toP 10 tjugohundraåtta

Förra året startade jag denna blogg, och jag avslutade samma år med orden ”Vi ses i 2008, då jävlar gör vi allt det där vi alltid drömt om”. Jag minns inte riktigt vad jag menade med det där, än mindre vad jag alltid har drömt om. Men en del fick man väl ändå uträttat i år. Saker hände som man blev påverkad av. Som utlovat, top 10 tjugohundraåtta (nej, det finns ingen inbördes rangordning, att ens göra en top 10 är tillräckligt töntigt som det är):

10. Nya musikaliska upptäckter – Många band som jag upptäckte under året som gått, är i princip de enda jag lyssnar på just nu. Dead By April, Sonic Syndicate, Volbeat, Enter Shikari, Okkervil River – ja, listan kan göras lång. Ett band var dock viktigare än alla andra, och det hittas längre ner på den här listan.

9. Ara Abrahamian – Jag kommer nog aldrig att glömma min reaktion när jag satt och kollade på OS i somras. Min ilska kokade verkligen över de där korkade idioterna till domare som dömde bort Aras guldchanser. Så när jag väl såg Ara klättra ner från pallen och lämna sin bronspeng på golvet fylldes jag med total extas och ställde mig upp, sträckte nävarna i skyn och skrek ut: ”FY FAN VAD BRA GJORT!" viftade med näven och pekade mot tv:n "SÅ JÄVLA RÄTT!” och så hade årets hjälte korats direkt i tv om jag fått bestämma. Hans reaktion kändes bara så jävla rätt, på nåt vis.

8. Stayhard – Jag har alltid haft en stor passion för t-shirts, det har säkert inte undgått någon i min bekantskapskrets. Och som jag har letat efter ett ställe med riktiga designertröjor i rätta storlekar. Därför blev upptäckten av Stayhard lite som en julafton redan i juli. Ibland går jag in på siten och bara klickar runt och frossar i alla extremt snygga motiv och tryck. Så många beställningar har det egentligen inte blivit. Väntar dock med spänning mot en som dimper ner någon gång nästa vecka.

7. Nya bekantskaper – När man de senaste åren mest stuckit huvudet i sanden och låtsats som att alla människor i den här staden är idioter, upptäckte man att det ändå finns en rad intressanta människor och man insåg väl att den enda idioten är man själv. Nya bekantskaper har i vilket fall hittats vilka har fungerat som en tröstande klapp på axeln för att man hör till den skaran som ”blev fast i den här jävla stan”. Allt blir väl vad man gör det till, som klyschan säger.

6. Butikschefsjobbet – Det gick ju ganska bra det där ändå. Det var en ganska stor omställning att sluta som en vanlig heltidsanställd på fredagen, och sedan börja på måndagen som butikschef någon gång där i mitten av januari. Det var ju inte direkt så att man hade utbildning att sköta en butik med den omsättningen vi faktiskt har. Det är mycket jobb som krävs som man inte direkt hade tänkt på innan, och som kanske inte syns utåt alla gånger, men med årets facit i hand tycker jag att det har gått över förväntan. Anteckningar har gjorts både över vad som har funkat bra och mindre bra, och dessa skall givetvis appliceras på 2009 för att försöka få allt att fungera ännu bättre.

5. Way Out West – Way Out West 2008 kom som ett skönt avbräck att ”komma bort” från vardagen. Festivalen var betydligt bättre arrangerad i år jämfört med debutåret, och årets line up bjöd på en hel del godbitar i Franz Ferdinand, Neil Young, Sigur Rós, Sonic Youth och en hel del andra grymma artister. Höjdpunkten var givetvis Broder Daniels farväl och hyllning till Anders Göthberg som tragiskt gick bort tidigare i år. Nyheten om Anders bortgång var tung som fan vill jag minnas, med tanke på hur mycket BD betytt för mig genom åren. Det kändes bara overkligt och orättvist på något sätt.

4. Jokerns sista skratt – Året började inte särskilt bra. Jag minns att nyheten om att Heath Ledger hade gått bort gjort mig helt bedrövad. Har man film som sitt största intresse har man lyckats bilda särskilda förhållanden till vissa filmer, och Heath hade roller i många av de filmer som ligger mig varmast om hjärtat. Hans roll som Jokern i senaste Batman-rullen är oförglömlig liksom mannen bakom masken. Dark Knight var för övrigt 2008:s utan tvekan bästa film, men den gör lite för ont i mig fortfarande och det var en märklig känsla där i biografen vill jag minnas när man såg Heath på stora duken.

3. SommarföräLskelser – Ja, nog är de allt ganska förrädiska de där. Man vet att de aldrig varar längre än till dagarna då hösten knackar på dörren, men man kan ändå leva på dem en bit in på vintern. Jag kanske hade hoppats på att det denna gång skulle vara lite längre, och jag saknar promenaderna på vägen vi nästan slet ut förbi kiosken sent om nätterna. Men jag är nog bara inte menad för någonting som varar och när allt kommer omkring känns den insikten ganska befriande.

2. Glasvegas – Som jag nämnde tidigare upptäcktes många grymma band i år, men ett som stod över alla andra i betydelse var självklart Glasvegas. Det är som om melodierna och texterna var skrivna för mig, och jag insöp stämningen dessa bidrog till med stor eufori. Glasvegas var bandet jag hade gått och väntat på så länge utan att egentligen vetat om det. Nu blir det till att styra upp en resa dit i Sverige de väljer att spela nästkommande år. Jag längtar redan till scenkanten.

1. Tatueringarna – Så blev det äntligen av, det man hade gått och spånat på i ett par år. Man fick tummen ur och bokade tid hos en väldigt duktig tatuerare, som på något skumt sätt dök upp i vår lilla stad. Cirka nitton timmar med nålen har resulterat i två vingar på ryggen och en halvfärdig japaninspirerad arm. Några sömnlösa nätter har självklart inkluderats i skapandet av dessa, liksom ett evigt smörjande och tvättande hit och dit. Men det spelar liksom ingen roll nu när man är helnöjd med resultatet. 20 januari är nästa sittning och förhoppningsvis blir armen färdig då, sen får det vara nog med gaddningar på ett bra tag.

Jag tror inte på nyårslöften direkt och tänker nog inte heller avge något. Men oss emellan så har jag ändå lovat mig att nästa år_ska_träningen ta tag is på allvar liksom en omdekoration av lägenheten som jag valde att flytta in i alldeles för snabbt. Det känns som två rimliga mål att uppnå.

Gott Nytt år, hur som helst!

Vem vet, 2009 kanske blir ditt eller mitt år. Då allt faller på plats. Vi kan väl skåla för det vid tolvslaget imorgon.

knet

Hade nästan glömt bort vilket fantastiskt band Kent är, men så surfar jag in på deras hemsida och hittar en ny låt vid namn ”På drift?” som man tydligen får ladda hem gratis. Och plötsligt så minns jag varför Kent i princip var det enda bandet jag lyssnade under några år där på gymnasiet. Minns nätterna med konvoluten i handen där man bara önskade att man hade skrivit en endaste av alla de där raderna, för då hade man liksom varit nöjd sedan. Kunnat bryta sin blyertspenna på mitten. Jag minns alla fotografier jag tog, vid skymningarna kring februari, och som jag sedan skapade mina egna Kent-omslag med. Några blev faktiskt jävligt snygga vill jag minnas. Ikväll har jag kommit på mig själv att jag nog har saknat Kent en smula (eller snarare att lyssna på Kent, gärna tillsammans med någon). Nu ska jag slänga på ”Isola” och försöka smälta slutet på ”All the boys love Mandy Lane” som jag nyss bevittnat. Glöm för all del inte att hämta juldoftande ”På drift?” redan nu.

Julaftons första timme

Här sitter jag och skriver när en timma redan har passerat av denna Julafton. Ville mest ladda upp denna bild. Kolla! Jag fick en julgran till min lägenhet trots allt. Även om den är lite sned. Och bor i en liten blomkruka. Med streckkod. Snö inkluderat. Andreas och Petra kom förbi med denna vackra skapelse (som på fotot vilar mot mina nya gardiner) samt en hel påse med bullar när jag var sjuk igår. Det tyckte jag var gulligt. Vill även önska er som riktar era webbläsare mot denna blogg titt som tätt en God Jul.

När jag vaknat skall jag gå och lämna ett paket och sedan hem och äta med familjen och kanske öppna någon klapp. Känns underligt att det faktiskt har gått och blivit Julafton ändå. Jag känner absolut ingenting för julen i år. Heller.

Nästa vecka blir det en sammanfattning av året som fallit förbi. Min obligatoriska 10-i-topp-lista. En tinnitusnyårssmäll. Kanske en rad om ett brustet hjärta. Definitivt en om ett som faktiskt kände något.

Jag viskar god morgon till rumlaren

Fem minuter innan öppning. Det har varit en sån där natt där jag sovit max en halvtimme i sträck utan att vakna. Min hjärna känns som om den vore fylld av cementblock stora nog att hålla uppe en bro över djupa vatten. Jag ser verkligen förjävlig ut idag och vet knappt ens vilken veckodag jag snart ska rusa igenom. Fyra minuter tills jag skall öppna butiken. Skyndar in på toaletten för att skvätta lite vatten i ansiktet i ett tappert försök att vakna till litegrann. När jag böjer mig fram över handfatet hör jag stora droppar slå mot keramiken. Det är nästan så att det ekar. Syndafloden av blod verkar ha använt min näsa som en kanal att passera igenom. Det tar inte många sekunder för mig att täcka hela bottnen av det snövita handfatet och utan att veta om det själv har jag målat något som kan liknas vid en tomte av blod. Hurra! Julstämning på jobbet. Jag är pyntaren av rött och vitt. Två minuter tills portarna slås upp. Jag fyller näsan med en liten bit papper. Nej, jag för fan opp en hel jävla tampong i min högra näsborre. Vinglar ut med denna kvar i näsan mot entrédörren. In snubblar rumlaren och jag säljer honom ett paket långa, röda Marlboro. Han skyndar ut igen, öppnar ivrigt men vant paketet i steget. Kanske har även han haft en lång natt och de där ciggen är räddningen. Jag viskar god morgon mot hans krökta ryggtavla och tänker att, ja, det här kommer nog att bli en fin dag. Endast fyra och en halv timma kvar till lunch.

Perspektiv

Att jobba heltid i en butik med generösa öppettider har visat sig leda till att man ibland får agera omedveten hobbypsykolog. Allt i takt med att man bygger upp kundrelationer börjar det snackas om mer saker än om de tyckte filmen de såg var bra eller dålig. De känner en trygghet i att man står där dag efter dag och utan man vet ordet av så snackar man om saker som ligger långt utanför butikens väggar. Det finns en av stammisarna i butiken som jag finner en stor glädje i att snacka film med. Men han har också gått igenom mer än vad jag förmodligen kommer att göra i hela mitt liv. Varje gång jag ser på Miami Ink talar tatuerarna om att de ofta känner sig som psykologer för att de som gaddar sig nästan alltid har en historia bakom deras val av motiv. Och när motivet väl sitter fastbläckat på armen så har man liksom lämnat den där historien bakom sig. Ungefär samma sak skedde när jag valde att diskutera den underbara filmen Juno med tidigare nämnda stammis. Han sa att filmen gjorde för ont i honom för den speglade hans egna liv så bra. Jag valde att inte fråga närmare på vilket sätt men det krävs väl ingen Sherlock Holmes för att lista ut det. För någon vecka sedan hamnade vi en liknande diskussion, jag minns inte exakt hur, men han berättade för mig att han för sju år sedan diagnostiserades med cancer och enligt läkaren så hade han högst två år kvar att leva. Jag frågade lite försiktigt hur man tacklar ett sådant besked egentligen, och han sa att de flesta gör det på samma sätt: försöker avsluta allt man kan i den här världen och se till att ens familj kommer att gå en god framtid till mötes. Han kände ingen större nedstämdhet, utan bara en bestämdhet över att hans barn skulle kunna leva ett så bra liv som möjligt när han var borta. Men på något vis halkade han in i ett försöksprojekt för en ny medicin och slussades genom halva Europa där han fick prova en massa olika mediciner tillsammans med en annan testgrupp. Nu sju år senare är cancern borta hos honom, men han har inte vågat kontakta någon annan i den där testgruppen. Och kommer nog inte att våga göra det heller.

Ja, man får liksom lite perspektiv på tillvaron när man får en sådan livshistoria kastad i ansiktet på en. Hur skulle man ens kunna palla med att ”slutföra” ens eget liv? Hans berättelse greppade mig totalt och min lilla finne jag fått på näsan kändes liksom inte sådär våldsamt jobbig efteråt.

Innan jag somnar

Jag läste för en tid sedan en nyhet som gjorde mig helt överlycklig, nämligen att Dead By April äntligen har skrivit på ett skivkontrakt och börjat spela in sitt första album. Obeskrivligt stort! Har längtat efter denna nyhet alldeles för länge känns det som, och hade nästan gett upp hoppet om att de skulle signa med något bolag. Så nu fick man onekligen någonting att se fram emot. Årets mest glädjande nyhet för undertecknad, alla kategorier. Det var nog allt jag ville säga innan jag somnar, samt att någon gärna får bli frisk snart så att min icke existerande bil får ge sig ut på en liten utflykt. Helst innan en flygplansmotor kraschlandar i mitt rum och allt börjar om igen.

Edward Scissorhands

Jag skulle nog vilja påstå att Edward Scissorhands är den film som har betytt mest av alla jag sett genom åren. Det kan med stor sannolikhet ha att göra med att det är den film jag alltid lägger i spelaren när jag inte kan sova. Och så startar den och jag känner mig trygg och ögonen fylls med sand. Jag har nog aldrig sett hela filmen mer än en gång och jag lyckas i sömnen alltid glömma bort hur filmen börjar. Ja, jag skulle förmodligen inte ens kunna återberätta filmens handling för någon som undrade. Så nästa gång sömnen spökar så finns sagan där att ta till sig som om det vore för första gången innan ögonen sluts och maskineriet stängs ner för natten.

Kom nära

Ibland växer det tankar i mitt huvud om att jag kommer att slutföra mitt liv som en ensam herre, sittandes på en svampbeprydd stubbe mitt i skogen, grubblandes över hur saker och ting slank igenom ens fingrar. Att man kanske inte borde ha ristat in ”jobb” i sten på en permanent förstaplats på ens prioriteringslista. Köra dubbla pass i butiken, hem direkt och slutföra ett hemsideprojekt tills ögonen inte klarar mer, somna, vakna och gör om proceduren. Så har mitt liv sett ut de senaste åren, i olika jobbsituationer och jag ser inga tecken på förändring. Även fast det istället många gånger har funnits någon som man mest av allt bara vill vara nära. Som nu. Fast jag vågar nog inget säga så jag har redan börjat spana efter en vackert formad stubbe där nere vid dungen.