Sömn

Ja, det var ju det här med sömn. Har börjat fundera lite kring min fysiska hälsa de senaste veckorna. Denna fundering har sina rötter i min till synes pålitliga oförmåga att kunna sova. Inatt sov jag ungefär en halvtimma utspritt på hela natten. Två minuter där, sju minuter där. Som sällskap hade jag hela natten en riktigt retsam hosta som senare utvecklades till blodhosta. Det märkliga i hela sammanhanget är konstigt nog inte att jag har hostat blod utan hur jag faktiskt kan vara så pigg som jag faktiskt är, trots så lite sömn den senaste tiden. Men det känns som att allting kommer att komma ikapp snart, att all min förlorade sömn har samlats i en stor svartfärgad figur som lurar bakom ett gathörn och som kommer att krascha in i mig en dag så att jag faller till marken. Natten har väl alltid varit min största fiende här i livet men kanske aldrig tidigare på samma sätt som nu.

Control

Ja, inspirationen till att måla om det här virtuella tillhållet i svart och vitt kom givetvis från Anton Corbijns magiska debutfilm Control som jag och Kristoffer spenderade två timmar tillsammans med igår. Det legendariska Manchester-bandet Joy Division är ett av de utländska band som påverkat mig mest genom åren, om det beror på det lågsinta soundet i låtarna eller Ian Curtis självmord dagen innan USA-turnén låter jag vara osagt. Ian Curtis gestaltas hur som helst på ett ypperligt sätt genom Sam Riley, en skådis som vi lär få se mer utav i framtiden. Vill därmed säga, eller rentutav kräva, att du som läser detta just nu borde göra allt som står i din makt för att hinna se Control så snabbt det bara kan tänkas. Här nedan finnes en trailer från filmen.

Paint it black (and white)

För att allt blir så mycket snyggare i svartvitt.

Almost Famous

Såg om Cameron Crowes mästerliga film Almost Famous från 2000 igår. Var väl förmodligen tionde gången jag såg den. Men jag upptäckte denna gång en ytterst rolig detalj, nämligen att sångaren i rockbandet Stillwater som filmen kretsar kring är ingen mindre än Jason Lee från helsköna TV-serien My Name Is Earl! Kanske inte så konstigt att jag inte tänkt på detta tidigare då gången igår var den första jag såg filmen efter det att jag börjat kolla på My Name Is Earl, men ändå. Och jag har hela tiden tänkt när jag sett serien att jag känt igen honom från någon film, men aldrig orkat kolla upp det på IMDB. Inte direkt som att upptäcka ett botemedel mot cancer kan tyckas, men ändå en intressant detalj i det lilla för en inbiten filmnörd som mig.

Andra sittningen

I torsdags var det dags att lägga sig på britsen för lite skön ryggmålning igen. Kan säga som så att andra gången gjorde extremt mycket ondare än första, och jag fick därmed snabbt äta upp min kaxighetshatt efter första sittningen. Vissa ställen på ryggen var rent utav outhärdliga. Är så här i efterhand glad över att mitt motiv inte sträcker sig mer över ryggraden än vad den gör, då hade det nog blivit lite jobbigt. Ena vingen är för övrigt helt färdig nu och ungefär hälften av den andra. Och då höll vi ändå på från 12.30 till 17.30, så att slutföra tatueringen i torsdags fanns det inte ens en tanke på. Kroppen är ganska så mör efter en sådan sittning och det kom lite väl mycket blod mot slutet. Den tredje och sista sittningen är i vilket fall den 12 juni och det känns jävligt skönt faktiskt att tatueringen kommer att bli helt klar då. Efterhandsarbetet med tvättning och smörjning tre gånger om dagen är faktiskt rätt påfrestande med tanke på att jag måste få hjälp varje gång p.g.a. tatueringens placering. Ska bli riktigt skönt när det är över och man kan börja sitta och sova normalt igen.

Hände förresten en liten lustig sak under en av pauserna vi tog i torsdags. Min roliga axelnerv som hamnat i kläm och som jag skrev om i ett tidigare inlägg (som jag senare döpte till Axel efter Sebastians fina namnförslag) hade en riktig show. Han höll verkligen hov och skuttade omkring innanför huden som en vilde. Men sedan dess har han inte synts till och jag börjar nu fundera lite kring vad det egentligen var för sorts ryckningar han utförde. Jag hoppas innerligt att det inte var Axels dödsryckningar jag bevittnade. Hoppas snarare på att han med hjälp utav ryckningarna blev befriad från sitt klämgrepp och att han nu lever ett lugnt och stilla liv i någon annan kroppsdel. Tack för den här tiden i vilket fall, Axel, kanske ses vi igen någon gång!

Mellan två världar

Har nog aldrig haft så svårt att skilja på dröm och verklighet som när jag är med dig. Känns som att jag kastas mellan två världar just nu, och jag vet inte hur något som sker i den ena världen kommer att påverka den andra. Men jag vet med säkerhet, utan att behöva nypa mig i armen för att se efter om jag drömmer eller inte, att du gör mig obeskrivligt glad och att det var längesen luften kändes så här lätt att andas in.

Och det var väl ingen slump att båda ljusen brann ner nästan exakt samtidigt, i perfekt symbios som när orden inte räcker till och det är tid att förlora sig?

Nya vindar

Svårt att summera helgen som gått, men vad som än händer härifrån så kommer jag nog länge att minnas söndagen den 18 maj som någonting positivt.

Min nya vän

Under helgen som just passerat fick jag en ny vän. Han/hon/det är i skrivande stund en helt namnlös och oidentifierad liten figur. Det hela rör sig nämligen om någonting inuti mig själv som vaknat till liv. Jag misstänker att det rör sig om en nerv som hamnat lite i kläm mellan någonting, för någon gång under eftermiddagen så börjar min axel rycka som om där fanns en utomjordisk varelse inuti på väg ut rakt genom huden. Man ser klart och tydligen hur det rycker i min axel. Ser ungefär ut som att nerven utför någon form av gymnastiska rörelser, kanske är den en riktig sjusovare och bedriver lite skön morgongympa. Det hela ser förstås inte riktigt klokt ut. Jag vet inte riktigt om tatueraren kom åt något med nålen eller om det beror på att jag har sovit i extremt kufiska kroppsställningar de senaste dagarna på grund utav en ömmande rygg. Allt jag vet är att jag har fått en ny vän, en till synes harmlös men fullständigt skogstokig liten axelnerv.

Någon som har ett passande namn på nerven? Jag funderar själv på Nero. Nero the nerve.

Time to become what we always wanted to be

No pain, no gain?

Första sittningen för min första tatuering blev en lyckad sådan. Vi höll på i ungefär två och en halv timma, alla konturer är dragna och ungefär en fjärdedel av den svarta färgen är ifylld. Kommer förmodligen att färdigställa tatueringen vid nästa sittning, möjligtvis lägga in en tredje mest för att finputsa den och raka till linjerna om det skulle behövas. För att besvara den klassiska frågan, ”Gjorde det ont?”, så blir nog svaret: Njae. När han gjorde konturerna på ryggen, d.v.s. mest bara dra raka streck, så kändes det knappt. Kändes mest bara när han körde över en knota/ben samt skulderbladen, då blev det särskilda vibrationer som var lite obehagliga. Däremot när han senare började fylla i med den svarta färgen gjorde det lite mer ont då han använde sig av någon sorts skrapteknik. Men överlag så gjorde det inte speciellt ont och jag råder alla som har funderingar kring att göra en gaddning på ryggen till att göra det.

Det jobbigaste med hela detta projekt, förutom att behöva be någon tvätta/smörja ryggen ett par gången om dagen och att ryggen känns lite som om man bränt sig rejält ute i solen, kommer snarare att bli att vänja sig vid att sova på mage! Haha. Första natten blev en katastrof, varför detta inlägg skrivs så här tidigt. Har väl sovit sammanlagt en timma på hela natten. Och det kliar ganska rejält och man får ju absolut inte klia på tatueringen då den mer eller mindre är ett stort öppet sår.

Hur blev resultatet då? So far, so good. Är helnöjd med storleken (omkring 60 cm bred över axlarna, ungefär 20 cm hög) och tatueraren har verkligen gjort ett grymt jobb så här långt med själva tatueringen. Hoppas bara jag får tid hyfsat snart för att färdigställa den…

P bekänner

Känner att det är på sin plats att jag biktar mig litegrann för att göra denna rätt meningslösa blogg lite mer, hmm, meningsfull. Häromveckan satt jag och zappade vid TV:n och fick på ”Extreme Home Makeover” på trean. Blev sittandes framför programmet ett tag och jag skaffade mig kännedom om att programmet handlade om ett väldigt sjukt barn som överlevde sin svåra sjukdom mot alla odds, och som nu försöker bygga upp ett nytt liv. I ett nytt och fint hem. När väl pojken får se sitt nya hus för första gången brister det för såväl honom som för resten av hans familj och alla faller ut i gråt. Dessa tårar tycktes tydligen bära på någon mystisk smitta som var stark nog att tränga igenom tv-rutan, för innan jag visste ordet av satt jag själv där i min soffa med tårar längs min kind. Jag lipade som en liten unge som precis tappat sin stora glasstrut på asfalten. Okontrollerat och lite skamset. Jag drog snabbt ner persiennerna för min paranoida hjärna kände sig iakttagen.
Några dagar senare befinner jag mig hos en kompis och han utför samma procedur som jag, zappar likgiltigt med kontrollen tills även han får för sig att stanna vid ”Extreme Home Makeover”. Varvid jag häver ur mig ”Nej fan, inte detta programmet. Det är så jävla kasst.” Jag inser snabbt vad det är jag försöker förhindra med denna yttring.

Ja, man vill ju inte gråta in public, liksom.

Medan resten av staden sov

Igår kväll grillade jag tillsammans med min gode vän Albert, som jag inte hade träffat sedan nyår, och det var riktigt trevligt. Lite pinsamt att erkänna men det var faktiskt min premiärgrillning för i år. Karré på terrassens grill, kroketter i ugnen och ett par välkylda Carlsberg Gold var ett bra recept för en lyckad kväll. Mixat med prat om vår skoltid ihop, alla kärlekar som brann upp och historier om utkastningar från pubbar i USA förstås. Begav mig senare ut på en nattpromenad tillsammans med L och det blev en väldigt fin sådan, alla stjärnbilder som vi aldrig lyckades hitta till trots.

Tid för gaddning

Nästa fredag, den 9 maj närmare bestämt, kommer jag att göra mitt livs första tatuering och jag är naturligtvis väldigt taggad. Hade gärna snabbspolat igenom hela nästa vecka om jag kunnat. Är dock lite smånervös redan eftersom verket kommer att pryda en ganska stor del av min rygg och mina skulderblad, men allt känns rätt både vad gäller motiv och studio så det lär gå vägen. Har även redan massvis med bilder i mitt huvud på kommande tatueringar, känns som att jag håller på att bli en smula fixerad kring det här med kroppsmålning.