Det är lördag och ingen är här

Lördag kväll. Valde att stanna hemma idag för att städa min lägenhet, för det var fanemej behövligt. Detta är nu gjort och hela stället strålar verkligen av renhet. Om man vill kan man spegla sig själv i badrummets kakel och det har man nog inte kunnat göra sedan, tja, aldrig. Köket luktar rent och fräscht igen, och istället för den där retande klädhögen i tv-soffan finns där nu ingenting mer än två precist placerade soffkuddar. Jag har Queens of the Stone Age på hög volym att tacka för all ork till att städa. Tar igen mig en stund senare genom att spela några omgångar nätpoker. ”Sit and go”. Tio kombattanter: tre vinnare och sju förlorare. Avslutar några timmar senare och några hundralappar rikare. Min låtsasvän Trevor insisterar att jag skall beställa pizza och så blir det också. Jag intar den alltför starkt kryddade pizzan tillsammans med en film vid namn Candy. En schysst knarkrulle med en våldsamt het Heath Ledger i huvudrollen. Den är bra men berättelsen är svart som vinternatten. ”Som en knytnäve i magen” står det citerat på filmens omslag, och ja, lite känns det så. En australiensisk Requiem for a Dream skulle man nog kunna beskriva den som. Slutet får mig att vilja skjuta huvudet av mig själv så jag drar iväg ett sms till en vän för att se om nåt händer. Inget svar. Jag plockar istället upp min oskuldsvita, trådlösa plastgitarr och bränner av några låtar på Guitar Hero. Fingrarna flyger upp och ner längs gitarrens hals som om jag gick på crack. Trevor ger mig en klapp på axeln för varje stjärna jag får i betyg efter varje avslutad låt. Fem klappar värmer gång på gång (tack Trevor). Går ut till mitt förbannat patetiskt ensliga och tomma kylskåp och hämtar två öl. En till mig och en till Trevor. Men Trevor påstår att han har gått och blivit nykterist. ”Det är inne att vara straight edge igen” säger han. Den jävla tönten. Så jag tömmer båda burkarna själv. I min nystädade lägenhet som ikväll inte direkt är något syndens näste.

Nej, lördagen den 28 juli 2007 kommer nog inte att gå till historien som den roligaste någonsin i mitt liv.

Någonting jag verkligen hatar

Det finns sannerligen mycket att hata i den här världen. Några större företeelser så klart, som t.ex. att människor faktiskt svälter ihjäl. Men också saker man träffar på i vardagen. Saker som med tiden ändå växer sig stora nog att tycka riktigt illa om. Någonting jag från botten av mitt bombskadade hjärta verkligen hatar är när en kund kommer in i min butik och säger:

”Hej, jag skulle vilja be och få en Triss, med vinst, tack!”

MED VINST!?

För i helvete.

Jag börjar svettas varje gång en kund kommer in och tafatt sneglar neråt mot lottlådan. Jag får kalla kårar, sluter ögonen och ber en bön om att de inte ska använda sig av den kursiverade ordformuleringen ovan. Men gång på gång skjuts mina böner i småbitar och mina öron vill förinta sig själva för att slippa höra.

Uttrycket brukas för övrigt uteslutande av folk som verkat ha passerat femtio. De säger alltid det hela med ett stort, äckligt jävla smajl lika brett som en fotbollsplan. De verkar tro att de är ensamma om att använda sig av uttrycket. De tror nog även att de är roliga och finurliga. För de ser liksom ut att förvänta sig att man ska skratta till lite lätt åt deras busiga påhitt, kanske svara med något käckt.

Men vad som i själva verket sker är att det inom mig börjar bubbla av hat likt den vildaste av bubbelpooler. Den svartaste sortens hat som lyser igenom ögonen om man kikar riktigt noga och jag önskar att varenda kund ser igenom dithän så att de aldrig, aldrig, någonsin igen ber om en "Triss med vinst".

No more candy

Samtalar med en säljare på jobbet, en förbannat trevlig prick faktiskt (även om han håller på IFK Göteborg). Vi kontrollerar och stämmer av några uppgifter. När vi är klara har det blivit dags för mig att stämpla ut för dagen och gå hem, så vi har följe ut ur butiken. På vägen ut går vi förbi butikens förträffliga godissortiment och han frågar mig om det blir mycket godis för min del. Jag svarar honom att det blir väl en del, att det är svårt att motstå det när man står och blickar ut över detta underbara godishav åtta timmar om dagen. Han skrattar och svarar:

"Jag känner en snubbe som käkade ett par hekto om dagen. Men sen fick han socker, du vet, sjukan. Så man får passa sig". Han skrattar en sista gång sådär härligt göteborgskt innan vi säger hej då.

Någonstans här börjar jag kallsvettas. Utav bara fan dessutom. Min fullständigt paranoida och hypokondriska hjärna intalar mig att detta kommer att hända just mig. Jag har kommit på mig själv småäta godis på sistone. En godisbit blir lätt två, tre under dagens lopp. För att få bukt på kallsvettandet skyndar jag mig därför hem och vräker mig ner i datorstolen så att jag nästintill välter omkull den. Jag öppnar upp Google och våldtar grundligt ett gäng hemsidor på diabetes-information. Jag läser om typ 1 och typ 2. Jag läser om autoimmuna reaktioner. Jag läser tills mina ögon blöder och jag bokstaverar d-i-a-b-e-t-e-s på bordet med blodets hjälp.

Jag vaknar igen en stund senare, och efter att ha slukat sida efter sida på information lugnas jag en aning, jag är inte i riskzonen. Jag trodde väl egentligen aldrig det heller, det var väl mest min låtsasvän Trevor som intalade mig att jag hade en tid inbokad på dödsbädden. Ständigt denna Trevor.

Vad som av säljaren var menat som ett skämt ur tomma intet, blev till en väckarklocka. Jag har tänkt tanken att sluta äta godis bra länge nu. Förvisso mest p.g.a. att jag vill bevara mina tänder och inte rusa upp i vikt.

Men nej, nu är det över.

Slutfimpat.

No more candy.