Och nu finns där bara cigarettfimpar kvar

I mitten av den där cirkelformade stenfoten som ni ser på bilden har sedan en väldigt lång tid tillbaks en färgglad karaktär funnits nedstoppad. En som stått parkerad på det där brunnslocket eller på kullerstenen, i ur och skur, som tvingats känna hårda regndroppar skölja över honom och ännu hårdare vindar försöka omkullkasta hans existens. Men så i lördags natt skedde det någonting. Jag befann mig tillsammans med vänner nere på rockeventet vid sjön, och vi gick kring tiotiden upp mot stan då några av oss redan suktade efter fyllekäk. Det var inte jag särskilt sugen på så jag tyckte en roligare idé vore att hälsa på Lise som stängde butiken. Och så är jag full och stressar på stängningen, något galler dras ner i förtid och vi skyndar iväg mot natten. Den där färgglada karaktären var visst inte lika färgglad i mörkret och glömdes liksom bort och så var det med den saken. På söndagskvällen får jag sedan ett sms från Ida som undrar varför stenfoten helt plötsligt står tom. Och då minns jag plötsligt lördagen igen och allt spelas upp framför mig. Hur jag lämnat honom ensam på det där brunnslocket. När jag dagen efter möter Ida på jobbet talar vi inte särskilt mycket om det som hänt. Vi kastar några snabba blickar på varandra som liksom säger ”att om vi någonsin känner för att tala ut om hur vi mindes honom så finns vi där för varann”. Jag känner mig dock nu som en hjärtlös individ, som behandlade honom som vore han en simpel cigarettfimp på gågatan. Undrar var han befinner sig nu. Kanske ligger han övergiven i något dike med hundpiss upp till knäna, vår alldeles egna GB-gubbe.

Nej, nej, nej

Jaha, här har man gått runt i flera månader och sett fram emot morgondagen. Räknat ner dagarna, gjort kryss över datumen i en kalender likt fången som räknar ned dagarna till friheten. Sen får man kvällen före reda på att Dead By April ställer in sin spelning p.g.a. sjukdom och så känns allt plötsligt åt helvete. Men det är väl inte så mycket att göra åt saken, ska ju dessutom se dem i sommar på Metaltown. Likaså har de lovat att komma till stan i höst igen för spelning då istället. Nu förstår man kanske besvikelsen alla som åkte till Stockholm för att se Metallica lär ha känt. Även om deras förmodligen lär ha varit något större. Hade det inte varit för att jag just sett Vicky Cristina Barcelona som visade sig vara en alldeles förträfflig Woody Allen-rulle så hade jag inte bara gjort ett utan tio svarta kryss i kalendern över fredagen den 22 maj 2009.

Tre ord som borde ha varit två

Det här gillar jag. En liten gästrecension från någon av butikens kunder som verkar ha haft ett behov av att vädra sitt tycke om filmen i fråga. Tyvärr fick inte filmen någon särskilt positiv recension, och tyvärr var den inte längre än tre ord lång. Tre ord som skulle ha varit två om det inte vore för en särskrivning. Men likväl, jag gillar det här. Jag gillar när folk ventilerar åsikter, även med små medel. I små skalor. Som här, en kulspetspenna mot lite plast. Hoppas bara inte orden drar ner förväntningarna för nästa kund som ska hyra filmen och får just det här exemplaret.