Way Out Fucking West

I helgen var det åter igen dags att traska runt i Slottskogens lummiga parkområde under Way Out West. I år hade man utökat festivalområdet ganska rejält för att klämma in ytterligare några tusen besökare, och liksom förra året var det helt utsålt. Festivalen var riktigt lyckad även i år, bandlistan vägde betydligt tyngre jämfört med förra året och man gick verkligen från en grym konsert direkt till en annan. Det enda jag egentligen har att invända på var väl att de borde haft fler öl och mat-tält inne på området. Köerna dit var stundtals helt obskyra vilket ledde till att man missade lite av något band man ville se. Det var först en kö för att komma in till öltälten, sedan ytterligare en slingrande kö för att komma fram till kassan. Väl där väntade ytterligare en kö för att få komma fram och beställa! Lagom jobbigt. De kunde likaså gärna ha utökat gräsplattorna för att minska leran samt ytterligare en in- och utgång för att minska köerna. Men som helhet var det en jäkligt lyckad festival och här följer en liten resumé:

Dag 1

Inledde efter en seg uthämtning av festivalpass med att se Franz Ferdinand. De gjorde en grym spelning, många av deras låtar är som bekant väldigt dansanta och gör sig lysande live. De gav oss även ett par nya låtar från deras kommande album och dessa lät lovande. Direkt efter sista låten fick jag skynda till Linnétältet där Okkervil River höll låda. Eftersom konserten krockade med FF’s spelning var det dessvärre inte mycket kvar när jag kom dit, vilket var synd för de låtarna jag väl hann höra var helt fantastiska. Har du inte upptäckt Okkervil River innan så är det hög tid att göra det nu. Galen popexplosion! Väl därefter möter jag upp med ett par vänner för att ta ett par öl och senare kolla in legendariska Sonic Youth. Ser inte speciellt mycket av konserten, men de låtar jag hör är grymma och jag känner att jag borde gå igenom bandets skivsläpp lite noggrannare när jag kommer hem. Efteråt väntade mer öl innan Nick Caves Grinderman intar Flamingoscenen. Kan inte säga att denna musik, med total avsaknad av melodier, tilltalar mig speciellt mycket och till slut räcker det med att lyssna på spelningen från ölområdet. En stund senare är det dags för den isländska orkestern Sigur Rós och deras spelning kan enkelt beskrivas som magisk. Det vilar en oerhört vacker atmosfär över oss besökare och det år svårt att inte gripas tag av den stämningsfulla musiken. De dramatiska och finstämda låtarna skivorna får en helt ny dimension när man hör dem live. Obeskrivligt stort. Synd för er som inte var där är allt jag kan säga. Kvällen avslutas med Broder Daniel, och det finns så mycket jag vill säga om den spelningen att den får tillägnas ett eget inlägg.

Dag 2

Eftersom jag på bussen på väg till Göteborg fick reda på via ett sms att ett VIP-pass låg och väntade på mig vid portarna till festivalen så gav jag bort min biljett till Kristofer som var schysst och fixade sovplats hela helgen. Vi inleder lördagen med José González. Jag upptäcker snabbt att snubben i fråga är ett praktexempel på en artist som känns fullständigt menlös att se live. Det låter precis som på skiva, alla låtar påminner extremt mycket om varandra och det händer absolut ingenting under hela konserten. Vi ger snabbt José fingret och klunkar istället i oss lördagens första festivalöl. Någon timma senare öser Caesars på för fullt i Linnétältet. De river av den ena hiten efter den andra. Kryddat med några låtar från det nya dubbelalbumet. De gör en grym spelning faktiskt, och allt är precis som alla de andra gångerna jag sett bandet lira live. Jocke Åhlund öser på som om det inte finns någon morgondag, och sångar-Caesar är lika loj och ointresserad som alltid. Fast denna gången kom han åtminstone ihåg alla textrader. Efteråt bär det in till stan för en mycket god pizza, tyvärr misstar vi tiden på en timma vilket innebar att vi missade Silverbullit. Hade gärna sett dem. Nästa spelning blir istället självaste Håkan Hellström. Kungen av Göteborg visar att han är just det, kung. Han låter lite hes men bandet är laddat till max och ger oss en riktigt grym spelning. Publikhavet är stort, alla sjunger med i låtarna och det känns verkligen som sommar att se Håkan live! Det är förvisso inte Håkans bästa spelning, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett honom live men bandet har många gånger varit bättre. Men det finns ändå inte mycket att klaga på och man njuter konserten igenom. Kvällen avslutas med svängig pensionärsrock i form av Neil Young. Han bränner på med sina mest kända låtar (vilka i princip är de enda jag känner igen, är inget större fan) och runtomkring mig står folk som jag misstänker åkt hit enbart för att se detta och viftar och tjoar i extas. Svårt att tro att snubben på scenen är 62 bast. Det är en riktigt bra spelning han ger oss, och verkligen ett värdigt avslut på en fantastisk festival.

Känns som att Way Out West kommer att bli ett stående inslag i mina somrar, det är kort och gott den perfekta festivalen och jag rekommenderar alla att ge den ett besök.

Spelade in en massa klipp i mobilen, bjussar på två:

"Okkervil River"



"Sigur Rós"