Skrot, allting blir till skrot

Har spenderat en 12-timmars arbetsdag med att riva ut den gamla butiken (vi har nyligen flyttat till nyare lokaler). Det var ganska knäckande i värmen, men det innebar en hel del problemlösning vilket var bra för att hålla hjärnas fokus inställd på rätt saker. Jag fick den eminenta idén att istället för hiva alla gamla hyllplan och ställningar i containern så lånade vi ett släp och körde det till skroten. Kommer att innebära ett väldigt stort lyft för vår personalkassa till sommarens personalfest! Herregud, vilken bransch ändå, skrothantering. Såg en dokumentär för ett bra tag sedan om svenska miljonärer och en av deltagarna hade blivit miljonär på att köpa, sortera och sälja skrot. Idag förstod jag varför. Man kanske skall sadla om till skrothandlare ändå, på heltid? Förmodligen inget som kommer att fungera som pick up line för att få sig ett ligg på krogen, förrän man har blivit miljonär då. Usch, vilket sunkigt sätt att se på saken, måste ha blivit påverkad av en heldag med fyra andra svettiga män och ett par hundra grabbskämt.

Innan duvorna har flugit färdigt

Jaha, och så sitter man här svettig som en gris och tolvslaget närmar sig. Det är sommar nu, på riktigt. Man ser det inte bara på folkets val av kläder utan också på sättet de närmar sig varann. Det är helt plötsligt tillåtet att le igen, liksom öppet eller vid ett möte nånstans. Och man kan bli kär i ett tiotal olika personer på en dag bara av denna anledning. Det har funnits tider då jag verkligen har hatat sommaren - men än så länge har jag bara njutit. Springer uppe i spåren med långgamla vänner. Dricker välsmakande och berusande drycker i nytt sällskap nere vid sjön. Går promenader om kvällarna och pratar husköp, mäklare och gamla kåkar och ställen vi brukade ha fest vid när man var några år yngre. Och personerna som var i ens närhet på den tiden. Vad hände med alla? Någon fick jobb i stan, de flesta flydde den. Helvete vad alla är nostalgiska nuförtiden, jag antar att det är något som kommer gratis med åren. Och med så få saker som är gratis nuförtiden mottager man väl den med vidöppna armar.

Det finns en del jobbiga tankar som cirkulerar över mig likt min fars brevduvor när de är utsläppta från duvslagen. Man ser friheten i deras sätt att klippa vinden med vingarna, men vet att de kommer att landa när de flugit sig trötta, men tills dess väljer jag att ryckas med i alla vackra vykort som passerar runt omkring mig. För fan, det är ändå en förbaskat vacker stad man bor i så här på sommaren. Folk åker ju ändå ifrån Tyskland för att semestra här! Och det viktigaste av allt - det finns vänner omkring mig som är bra på att hålla de där duvvingarna flaxandes ett tag till, utan att för den saken skull veta om det. Jag låter duvorna leka med varandra ett tag till.

Vad jag försöker säga efter några glas rosé är att allt är okey, att jag när detta inlägg postas inte låtsas att det är så - och de där duvorna är ändå rätt vackra att kolla på när de kollar ner på mig.

Om vi försöker igen så lova mig att släppa hans hand för gott

Oj, vad märkligt allting blev nu. Hela min bloggs existens vilade ju i era händer, två kommentarer före årsskiftet var allt som krävdes för att hålla bloggens hjärta pumpandes. Två kommentarer för att rädda livet på någonting som en gång slått hårda slag, som fortfarande hade chansen att förmedla någonting mer än en jävla Idol-känsla. Det kom endast in en. Ett snabbt och iskallt klick på Radera-knappen var alltså det som önskades! Jag förstår er och kan för alltid respektera er för det.

Men så hände visst något, januari var enligt besökarloggen den månad som hade flest besökare jämfört med hela hösten och början på vintern förra året. Vilket måste betyda att det konstigt nog finns ett gäng nyfikna själar där ute som ville se om bloggens förintelse verkligen hade ägt rum. Skulle de mötas av ett "Sidan kan inte hittas"-meddelande eller ett nytt blogginlägg, om det var så att de där två kommentarerna faktiskt letade sig till kommentatorfältet? Jag finner det hela såpass intressant att jag är beredd att försöka igen. Vi låtsas som om ingenting har hänt, som om det aldrig har varit dåligt mellan oss. Jag vill kasta mitt hjärta på ett fat, med besticken vid sidan om så att ni kan ta er en tugga när det som bäst passar er. Jag vill plocka upp en sedan länge försluten anteckningsbok, riva ut slumpmässig sida och låta bloggen fungera som en megafon högt uppe på ett berg, skrikandes allt som var menat att glömmas rakt ut mellan bergstopparna. Skulle någon ensam vandrare ta del av orden så får det väl vara så då.

Jag vill försöka igen, med risk för att endast skriva för dig min tappra och vackra unika besökare (som visade sig vara minst tre, för det kom in två försenade kommentarer till förra inlägget). Men först har jag ett nytt sovrumsgolv att lägga, så jag har faktiskt inte tid att ge mer av min morgon till er. Puss era jävlar.

Bonusinfo för min unika besökare - detta inlägg skrevs på tio minuter där följande låt spelades i bakgrunden cirka två gånger: