Härmed förklarar jag krig!

Idag hade jag en tvättid inbokad nere i tvättstugan. Det sena passet, mellan klockan två och nio. Kommer hem från jobbet strax efter fem, jag fyller tvättkorgen och skuttar visslandes nedför trapporna som leder till katakomberna där tvättstugan finns. Jag har väntat länge på att få tid till att tvätta, korgen är överfylld. Väl nere börjar jag ana att något inte står rätt till. Dörren som leder till källarutrymmet står olåst, jag hör maskiner som för oväsen. Jag börjar misstänka att någon redan håller på att tvätta. Jag låser upp dörren in till tvättrummet och visst, maskinerna är i full gång. Jag känner ilskan komma smygandes inom mig. Jag kollar på tvättlistan bredvid dörren för att försäkra mig om att jag inte skrivit upp mig på fel dag. Eller endast skrivit upp mig i drömmen, jag har ibland svårt att skilja på dröm och verklighet. Men nej, allting stämmer. Allt är i sin ordning så långt. Någon i huset har bara ignorerat att jag redan satt upp en tvättid. Någon har inkräktat på min terräng. Någon har pissat i min mun och sedan tvingat mig att svälja. Det är ungefär så jag känner mig.

Jag svarar genom att sätta upp en lapp på dörren till tvättstugan. Jag förklarar krig. Jag har alltid föraktat folk som sätter upp lappar för att påpeka att någon kanske hade glömt att tömma filtret till torktumlaren, men nu är det annorlunda. Annorlunda så in i helvete. NU GÅR VI NER I SKYTTEGRAVARNA, TAR SIKTE OCH SKJUTER FÖR ATT DÖDA.

Det är gånger som denna som det är kul med poker - del 2

I FEEL YOUR HEART

När hon är borta

Jag har alltid haft en ganska bisarr idé om att man kan ta mått på hur mycket en människa betyder för en genom att föreställa sig ett liv utan honom/henne. Hur mycket som skulle förändras. Det finns en person som skulle få mig att vilja sluta andas om hon försvann. Min mamma. Jag har under hela mitt liv försökt hitta en person som skulle kunna vara en godare människa än henne, men jag har inte funnit någon som ens kommit i närheten. Ett minne jag för alltid kommer att bära med mig är en förmiddag när jag fortfarande bodde hemma och det ringde på dörren. Mamma gick och öppnade, en ordväxling utbyttes med någon vars röst jag inte kände igen och dörren stängdes snabbt. Jag hörde inte vad som sades för jag befann mig på övervåningen. Mamma skrek plötsligt någonting högt innan hon försvann ut i köket. Jag skyndade ner för trappan för att se efter vad som hade hänt. Det visade sig att personen vid dörren levererat den vackraste av blombuketter till min far som fyllde år den dagen. Buketten var skickad med bud från pappas arbetskamrater. Tydligen så finns det en kassa på hans jobb där man kan lägga pengar i och så används pengarna till blommor när någon fyller år. Pappa hade lagt pengar i den kassan vartenda år men aldrig någonsin fått några blommor själv. När jag steg in i köket fick mamma fram med gråten i halsen: ”Så de kom ihåg honom i år…” och att se henne fälla glädjetårar över att någon annan fått en blombukett är nog de finaste sekunderna mina ögon upplevt.

Tanken på att hon en dag inte kommer att finnas där längre absorberar livskraften ur mig likt en vampyr, och jag har tappat räkningen på hur många ångestladdade nätter den tanken givit mig.

”Nej, det här håller inte.”

Jag har under de senaste dagarna haft en absurd längtan inom mig efter att få kasta ur mig ovanstående mening på någon. Jag vet inte exakt hur denna längtan har uppstått. Förmodligen beror det på att jag kollade på Idol en kväll i förra veckan och blev lite avundsjuk på juryn som satt där och avfärdade folks framträdanden och krossade deras drömmar på löpande band. Det måste vara en skön känsla på något sätt. Att få sätta alla talanglösa idioter som målar upp sig själva som stjärnor på plats, ge dem ett ”moment of truth”. Jag går därför omkring med meningen laddad bakom mina läppar, redo att avfyra den så fort jag hittar en passande situation. Men jag tror inte jag kommer att hitta det. Jag får väl helt enkelt söka till någon jury av något slag. Kunde supertönten Tobbe Trollkarl få sitta där och dissa folk till höger och vänster i nån TV4-produktion så borde fan jag med det.

Säg meningen högt för er själva ett par gånger. Skaka sakta huvudet samtidigt. Föreställ er en förkrossad person face to face som ni just plockat ner på jorden. Känn kraften i ordformuleringen.

Nej, det här håller inte.

Tidernas snyggaste rockvideo?

Jag har länge skrattat mig trött åt alla personer som fortfarande beskriver Dave Grohl som ”mest känd som trummisen i Nirvana” när de beskriver honom. När är det dags för alla att inse hur grymma Foo Fighters egentligen är, och att bandet sedan länge står på egna ben och att kommentarer om Daves medverkan i Nirvana därför är helt onödiga? Finns det fortfarande belackare där ute som hävdar att Foo Fighters aldrig skulle ha blivit lika stora om det inte vore för Nirvana?

Se videon nedan. Hela klippet. Inse sedan vilken förbannat jävla grym låtskrivare Dave Grohl verkligen är, för att inte tala om den extremt coola videon.

Foo Fighters - The Pretender

Min tinnitus

1998 är:
Ett årtal jag aldrig kommer att glömma.
En sifferkombination jag alltid kommer att förknippa med någonting negativt.

Jag stod längst fram på en konsert, intill en gigantisk högtalare. Man var ung och dum. Extremt dum. Öronproppar var för mesar. Tinnitus var ett ord jag aldrig ens hört tidigare. Direkt när bandet klev av scenen var jag helt döv. Alla människor omkring mig pratade och jag såg deras läppar röra på sig men jag hörde ingenting (Hello Panic). Strax därpå kom det. Det enorma ringandet i mina öron. Hörseln återfick jag dock snabbt, men ringandet visade sig vara där för att stanna (för gott?).

Till en början var det en ganska lindrig form av tinnitus, men det hela har med åren utvecklats till djävulens sanna orkester. Min tinnitus består i dagsläget av fyra olika ljud:

a) En baston som ekar långt inne från hjärnbalken. Denna ton kan liknas vid ljudet från en tvättmaskin som kör på för fullt i ett rum intill. Man hör den tuggandes och tuggandes, men för mig stannar aldrig maskineriet.

b) Ett pip som väldigt lätt kan jämföras med tonen som används i testbilden på TV.

c) Ett svagt sus i höger öra.

d) Ett sus i vänster öra. Låter mer än suset i högra örat, det låter ungefär som ett gammalt element som fyllts med luft.

Tillsammans blir det förstås ett jäkla oväsen. Ibland avtar något av de fyra ljuden en smula. De kan vara borta i några dagar. Jag inbillar mig att det i skallen på mig sitter en liten gubbe som ansvarar för varje ljud. Fyra maskinister med en endaste uppgift. Ibland säger t.ex. gubben som ansvarar för suset i vänsterörat: ”Du Bastonen, jag tar en day off idag så du kan väl öka volymen lite på din baston, kompis”. Liksom för att hålla balansen intakt. Minskar det ena ljudet lite grann i styrka måste det andra öka. De vill hålla plågan konstant, de där tomtarna.

Men man lär sig att leva med det. Man ler åt livet. Man bryter ihop igen. Man tappar livsglädjen och man finner den igen. Man känner hopp inför framtida botemedel. Man landar i verkligheten och räknar ljud som inte finns. Än en gång.

(Will it ever stop?)

Så, min uppmaning till dig – vem du än är - som läser det här exakt nu är: Wear earplugs.