Förfalskad eller menade du förälskad

strömavbrott och absolut mörker
tänker alltid klarare nu än då
allt finns ju här
och jag känner dig den här gången

famlar ändå dit stegen aldrig bär
en sjukdom satte sina spår
du kanske inte vill mer än så här
men jag behöver dig för första gången


God Jul.

Bakom masken lurar…

Håller på att kolla runt med olika tatuerare just nu gällandes utbyggnationen av min helarm. Jag kommer givetvis att köra vidare på det japanska temat eftersom det helhjärtat är den stil jag gillar mest. Då jag redan har prytt halva armen med en drake, träd och flammor som är några kännetecken för en traditionell japansk tatuering så har mina funderingar nu gått kring något som mer och mer kan förknippas med japanska tatueringar: en hanya-mask. Denna mask skulle väl av novisen säkerligen kunna betraktas som en hornbeprydd maskeradmask, men det finns en liten historia bakom masken som jag finner fascinerande. Det sägs att det en gång fanns en mycket vacker kvinna som blev störtförälskad i en präst, hennes kärlek kunde dock aldrig bli besvarad så avundsjukan och vetskapen att det aldrig kunde bli de två gjorde kvinnan galen, och känslorna hon besatt förvandlade sakta hennes ansikte till ett hornbeklätt, demonliknande monster som straff. Hanya-masker används ofta i särskilda japanska teatrar för att uttrycka just denna avundsjuka.

Folk som inte känner till det här kommer förmodligen bara att skaka på huvudet och betrakta spektaklet på min arm som en gräsligt ful demon och kanske misstänka mig för att vara satanist eller något i den stilen. Men vad gör väl det när det egentliga värdet i en tatuering är högst personlig och i det här fallet vilar i mina ögon och ingen annans.

Kommer förmodligen att köra större delen av underarmen i black and grey, med undantaget av en lotusblomma på baksidan i rött samt en rosa touch genom lite utspridda körsbärsblommor. Vi får se när det blir bara, och hos vilken tatuerare.

Skämskudden fastklistrad framför ögonen

Slog mig ner i soffan igår med Public Enemies på Blu-ray som sällskap, en mycket trevlig date måste jag säga. Tänk 30-tal, klanderfria kostymer, Johnny Depp, bankrån, fängelseflykter, gamla fina bilar, Christian Bale, salongsdamer och så mästerregissören Michael Mann på det – och man förstår att det liksom bara inte kan gå snett. Mycket välgjord skildring av John Dillingers jojoresor mellan kåken och alla bankrån han utförde och jag njuter filmen igenom. När filmen väl är slut zappar jag över till Idol-finalen för att se vem som kammar hem det hela. Jag slår över lagom till när Erik sjunger vinnarlåten. Han bjuder upp sin pappa på scenen, de tar varandra i hand och ser lyckliga ut innan hans pappa hoppar av scenen igen. Eriks flickvän instar scenen istället och de kramas en stund och Erik sjunger några textrader direkt till henne. Ytterligare några stundar passerar och hon står fortfarande kvar. Erik släpper hennes hand och tar i lite extra med sången för att liksom skicka någon sorts signal till sin flickvän att ”gå ner nu så får vi kramas senare istället”. Men hon står likt förbaskat kvar, och allt ser så oerhört obekvämt ut att jag måste byta kanal för det blir för svårt att titta på. Kan dock inte släppa tanken på pinsamheten så jag byter tillbaks igen ganska snabbt. Hon står kvar där och dansar lite slappt och den fina stunden verkar ha bytts mot något som inte känns äkta och jag lider med Erik och måste till slut ta fram skämskudden för att inte krevera helt. Jag hoppas för deras skull att de håller ihop länge, annars kommer jag att tycka synd om Erik som fick sitt moment of his life förstört av sitt ex. Har ingen aning om varför jag skriver om det här, än mindre om hur jag kunde bry mig om det överhuvudtaget.

Mitt livs bästa investering

Nämnde i föregående inlägg att en särskild familj gjort min tillvaro lite lättare den senaste tiden. De senaste månaderna närmare bestämt. Jag talar givetvis om familjen Soprano. Denna tv-serie har förgyllt många kvällar och på något underligt vis fungerat som en motivationsmotor under tunga perioder. Jag köpte köpte med mig första säsongen hem från butiken. Var efter de två första avsnitten faktiskt lite skeptisk till serien. Men eftersom jag hört lovord efter lovord om Sopranos så fortsatte jag att kolla och när sista skivan på säsong ett plockades ut ur DVD:n kände jag ett djuriskt behov av att se mera. Så jag gav bort Säsong 1 till farsan (eftersom jag vet han gillar allt som har med maffian att göra) och beställde Deluxe Gift Set istället som innehåller samtliga sex säsonger – och det - är förmodligen den bästa investeringen jag någonsin gjort. Jag såg för ungefär 20 minuter sedan det sista avsnittet och jag känner nu ett stort vemod. Jag har dragit ut på det sista avsnittet några dagar nu, väntat på det rätta tillfället. Ungefär som man väntar på det rätta tillfället att tala om för sin partner att det det är här och nu allting tar slut. Samma tomhet som infinner sig på den platsen där orden kastas ut vilar nu över mina 37 kvadratmeter. Vilket magiskt slut det var ändå, öppet för så många tolkningar. 5160 minuter av mitt liv har jag tillägnat Sopranos. 86 timmar alltså. Tror så här i efterhand att serien egentligen inte innehöll ett dåligt avsnitt, min tidiga skepsis till trots. Jag träffade någon person någonstans som också befann sig i en Sopranos-period och vi befann oss ungefär på samma säsong. Vi började diskutera episoder som två gamla vänner diskuterar gemensamma minnen från tider som varit. ”Minns du avsnittet där Moltisanti och Paulie kör ut i skogen mitt i vintern, för att dumpa någon öststatare de pucklat på, men så har de inte slagit honom tillräckligt så när de öppnar bagageluckan så springer han iväg och de tvingas jaga efter och så går de vilse och håller till slut på att frysa ihjäl ute i skogen?” och så skrattar vi båda och fyller i varandras meningar utefter vi kommer på fler och fler minnesvärda scener.

Tänker inte gå in på vad serien handlar om överhuvudtaget eller varför jag finner den så fantastisk. Jag vill bara belysa att det aldrig någonsin kommer att komma en bättre och mer välskriven serie än Sopranos. Känslan jag besitter just nu kan lättast beskrivas som den som springer genom ens kropp stunden efter man just brutit upp med någon man tyckte väldigt mycket om, det är allt jag har att säga och så var det med den saken.

Och så blev det visst december

Så halkade vi in i december månad till slut, årets viktigaste tolftedel. Åtminstone med jobbögon sett, det är ju då kunderna väller in i butiken med sina feta plånböcker som de är mer än villiga att öppna upp. Det kanske inte är så konstigt att mitt första inlägg på ungefär en månad handlar om jobb, då det i princip är det enda jag har sysselsatt mig med under denna period. Har jobbat över nästan varje dag den senaste tiden för att få ordning på allt som behövts fixas, och har varit i butiken delar av min lediga tid. Och det är klart man kanske känner sig en smula stolt när omsättningen de senaste månaderna skjutit i höjden, men jag kan inte låta bli att fråga mig själv om det verkligen har varit värt det. Man har ju mer än väl visat för de nya ägarna att man är rätt man för jobbet, men samtidigt har man ibland stupat direkt i säng när man kommit hem och jag undrar vad är det då för mening med allt. Det enda som har lyckats hålla elden inom mig vid liv den senaste tiden har varit en speciell familj som väntat på mig där hemma, mer om detta i nästa inlägg för nu väntar sängen, om du nu måste veta.

Glasögonormen reflekterar

Klockan har hunnit bli för mycket för att vara uppe men jag känner att jag inte är riktigt klar med den här helgen än, så jag har stannat uppe och kollat på kents releasefest från The Bowery Hotel i New York. De premiärspelade nya plattan ’Röd’ inför omkring 200 gäster, däribland Zach Braff från tv-serien Scrubs som tydligen är en kent-diggare. Jag köpte själv skivan i fredags innan jag öppnade butiken. Den stunden kändes som en nostalgisk upplevelse på något vis; att gå in i en butik, bläddra bland nyheterna, betala för en ny cd-skiva och gå ut igen. Det var väl ett par år sedan senast, då man i princip har slutat att köpa skivor, blir väl någon enstaka om året som då beställs via webben. Jag spelar plattan hela dagen i butiken, ja det blev bokstavligt talat hela dagen då jag jobbade från tio på morgonen till tio på kvällen p.g.a. sjuk personal och då får butikschefen snällt rycka ut i vanlig ordning. Under arbetspasset kunde jag väl ha sålt 4-5 stycken kent-skivor om vi fortfarande hade sysslat med cd-försäljning vilket vi tyvärr inte gör (har ännu inte hittat någon leverantör som kan ge oss en rättvis returrätt för att det skall vara lönt). Jag hänvisar istället snällt till radiohandlaren där jag för någon timma sedan inhandlade mitt ex, men kunderna upplyser mig om att den minsann redan är slutsåld där. Kanske var det jag som roffade åt mig det sista exemplaret, tänker jag och hånler lite sådär lagom mycket inombords.

Angående ’Röd’ så måste jag säga att tycker om den väldigt mycket. Den känns på många sätt mycket intressantare och mer komplett än ’Tillbaka till samtiden’ och jag får känslan av att bandet har hittat tillbaka lite grann samtidigt som de hittat rätt med de berlinska intentioner de hade med förra plattan. Favoriterna just nu är ’Svarta linjer’, ’Idioter’ och självfallet den smått förtrollande avslutningen – precis som ett riktigt kent-album sig bör – ’Det finns inga ord’.

Nu skall jag lägga mig i sängen och försöka lista ut varför skivkonvolutet innehåller en massa personer med olika lustiga masker innan jag släcker ljuset för att öppna dem igen om en sådär åtta slumrande timmar.

LOVE

Jag har ju skrivit en del om min kärlek till Blink 182 tidigare i den här bloggen. Att mitt förhållande till Tom DeLonge nästan är på det planet när man avgudar en annan person. I just can’t help it. Efter diverse bråk inom Blink skapade ju Tom som sagt bandet Angels & Airwaves och nästan alla deras musikvideos har haft någon koppling till rymden och sådant som vi inte kan styra över. Nu har bandet beslutat sig för att göra en långfilm på samma tema, och givetvis är det bandet själva som står för filmens soundtrack. De har lagt upp en trailer, eller teaser om man så vill, på filmen som skall kretsa kring en astronaut som förlorat kontakten med vår planet och övergetts ensam på någon öde rymdstation långt bort där han dagligen slåss mot ensamheten och för att enbart hålla sig vid liv. Filmen kommer att heta LOVE och har premiär nästa år. Kika på trailern nedan, ungefär 1.20 in i klippet ljuder U2-doftande gitarrer från Angels & Airwaves och jag har gåshud långt efter det att trailern slutat rulla.

These girls fall like dominos, dominos

Samtidigt som jag hörde trumslagen i introt till den här låten för första gången visste jag med största säkerhet att jag skulle bli förälskad i den. Och det är ju klart att jag blev. Kanske för att jag längtar så förbaskat efter att börja spela trummor igen att jag fokuserar öronen lite extra efter alla trumljud jag kommer över. Jag vet inte så mycket om bandet bakom låten men det gör inte så mycket. Jag vet bara att jag är ärligt kär i soundet, och dessutom så innehåller låten några smått finurliga textrader och det gör ju aldrig saken sämre.



"As soon as I love her it's been too long.
And I really love breaking your heart
These silver apples will shine on I was wrong
The hardest love has the coldest end"

Nu kör vi den här på repeat en sväng, visst är ni med mig, men sök upp den på Spotify istället och skruva upp volymen så att ni hör trumslagen lite tydligare. Lägg även märke till oljuden, gnisslandet ungefär 2:40 in i låten. Underbart tinnitusgnissel att även det bli förälskad i.

Sen, finns det kanske, någon person jag tänker på när jag hör den låten, kanske är det ytterligare en anledning till att jag vill höra den om och om igen. Suck on that for a while.

Vardagsbestyr

Jag tänker ibland när jag traskar runt i min lägenhet, att vilken tur det är att jag inte lever tillsammans med någon just nu. För som det ser ut här ibland! Det är sällan man ser diskbänken för alla smutsiga glas och tallrikar. Drinkglasen och pokermarkerna från den där festen förra månaden tar fortfarande upp plats på vardagsbordet vilket har tvingat ner räkningarna som låg där på marken vilket ledde till betalningspåminnelse och hot om inkasso. Ja, ni förstår säkert, att när man inte har någon annan än sig själv och sina närmsta vänner som besöker en att ta hänsyn till så är det inte alltid högsta prioritet att plocka undan efter sig. Men detta är något jag vill få ändring på, nu eller aldrig. Därför har jag kommit på en smått genialisk lösning på det hela. Från och med efter att jag har postat det här inlägget kommer jag att låtsas att jag har en inneboende! Vi kan kalla personen för Frank, helt utan anledning. Inte vill jag väl att disken skall stå och lukta när Frank kommer in i köket för att göra sig en kvällsmacka? Om Frank kanske är en person som kissar sittandes, så är det väl självklart att jag ser till att fälla ner toasitsen efter mig! Tvättstugan skall bokas redan när tvättkorgen är halvfull, så att även Franks kläder får plats innan korgen är överfull.

Jag skall se till att Frank kommer att få en helskön vistelse i min lägenhet framöver, glaset skall vara diskat redan innan jag har hunnit dricka färdigt ur det. Så nästa gång man för oväntat besök behöver man inte dra en rövare för att lägenheten ser ut som efter ett bombnedslag. Är jag inte ett geni, så säg.

Nu skall Frank och jag laga en godare frukost, jag hoppas han gillar vad jag gillar för här finns inte mycket att välja på. Jag är väl inte känd för att vara den som har det mest välfyllda av kylskåp, om man säger så.

Professionell ordbajsare

For på Netto precis. Ja, det är så man säger uppe i norr. ”Jag far på stan en stund” brukar mina vänner från Umeå säga. Hade med mig tre påsar med pantburkar tänkta att omvandla till lite mynt. Givetvis var det någon som använde pantautomaten redan, så jag satte mig ner på en träbänk i väntan på min tur. Mittemot bänken hängde en anslagstavla. Här fanns det gamla vanliga. Bortsprungna katter, en mopedbil till salu. En gammal soffa bortskänkes. Vardagligheter. Men så fanns det en affisch som var ditsatt på ett sätt att den skymde några lappar som någon annan redan hade satt upp. Vad fräckt gjort, tänkte jag och blev snabbt intresserad av att se vad det var för affisch som var så mycket viktigare än de som redan täckte väggen. När jag läser den blir jag visst inbjuden till gudstjänst med pastor Danny. Vad trevligt! Jag läser vidare på affischen och finner en presentation bestående av tre meningar:

Professionell violinist
Smord lovsångsledare
Dynamisk förkunnare

Jag vill att ni smakar lite på dessa meningar. Läs dem högt för er själva, eller nåt. Jag får känslan av att pastor Danny vill utge sig för att vara en man av auktoritet, att han har en show att bjuda på som man bara inte vill missa. Varför skulle man annars beskriva sig som en smord, dynamisk förkunnare? Jag saknar ord för att beskriva hur stor komik jag finner i den här affischen! Inte beskriver man väl sig själv seriöst på det där viset? Han måste väl ha suttit med synonymfunktionen i Word och lekt lite bara?

Jag funderar allvarligt på att besöka pastor Dannys gudstjänst, enbart för att efteråt applådera alldeles för högt, utbrista ”Dynamiskt!”, ”Professionellt!”, ”Det gick ju smort det där!” och sedan fråga vart fikan serveras.

Men, det krävs väl att man, som jag, har sett alla avsnitt av Seinfeld för att kunna se det roliga i alltihopa, och det har väl inte ni.