Lite narcissism till kaffet smakar alltid bra

Ett nytt webprojekt tvingade mig hem till föräldrahemmet för att leta rätt på en gammal artikel jag skrev för en herrans massa år sedan. Jag visste att jag hade den sparad på en CD någonstans, så det var bara till att gräva sig igenom låda efter låda för att finna den. Någonstans mellan spadtagen stötte jag på ett gäng skivor där jag hade bränt ner min ”egna” mapp på varje gång jag formaterat datorn. På dessa skivor hittade jag varenda liten hemsida jag gjort genom åren, alla recensioner och artiklar jag skrivit för olika Internet-publikationer och tidningar, inspelningar från replokalen med mitt gamla band, dikter jag skrivit när allt var som mörkast och foton jag hade glömt att de ens existerade och en stor hög annat nostalgiskt material. Och så hittade jag DET. På en av skivorna fanns ett väldigt särskilt Worddokument sparat. Det var ett brev jag skickade för längesen men som nu totalt hade raderats ur mitt minne. Det var absolut inget vanligt brev.

För det hela rörde sig om ett avskedsbrev jag skickade till någon jag en gång älskat men som jag sedan valde att klippa alla banden med. När jag nu läser igenom brevet märks det att det tog lång tid att skriva, jag måste verkligen ha vägt vartenda ord på silvervåg. Varje mening tycks vara skriven med fjäderpenna, det verkar finnas en baktanke med allt. I brevet berättar jag om de finaste stunderna vi delade, roliga saker som slank ur våra munnar och som vi skrattade åt. Det märks att jag ville att mina ord skulle beröra. När jag läser avskedsbrevet tror jag till en början att jag bara hade som avsikt att få till ett vackert farväl till det som varit mellan mig och den här personen. Men ju längre ner i brevet jag kommer, desto mer inser jag att så inte är fallet. Att någonting inte står rätt till. Och när jag väl tragglat mig igenom hela brevet väller bilderna och minnena om vad som egentligen hände över mig och dessa river isär min tillvaro för stunden totalt. Jag hade nämligen en helt annan intention med det där välskrivna avskedsbrevet.

Minnena som poppar upp i skallen på mig där framför datorskärmen med ögonen snabbt slängande över Worddokumentet är inte alls särskilt vackra. Så här gick det till: jag minns att personen i fråga som brevet vad skrivit till ringde upp mig just efter det att hon läst det och grät i telefonen. Nej förresten, hon grät inte, hon tjöt som en liten hundvalp. Ingen särskilt oväntad reaktion, kanske, men något som var mer oväntat var min egen. Jag minns nämligen att jag samtidigt som jag pratade med denna person i telefonen befann mig framför en badrumsspegel. I spegelreflektionen bar jag på ett enormt leende, ett leende som helt ljudlöst skrattade av hån och överlägsenhet. Nu minns jag att jag inte alls ville få till något snyggt avslut på det som en gång var, jag ville bara känna total överlägsenhet gentemot den här personen. Känna att jag hade hennes svingande pendel mellan lycka och total olycka i mina egna händer. Jag ville göra en person jag redan knäckt, ännu mer olycklig. Jag ville strö salt i vidöppna sår. Samtidigt som jag speglade mig själv och kände en stor våg av välbehag skölja över mig. Jag minns alltså att jag hånlog rakt in i en spegel, samtidigt som någon storgråter i telefonen vid mitt öra och som jag låtsas trösta med tarvliga klichéer.

Ja, det kanske inte är varje tisdagskväll man rotar i sitt eget förflutna och upptäcker att man varit ett narcissistiskt svin som kollat på American Psycho på tok för många gånger för mycket.