Skrot, allting blir till skrot

Har spenderat en 12-timmars arbetsdag med att riva ut den gamla butiken (vi har nyligen flyttat till nyare lokaler). Det var ganska knäckande i värmen, men det innebar en hel del problemlösning vilket var bra för att hålla hjärnas fokus inställd på rätt saker. Jag fick den eminenta idén att istället för hiva alla gamla hyllplan och ställningar i containern så lånade vi ett släp och körde det till skroten. Kommer att innebära ett väldigt stort lyft för vår personalkassa till sommarens personalfest! Herregud, vilken bransch ändå, skrothantering. Såg en dokumentär för ett bra tag sedan om svenska miljonärer och en av deltagarna hade blivit miljonär på att köpa, sortera och sälja skrot. Idag förstod jag varför. Man kanske skall sadla om till skrothandlare ändå, på heltid? Förmodligen inget som kommer att fungera som pick up line för att få sig ett ligg på krogen, förrän man har blivit miljonär då. Usch, vilket sunkigt sätt att se på saken, måste ha blivit påverkad av en heldag med fyra andra svettiga män och ett par hundra grabbskämt.

Innan duvorna har flugit färdigt

Jaha, och så sitter man här svettig som en gris och tolvslaget närmar sig. Det är sommar nu, på riktigt. Man ser det inte bara på folkets val av kläder utan också på sättet de närmar sig varann. Det är helt plötsligt tillåtet att le igen, liksom öppet eller vid ett möte nånstans. Och man kan bli kär i ett tiotal olika personer på en dag bara av denna anledning. Det har funnits tider då jag verkligen har hatat sommaren - men än så länge har jag bara njutit. Springer uppe i spåren med långgamla vänner. Dricker välsmakande och berusande drycker i nytt sällskap nere vid sjön. Går promenader om kvällarna och pratar husköp, mäklare och gamla kåkar och ställen vi brukade ha fest vid när man var några år yngre. Och personerna som var i ens närhet på den tiden. Vad hände med alla? Någon fick jobb i stan, de flesta flydde den. Helvete vad alla är nostalgiska nuförtiden, jag antar att det är något som kommer gratis med åren. Och med så få saker som är gratis nuförtiden mottager man väl den med vidöppna armar.

Det finns en del jobbiga tankar som cirkulerar över mig likt min fars brevduvor när de är utsläppta från duvslagen. Man ser friheten i deras sätt att klippa vinden med vingarna, men vet att de kommer att landa när de flugit sig trötta, men tills dess väljer jag att ryckas med i alla vackra vykort som passerar runt omkring mig. För fan, det är ändå en förbaskat vacker stad man bor i så här på sommaren. Folk åker ju ändå ifrån Tyskland för att semestra här! Och det viktigaste av allt - det finns vänner omkring mig som är bra på att hålla de där duvvingarna flaxandes ett tag till, utan att för den saken skull veta om det. Jag låter duvorna leka med varandra ett tag till.

Vad jag försöker säga efter några glas rosé är att allt är okey, att jag när detta inlägg postas inte låtsas att det är så - och de där duvorna är ändå rätt vackra att kolla på när de kollar ner på mig.

Om vi försöker igen så lova mig att släppa hans hand för gott

Oj, vad märkligt allting blev nu. Hela min bloggs existens vilade ju i era händer, två kommentarer före årsskiftet var allt som krävdes för att hålla bloggens hjärta pumpandes. Två kommentarer för att rädda livet på någonting som en gång slått hårda slag, som fortfarande hade chansen att förmedla någonting mer än en jävla Idol-känsla. Det kom endast in en. Ett snabbt och iskallt klick på Radera-knappen var alltså det som önskades! Jag förstår er och kan för alltid respektera er för det.

Men så hände visst något, januari var enligt besökarloggen den månad som hade flest besökare jämfört med hela hösten och början på vintern förra året. Vilket måste betyda att det konstigt nog finns ett gäng nyfikna själar där ute som ville se om bloggens förintelse verkligen hade ägt rum. Skulle de mötas av ett "Sidan kan inte hittas"-meddelande eller ett nytt blogginlägg, om det var så att de där två kommentarerna faktiskt letade sig till kommentatorfältet? Jag finner det hela såpass intressant att jag är beredd att försöka igen. Vi låtsas som om ingenting har hänt, som om det aldrig har varit dåligt mellan oss. Jag vill kasta mitt hjärta på ett fat, med besticken vid sidan om så att ni kan ta er en tugga när det som bäst passar er. Jag vill plocka upp en sedan länge försluten anteckningsbok, riva ut slumpmässig sida och låta bloggen fungera som en megafon högt uppe på ett berg, skrikandes allt som var menat att glömmas rakt ut mellan bergstopparna. Skulle någon ensam vandrare ta del av orden så får det väl vara så då.

Jag vill försöka igen, med risk för att endast skriva för dig min tappra och vackra unika besökare (som visade sig vara minst tre, för det kom in två försenade kommentarer till förra inlägget). Men först har jag ett nytt sovrumsgolv att lägga, så jag har faktiskt inte tid att ge mer av min morgon till er. Puss era jävlar.

Bonusinfo för min unika besökare - detta inlägg skrevs på tio minuter där följande låt spelades i bakgrunden cirka två gånger:

Det var för mörkt för att se

Det gick visst inte att sova ikväll, vilket känns lite lustigt. Alla förutsättningar fanns ju där, åtta arbetsdagar på raken med lite sömn betyder ju mycket sömn som skall tas igen. Men ibland går det väl liksom bara inte att träda in i drömmarnas land, kanske för att rymden kräver att en viss mängd människor behöver vara vakna samtidigt för att hålla koll på planeten. Så att ingen faller av den eller något. Men vad passar väl bättre nu, än att skriva ett inlägg på denna blogg vars besökarantal innefattar en unik besökare om dagen? Jag undrar ibland vem du är. Eftersom jag själv besöker bloggen en gång varannan månad kan det ju inte vara jag själv. Är det samma person, kan det verkligen vara så? Du är isåfall min hjälte och jag skulle faktiskt i skrivande stund kunna tänka mig att börja blogga igen enbart för att kunna ge dig någonting tillbaka.

För att sysselsätta mig med någonting läste jag precis igenom ett gäng gamla inlägg man har gjort här. Blev lite skrämd på något vis, har jag verkligen skrivit allt det här? Har jag verkligen känt det där som ordformuleringarna förmedlar på skärmen framför mig? Dåtiden känns så suddig. Har haft svårt med det där på sistone. Att minnas saker. Försöker klia mig i skägget för att komma på saker men det hjälper liksom inte.

Tanken med att logga in här var egentligen inte för att skriva ett nytt inlägg, utan för att radera bloggen. Det är ju inte direkt så att den fyller någon funktion. Men så kom jag att tänka på min unika besökare och så fick jag plötsligt kalla fötter, så nu gör vi väl så här istället då: om detta inlägg får minst TVÅ kommentarer före årsskiftet så lovar jag att låta bloggen finnas kvar och dessutom uppdatera den ett par gånger i månaden igen.

Så får det bli, nu hoppas jag att någon annan tar över mitt nattpass för nu orkar jag inte hålla vakt längre. God natt.

Är det här vad som blev när du övergav det som var

Du försvann när natten blev för lång
likt en passagerare som glömdes kvar
så många augustihimlar jag dödat för dig
du nämndes på en rad i en oläst ångestrapport till Gud.

vi når aldrig fram
till en tid
vi når aldrig fram
till en tid

(där man inte fördriver allt
bort från orons ekvationer)

Min hand har mist sitt grepp!
om drömmen där man inte vågar möta din blick
med en ängslan att bli förvandlad till sten
likt ett första och sista möte med Medusa

vi når aldrig fram
till en tid
vi når aldrig fram
till en tid

(där man inte fördriver allt
bort från orons ekvationer)

Årets duschlåt 2010

Jag klarar inte av att duscha utan att ha dörren öppen så att jag kan höra musiken från stereon. Det gör både stunden i duschen behagligare men låten kan även funka som en hjälpande hand att hålla koll på tiden. Har jag tio minuter att spendera under duschslangens strålar så är det låt säga, två och en halv duschlåt vilket betyder att nånstans halvvägs in i tredje genomlyssningen av låten så vet jag att det är dags att vrida på kranen och stiga ur. Fiffigt va?

Det är alltid den senaste låten som etsat sig fast på hjärnan som jag spelar i duschen och det är alltid samma låt på repeat. Årets duschlåt 2010 är utan tvekan Pickup Truck, slutspåret på Kings Of Leons senaste platta. Det är en fullkomligt magisk låt på 4:45 minuter, vilket brukar betyda två hela genomlyssningar i duschen sen är det klar´t. Låten ger mig olika sinnesstämningar beroende på om jag hör den på morgonen innan jobbet, i stressen när man gör sig iordning innan festen eller i långduschen efter en hård dag på jobbet. Oftast får låten mig att fantisera (eller minnas) att jag sitter och blickar ut genom ett fönster på en buss, med kursen hem igen efter att ha besökt någon man älskar på annan ort. Ni vet, mp3-spelaren i öronen på lite för hög volym, bläddrandes mellan bilderna i kameran från helgen som gått och tankar om att allt omkring en egentligen är för stort för att vara sant? Eller kanske skiljdes man efter ett bråk, och man undrar hur man skall reda ut allting. Den här gången också.

Imorgon ringer klockan 08.30, vilket ger mig en timmas spelrum innan jag skall infinna mig på jobbet. Jag tror bestämt att jag lyxar till det med tre stycken genomlyssningar av Årets duschlåt 2010 imorgon.

Och en dag kanske vi är insnöade här

Det är spännande att varje dag på jobbet se hur folks intresse för väder och vind aldrig kommer att avta. Att det just nu med siffror omkring -20 är det största samtalsämnet på mycket länge. Jag vet precis hur kallt det var på olika ställen runtom i stan imorse, och på alla små samhällen utanför stan. -23 hade någon som ville vara värst! Och sen ser jag mig själv i badrumsspegeln efter dagens filmkväll med en halv Cheez Ball fastklibbad i mitt numera ganska vildväxta skägg, men vad gör väl det när den lilla ostbollen härstammar från en påse man delat med några goda vänner? Man kan tycka att vännerna är det viktigaste man har men om några timmar efter jag vaknat kommer jag att få nya statusrapporter om hur kallt det varit i Dalum inatt.

Innan det blir Torsdag

Okey, jag erkänner, en kväll som denna kan jag faktiskt tycka att White Light Moment med Tove Styrke är en bra låt. Den påminner mig om något, eller någon. Elektrisk på något vis. Kan vi inte bara förinta vetskapen om detta och gå vidare nu? Tack, för det.

Värdekod från CDON.COM

Blev oerhört lycklig när jag kollade min inkorg häromdagen! Hade fått en värdekod från CDON för att jag varit en trogen kund. De låter mig hyra en film gratis. Det var ju fint tänkt av dem, inte kunde väl dem veta att jag har över 10.000 filmer att välja och vraka bland i min butik. När allt kommer omkring, är det tanken som räknas.

.måndagsflykt #7

Okey, det är väl lika bra att jag får det sagt direkt. Jag var ganska hopplöst förälskad i Sarah Michelle Gellar för en ganska hög stapel år sedan. Såg "En djävulsk romans" trettioelva gånger och så. Följde "Buffy och vampyrerna" på TV fast jag egentligen tyckte det var makalöst dåligt. Men det var faktiskt inte det som fick mig att välja den här filmen ur hyllan innan stägning idag, utan för att den bär på en lite halvbisarr titel samt att boken med samma namn är skriven av personen bakom Alkemisten. Så vad är det vi har att göra med, en 100%-ig depprulle eller?

Till en början är det väl så. Precis som titeln skvallrar om mår Veronika inte särskilt bra. Hon har egentligen allt som man kan önska sig men tycks ha svårt att finna glädje i den monotona vardagen. Efter en kväll med Radiohead på stereon, en pillercocktail signerad USA och lite hederlig sprit vaknar Veronika upp på ett mentalsjukhus där hon får förklarat för sig att hjärtat fick sig en så stor kyss av överdosen att det endast kommer att orka slå i ett par dagar till. Veronika tar till en början beskedet med glädje, hon ville ju liksom dö från första början.

Visst har du väl hört uttrycket "lev alla dagar som om de vore den sista" och tänkt tanken att det skulle man väl ändå aldrig orka med att göra? Lite så sammanfattas denna film för det är först när Veronika bestämde sig för att dö som hon lärde sig att leva. Önskan uppstår att känna sanden under hennes fötter på stranden igen, eller att bara gå ut och äta på det där favorittacostället i stan som hon tycker så mycket om. Saker som hon alltid tagit för givet men som nu kanske inte hinns med igen.

Sarah Michelle Gellar gör faktiskt en helt okey insats i filmen, men den som gör tiden i soffan till en ändå ganska trevlig stund är snarare Jonathan Tucker som spelar en kille som slutat prata helt och som också befinner sig på mentalsjukhuset dit Viktoria anländer. Han spelar oerhört bra i denna film som ibland tar lite mindre trovärdiga svängar men som helhet ändå får ses som ett bra drama om att tappa livslusten och sen som sakteligen försöka finna den igen. Innan det är för sent.

Intressant att notera var även att Lisa Ekdahls evigt uttjatade gamla dänga "Vem vet" dök upp lite oväntat mitt i filmen.

3/5

[imdb]