar jag hör är grymma och jag känner att jag borde gå igenom bandets skivsläpp lite noggrannare när jag kommer hem. Efteråt väntade mer öl innan Nick Caves Grinderman intar Flamingoscenen. Kan inte säga att denna musik, med total avsaknad av melodier, tilltalar mig speciellt mycket och till slut räcker det med att lyssna på spelningen från ölområdet. En stund senare är det dags för den isländska orkestern Sigur Rós och deras spelning kan enkelt beskrivas som magisk. Det vilar en oerhört vacker atmosfär över oss besökare och det år svårt att inte gripas tag av den stämningsfulla musiken. De dramatiska och finstämda låtarna skivorna får en helt ny dimension när man hör dem live. Obeskrivligt stort. Synd för er som inte var där är allt jag kan säga. Kvällen avslutas med Broder Daniel, och det finns så mycket jag vill säga om den spelningen att den får tillägnas ett eget inlägg.

Dag 2

Eftersom jag på bussen på väg till Göteborg fick reda på via ett sms att ett VIP-pass låg och väntade på mig vid portarna till festivalen så gav jag bort min biljett till Kristofer som var schysst och fixade sovplats hela helgen. Vi inleder lördagen med José González. Jag upptäcker snabbt att snubben i fråga är ett praktexempel på en artist som känns fullständigt menlös att se live. Det låter precis som på skiva, alla låtar påminner extremt mycket om varandra och det händer absolut ingenting under hela konserten. Vi ger snabbt José fingret och klunkar istället i oss lördagens första festivalöl. Någon timma senare öser Caesars på för fullt i Linnétältet. De river av den ena hiten efter den andra. Kryddat med några låtar från det nya dubbelalbumet. De gör en grym spelning faktiskt, och allt är precis som alla de andra gångerna jag sett bandet lira live. Jocke Åhlund öser på som om det inte finns någon morgondag, och sångar-Caesar är lika loj och ointresserad som alltid. Fast denna gången kom han åtminstone ihåg alla textrader. Efteråt bär det in till stan för en mycket god pizza, tyvärr misstar vi tiden på en timma vilket innebar att vi missade Silverbullit. Hade gärna sett dem. Nästa spelning blir istället självaste Håkan Hellström. Kungen av Göteborg visar att han är just det, kung. Han låter lite hes men bandet är laddat till max och ger oss en riktigt grym spelning. Publikhavet är stort, alla sjunger med i låtarna och det känns verkligen som sommar att se Håkan live! Det är förvisso inte Håkans bästa spelning, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett honom live men bandet har många gånger varit bättre. Men det finns ändå inte mycket att klaga på och man njuter konserten igenom. Kvällen avslutas med svängig pensionärsrock i form av Neil Young. Han bränner på med sina mest kända låtar (vilka i princip är de enda jag känner igen, är inget större fan) och runtomkring mig står folk som jag misstänker åkt hit enbart för att se detta och viftar och tjoar i extas. Svårt att tro att snubben på scenen är 62 bast. Det är en riktigt bra spelning han ger oss, och verkligen ett värdigt avslut på en fantastisk festival.

Känns som att Way Out West kommer att bli ett stående inslag i mina somrar, det är kort och gott den perfekta festivalen och jag rekommenderar alla att ge den ett besök.

Spelade in en massa klipp i mobilen, bjussar på två:

"Okkervil River"



"Sigur Rós"

You'll Never Walk Alone

I förrgår fick man så äntligen se sitt älskade Liverpool spela live för första gången. Hade ju helst valt att se dem på Anfield, men detta fick duga som start. Vinst med 4-1, laget ser starkt ut inför säsongen som stundar. Några timmar före matchen mot Vålerenga så vimlade halva Oslo av rödklädda människor. Dessa oerhört vackra människor. Oslo var en brinnande äng att promenera fritt i för alla med ett Liverpool-hjärta. Endast vi kan förstå och överleva elden. Jag och brorsan satt och slukade ett par öl (Carlsberg givetvis) på Saras telt där ett bra gäng Liverpool-fans hade samlats. Spelade in lite som du ser i klippet nedan med mobilen mitt under sångernas sång. Den vackraste av sånger som kan leta sig in i ett par Liverpool-öron. Brorsan är med på ett hörn i klippet också. Jag diggar verkligen min bror. Han är utan tvekan en människa jag hade kunna täcka en avlossad pistolkula för.

Att komma hem från ett krig med minnen och bilder som aldrig försvinner

Såg precis filmen ”In the valley of Elah” tillsammans med min bror. Det var en riktigt schysst rulle. Har alltid sett Tommy Lee Jones som en rutinerad skådis som alltid gjort sitt jobb bra, varken mer eller mindre, men i den här filmen briljerade han verkligen. Nej, han tokägde den. Filmen handlar om en kille som återvänder till USA efter att ha tjänstgjort nere i Irak. Han har dock efter hemkomsten försvunnit från militärbasen och sonens far (Tommy Lee Jones) beslutar sig för att ta saken i egna händer och leta rätt på honom. Man får historien berättad ganska långsamt, dock utan att det blir tråkigt. Man vill verkligen få reda på sanningen kring sonens försvinnande. Paul Haggis bevisade verkligen i "Crash" och "Million Dollar Baby" att han kan det här med att berätta historier och skriva manus. Han ligger bakom manuset även till denna filmen och det märks, för allt är oerhört skickligt berättat.

Man får också en inblick i hur påverkade soldaterna blir efter ett krig och när de återvänder hem igen. Att de på ytan kan se ut precis som de alltid gjort, som innan de åkte. Men de bär på så många extremt hemska minnen och bilder inom sig som måste ut på ett eller annat sätt. Ibland tyvärr på en väg med dödlig utgång.

Hyr den snarast!

Imorgon åker jag med min bror tillbaka hem till Oslo. Det ska bli helt fantastiskt underbart faktiskt. Oslo kan mycket väl komma att bli mitt andra hem i framtiden.

Vi kanske ses igen eller så gör vi det inte

Men du hade i vilket fall en förbannat snygg lugg.