En stressig, men ändå på något diffust sätt inspirerande, vecka avslutades ikväll med ett litet glas av dyrare alkohol. De sista dropparna föll ur en flaska sparad för stunder som denna - jag vill nästan påstå att jag gömt undan den för alla inklusive mig själv. Under kvällens gång har jag med bandet Placebos hjälp (samt eventuellt även innehållet i den där flaskan) förflyttat mig ungefär 10 år tillbaka i tiden. Till gymnasieperioden med alla de där hundra olika hemsidorna man höll på med, till pojkrummet där Kristoffer och jag oftast satt och lirade Championship Manager och lyssnade på Placebo. Ibland gick vi på någon fest och satt i någon soffa, ibland repade vi med bandet. Men oftast satt vi bara och spelade Championship Manager, diskuterade Placebo och tjejer vi kanske kunde ha fått på högstadiet om vi nu inte hade fått dem. Sen öppnades dörrarna till förändring med bland annat Hultsfred, med Placebo i skränig bandare och tjejerna vi aldrig fick byttes, som när den instängde börjat andas ny luft, ut mot tjejer vi faktiskt fick. För en kväll.
Jag har alltid varit fascinerad över hur vissa låtar med band som vuxit sig till en speciell plats i ens hjärta kan förflytta en genom tid och rum. Få en att minnas platser, lukter och ord som sades i en sång som en gång brann. Ibland har till och med ett helt band kunnat bli förknippat med en speciell person (hej broder daniel, hej kent) men det är få band som kan få mig att minnas hur jag själv fungerade som person, kanske bara ett enda. P-L-A-C-E-B-O. Jag sitter just nu och sjunger med i varje textrad, som om året var 1999 och Kristoffer var på väg över för att kolla på någon sällsynt Placebo-singel jag inhandlat i London innehållandes en duett med självaste David Bowie. Jag går på toaletten, speglar min halvnakna överkropp och ser Placebo-vingarna spreta ut på ryggen och känner att cirkeln blev sluten till slut.
För jag förhåller mig till dessa melankoliska stunder på ett mer hälsosamt sätt numera. Allt har mer och mer blivit kategoriserat som vackra minnen, där allt det ovackra har suddats ut av glömska eller på samma sätt som ett fotografi gulnar med åren. Jag minns bara fina tider som varit och sällan något som bara kunde ha varit. Som om denna ganska trivsamma, nostalgikväll inte skötte sig tillräckligt bra på egen hand så hörde en gammal vän av sig och gjorde mig påmind om att hon visst hade mig att tacka för att hon upttäckte Placebo en gång i tiden. Det var kul att höra från henne igen, och jag kom i skrivande stund på att jag gillar sammanträffanden mer än vad jag hatar dem.
En sån sak räcker för mig numera.
