Dagens löpsedlar gör mig depressed

Eftersom vi säljer kvällstidningar i butiken så tar jag varje morgon ner föregånde dags löpsedlar samt sätter upp de nya för dagen. I morse när jag utförde denna lilla rutin gjorde den mig ganska nedstämd. Anledningen är vad Expressen och GT hade valt att pryda sina löpsedlar med. På gårdagens löp skyltade de med att man i tidningen kunde finna vilka i den här staden som åkte omkring i de senaste lyxbilarna. Dagens löpsedel löd: "Så mycket kostar din grannes sommarstuga". Min första tanke är kort och gott "Care". Vem bryr sig liksom? Löpsedlar är till för att sälja exemplar av tidningen och det är tydligen rubriker som dessa som säljer lösnummer. Jag kan inte låta bli att finna det djupt tragiskt hur folk kan engagera sig över hur mycket andra personer, säkerligen personer de inte ens känner, tjänar i lön eller hur mycket deras hus kostade. Det är för mig totalt obegripligt hur detta kan vara intressant. Men det är väl kanske bara ett sådant land Sverige är. Ett penismätarland i mängden.

Ljusinvasion

Vaknade imorse strax före 06.00 av att hela lägenheten lystes upp av ett gigantiskt vitt sken. Min första tanke var (efter att ha sett på tok för många avsnitt av X-files) att det var några vita rymdnissar som kom för att ta mig med på en lång, lång färd. Men jag hann inte ens tänka färdigt min alienstanke innan det smäller till utav bara fan. Det måste nog ha varit den högst ljudande åskknall jag någonsin hört i hela mitt liv. Trodde det var ryssen som anföll men förstod snabbt att ett elakt åskväder befann sig precis över mitt bostadsområde så jag skyndar mig upp för att rädda min materiella värld genom att dra ut alla kablar till tv:n och datorn. Går och lägger mig igen och tar upp mobilen för att skicka ett sms och se så att L är okey men hinner inte ens ta bort tangentlåset innan ett meddelande från henne tas emot och jag somnar om tryggt igen ganska så snart.

Jag måste gå och lägga mig snart säger hon

Sitter och lyssnar lite avslappnat på Scarlett Johanssons stämma, vet inte riktigt varför men den funkar bra som bakgrundsmusik för stunden. Hon sjunger om New Orleans och hur hon önskade att hon vore där. Kan inget annat än instämma.
L har gått hem, vi åt popcorn och kollade på Arn förut. Blev påmind över hur mycket jag egentligen hatar svenska filmer. Jag avskyr dem som pesten och blir lika förundrad varje gång över hur folk kan ha något intresse av att kolla på dessa alster. Det är liksom bara så mycket jag stör mig på. Men filmen var ändå helt klart godkänd faktiskt, hade det inte varit för några usla skådespelarinsatser och en på sina ställen ganska rutten dialog hade den nog fått en trea. Eller som L uttryckte det hela: "Vafan det ser ut som de är dubbat när de talar ju!". Klockren beskrivning tycker jag personligen, haha, Hon är rolig min L. Ibland kanske utan att veta om det själv. Hon skriver i ett sms att jag ska gå och lägga mig om en timma. Så jag får väl göra det. Håller på att ställa om min dygnsrytm en smula. Tänkte kapa några minuter per dag av min vakna tid så att man till slut somnar omkring tolvslaget. Snart är det helg igen, ganska galet hur fort en vecka går när man tänker på det lite. God natt alla escape monday'ers.

P (eace) & L (ove)

Beredd att ge upp alla nätter (för dig)

Ville verkligen författa någonting ikväll men känner mig i skrivande stund helt hjärntömd. Sitter och hostar fram en retsam melodi så hårt att jag nästan trillar ur stolen, över dess plastiga armstöd och ner på det hårda trägolvet. Har haft 'Red House Painters - Have You Forgotten' på repeat en miljon gånger nu känns det som. Den tuggar och tuggar sig igenom skallen på mig och till slut hör jag den inte ens för öronen tycks ha tappat förmågan att uppfatta ljud. Vill verkligen inte gå och lägga mig för den jag vill sova bredvid och hålla om är inte här. Jag ringer dig så möts vi vid den där vägkorsningen där vi alltid skiljs åt? Fast det gör vi inte denna gången. Vi slår sönder alla farväl med längtan och låser in oss i min lägenhet och maratonkollar en massa avsnitt av Grey's Anatomy och äter jordgubbar hela natten. Du blåser bort all min oro på något märkligt sätt och inget känns nog viktigare just nu än att vara där du är.

Men det enda spåret av dig inatt är doften av dig på min kudde och jag blöder ihjäl.

Ett svenskt Interpol?

Inte trodde jag att jag under min vistelse i Norge, skulle upptäcka ett svenskt Interpol på en av deras radiostationer. Men det kanske var precis vad jag gjorde i bandet ”I ARE DROID”. Hittade deras video på youtube alldeles nyss, visst vilar det ett stoff Interpol över soundet? Fast lite mer disco, förstås.

Ännu en (regnig) midsommar

Ja, midsommaren anno 2008 innehöll väl åtminstone lite av det som hör en svensk midsommar till. Började dock med att arbeta från 09.30 till 18.00 i butiken. En vän kom under dagen in med öl till mig för de hade tydligen börjat dricka redan vid elvatiden och tyckte att jag borde komma ikapp med några promille. Mycket drickande på jobbet blev det väl dock inte men väl en hel del framåt kvällen så klart (note to self: P skall INTE dricka Jägermeister och borde veta det vid det här laget). Hamnade på en mycket väl uppstyrd fest hos en gammal klasskompis och hennes pojkvän. Möttes direkt av trevligt folk samt den största skål med jordgubbar jag någonsin sett och vaniljglass till det. Sedan blev det kubbspel och lite andra aktiviteter innan stämningen dog en smula på grund utav bråk, som jag dock inte orkade engagera mig särskilt mycket i. Blir väl så när man dricker konstant en hel dag. När kvällen började lida mot sitt slut bar det istället av till stan för skönt efterhäng hos min vapenbroder Tino, innan jag så äntligen fick träffa L (som precis som alltid sken som en sol trots den mörka och kalla natten) som jag hade haft i mina tankar typ hela kvällen och det gjorde mig väldigt glad.

Min nya ögonsten

Äntligen har Sony Ericsson släppt sin nya kameramobil i Cybershot-serien, C902 heter den närmare bestämt. Fick mitt exemplar nu i veckan och är verkligen helnöjd med mitt inköp. C902 har en extremt läcker design och är inte alls lika klumpig som deras K850i är. 5 megapixlar står till förfogande, betydligt mer snabbladdade menyer samt en helt ny blixtfunktion till kameran. Har inte hunnit sätta mig in i alla olika inställningar än för det finns en hel del, men jag lät hur som helst min kära kollega Alexandra stå modell för testskjutandet av kameran. Här ser ni henne, något överraskad över att jag slängt upp en kamera framför ögonen på henne, i full action med att märka om filmer!

Jag vet att jag kommer att sova leendes inatt

För jag vet att jag betyder nåt för dig.

Mot Slottsskogen!

Idag dök min biljett till Way Out West upp på posten. Ska bli helt fantastiskt kul att dra dit i år igen! Årets lineup känns faktiskt ännu bättre än i fjol, och den piskar väl egentligen alla andra festivaler runtom i landet på fingrarna rätt hårt. För ingen som har ett brinnande hjärta för musik vill väl missa Broder Daniels hyllningskonsert för Anders och band som Franz Ferdinand, Sonic Youth, Sigur Rós och Neil Young? Lägg där till Håkan Hellström, Silverbullit och en hel drös med nya glödheta, hypade band och du förstår vilken festival vi snackar om. Var förresten lite lustigt tidigare ikväll när min mor var och på besök samtidigt som jag var inne på Way Out Wests hemsida när hon med hög röst häver ur sig "Oj! Neil Young hade jag mycket gärna kunnat tänka mig att se!”. Haha, galet kul tyckte jag att det var. Hade verkligen ingen aning om att hon hade sån koll på musik, senast vi snackade musik ville hon liksom att jag skulle skaffa The Refreshments senaste skiva åt henne. Kanske har hon stenkoll innerst inne egentligen, men mörkar allt av någon anledning.

Hur som helst, visst ses vi i Slottsskogen i år igen!?

Ett kärt återseende

Satt och kollade på MTV i helgen där de staplade dåliga låtar på hög. Efter en stund valde de dock att spela lite nya låtar, däribland Funeral For A Friends nya singel Waterfront Dance Club och jag fastnade direkt för den. Hade helt och hållet missat att de ens skulle släppa en ny skiva, så blev självklart väldigt glad över att se videon då det faktiskt är ett av mina absoluta favoritband vi har att göra med. Soundet på nya materialet då? Jo, det låter lite som en tillbakagång till den gamla ljudbilden som fanns på debuten mixat med uppföljaren Hours. Det nya soundet som fanns på deras senaste platta verkar som bortblåst.
Videon var väl förvisso ganska medioker, men det är väl alltid kul att se fans medverka i musikvideos till sina idoler. Längtar redan till det nya albumet som dyker upp någon gång under hösten.

Nästa gång, Gus Van Sant

Den första filmen jag såg signerad Gus Van Sant måste ha varit nyinspelningen av Psycho eller Good Will Hunting, men det var först i Elephant som jag såg hans egentliga storhet. I filmen fick man följa en handfull ungdomar genom skolkorridorerna, man förstod till en början inte riktigt varför men allt var mycket skickligt fotat och redigerat samt nästan helt utan dialog vilket gjorde att man satt kvar i soffan. Allt kameraarbete gjorde filmen mycket realistisk, och det är kanske därför jag minns den makabra massakern i slutet än idag.
Igår var det så dags att tillsammans med trevligt sällskap sätta tänderna i hans senaste film, Paranoid Park, en nästan lika långsam och stillsam film som Elephant. Den stora skillnaden är väl att de har lagt in lite mer dialog i manuset. Paranoid Park är namnet på en skatepark där filmens huvudperson, Alex, och hans vän brukar hänga. En natt spårar allting dock ur när en säkerhetsvakt blir överkörd av ett tåg i närheten av parken, och det visar sig att Alex skateboard är en del i polisutredningen. Filmen hade stor potential att överträffa Elephant men den satte krokben på sig själv med jämna mellanrum genom att lägga in slumpmässiga skatescener precis när intrigen började bli intressant. Detta gjorde att det kändes som att filmen aldrig riktigt tog fart. Men man kan ändå inte bortse från storheten i Van Sants konstnärliga kamerabilder och stundtals satt jag bara och njöt, och visst kommer jag att hålla ögonen öppna efter hans nästkommande filmer.

Äntligen klar

Idag blev tatueringen äntligen färdig och det känns underbart. Kommer eventuellt att köra en sista finputsning om en månad eller så när ryggen är helt färdigläkt, får se om det kommer att behövas eller inte. Är hur som helst väldigt nöjd med resultatet, och det känns verkligen värt alla besvär. Händer för övrigt saker omkring mig hela tiden, skulle gärna vilja dra i en handbroms för att sakta ner allting och låta allt sjunka in i rätt takt, men jag antar att det bara är att låta sig ryckas med för att se vart allting leder. Jag dog för övrigt för någon natt sedan. I någon annans dröm förvisso eftersom jag livs levande sitter och skriver det här just nu. Men hur ställer man sig till en sådan dröm egentligen, det är frågan.

Morning glory

Det första jag möts utav när jag öppnar mina ögon den 10 juni 2008 är ett nytt meddelande på mobilen. Ett meddelande innehållandes öppningsfrasen ”Good morning my lovely sunshine” och, ja, hur kan någonting nånsin gå fel idag blir min första tanke. Med ett leende på läpparna reser jag mig upp och stegar ut mot toaletten. Stannar som vanligt till vid hallspegeln för inspektion. Who (or what) have I’ve become? Ser reflektionen av min tatuering och tänker ”på torsdag blir den äntligen helt klar” samt ”fy fan vad in i helvete snygg den egentligen är”. Fortsätter in på toaletten där jag börjar göra mig iordning. Förser sedan högtalarna med fina toner från Enter Shikari. Hämtar till dessa sedan ny luft på balkongen för en stund. Sneglar mot mitt Marlboro-askfat på balkongsbordet och känner ett enormt röksug av någon anledning. Startar istället upp min dator som en vän var oerhört snäll att laga åt mig igår medan jag mest studsade runt i lägenheten eller latade mig i soffan. Sedan börjar jag att författa detta blogginlägg som du läser just nu, glömmer av tiden och när jag upptäcker den inser jag att jag skall vara i stan och instämplad i butiken om cirkus fem minuter. Dags att springa nerför backarna! Kanske har jag en bit kvar till den där perfekta morgonen, after all.

Nu bär det av ner till stan ytterligare en gång, Sverige-Grekland vankas, äntligen börjar EM på riktigt.

En fin helg, helt enkelt

Hade tänkt skriva ett inlägg här om hur förbannat mycket jag tycker om Oslo som stad, men fick något att tänka på ikväll så jag orkar inte. Summerar det kort istället: skulle det skita sig med jobbet så sitter jag på bussen till Oslo med packning i mitt knä inom en vecka.

Hot Hot Heat

Då var den här på riktigt. Värmen som man har gått och längtat efter så länge. Och vad gör man för att välkomna den? Gömmer sig inomhus förstås. Vill egentligen vara utomhus och möta solens strålar och skaffa mig en snygg bränna och allt som hör sommaren till, men två vingar (eller i skrivande stund en och en halv) på ryggen sätter visst käppar i hjulen för det. Känns lite som att man ångrar sig att man skaffade sig en tatuering nu på sommaren, men det är aningen för sent att tänka på det nu. Får väl helt enkelt nöja mig med en soft bonnabränna denna sommar och ta igen allt nästa. Sen kan man ju, som idag, använda tatueringen som svepsjäl för att stanna inomhus när man kanske egentligen inte borde. Men vad är väl en solbränna att hetsa upp sig över när allt kommer omkring?

Jag är ganska nöjd med tillvaron som den är just nu ändå. Att sitta här och skiva en alldeles gigantisk och underbar vattenmelon i bitar räcker för mig. Sen att jag har en väldigt vacker bild i mitt huvud varje gång jag sluter ögonen gör inte direkt saken sämre. En bild där en flicka med försiktiga conversesteg klättrar på stenar utmed det solglittrande vattnet i en sjö gör visst livet i sig väldigt vackrare.

Konsten att inte förlora sina vänner

Har alltid känt mig lyckligt lottad vad gäller hur många vänner jag har haft genom åren. Jag har alltid haft personer omkring mig som jag kunnat dela allt med, och det är jag förstås väldigt glad över. Men det finns samtidigt vänner jag har förlorat och jag känner en stor dos melankoli inom mig så fort deras namn kommer på tal eller när man minns dem med hjälp utav något fotografi. Kunde man ha gjort något annorlunda för att inte glömmas bort, eller är det bara ibland menat att två personer inte skall förbli vänner för evigt?

I mitt fall handlar det oftast om att personen i fråga har flyttat till en annan stad för att studera eller för att flytta ihop med flickvän/pojkvän. I något enstaka fall handlar det väl mer om att vi kanske gled isär. Man hittade andra vänner med mer likasinnade intressen, eller valde andra stigar i livet att vandra på långt ifrån varandra. Kanske borde man värdesätta varandras vänskap betydligt högre än vad man egentligen gör. Tror att alla personer säkert ibland känner att de borde höra av sig oftare till någon person. En person vars vänskap man tar för given. Det får mig att fundera lite över hur man någonsin ska kunna uttrycka vikten av vänskap för någon. Varför ska det vara så svårt?

Det sägs att vi kommer närmare oss själva genom att förstå andra, och det är väl en fin sak som man får gratis när man kommer en annan person nära. Att ha någon där att ringa mitt i natten när tankarna mest av allt vill riva sönder en själv. Sen är det ju förstås trist att man ofta förlorar en väldigt bra vän efter en separation. I samband med att man skiljs åt så intalar man nog ofta varandra att man ändå kommer att hålla kontakten, just för att man har blivit så pass goda vänner att det bara vore dumt att kasta bort allting. Tyvärr är det i många fall inte mer än papperstunna ord och vänskapen tynar sakta bort till ingenting och man går från själsfränder till främlingar för varandra med åren.

Ser man allting ur ett längre perspektiv så är det nog väldigt sällan man har samma vänner under sin skoltid för resten av livet. Det tror jag inte heller, men jag tror på att om folk skulle värdesätta varandras vänskap lite högre skulle man säkerligen slippa se vänner försvinna till höger och vänster. Att om man börjar jobba på en annan ort, flyttar iväg för att studera, skaffar barn och familj eller vad man nu väljer för väg i livet - så skulle inte det behöva innebära att vänskapen sprängs i bitar så länge man kämpar lite grann för att hålla den vid liv.

Den absolut jobbigaste situationen i mina ögon är när man tvingas att säga upp en mycket god vänskap med någon p.g.a. att man fått känslor för personen i fråga som inte blivit besvarade. Det blir helt enkelt för smärtsamt att hålla allt på ett vänskapligt plan när hjärtat slår volter varje gång man ser vännen i fråga. Kanske svalnar de där känslorna och man kan förbli vänner, eller så fryser de aldrig till is och man kollar åt ett annat håll när man ser personen på stan för att slippa minnas vad som aldrig kunde bli.

Det finns säkert dem som inte har en endaste vän, och det finns nog dem som har hundra men kanske inte en enda sann vän. Jag kan räkna mina absolut närmaste vänner på en hand, och det är ett mer än tillräckligt antal för mig. All kärlek till er.