Där och då, förstod jag min far

Imorgon åker mina föräldrar till Toscana i en vecka, så jag har fått förtroendet att sköta pappas kaniner och duvor medan de är bortresta. Det var väldigt längesen jag var med pappa uppe vid kaninburarna och duvslagen, så i förmiddags åkte jag med honom för en genomgång av rutinerna. Idag har pappa endast sju kaniner, men förr i tiden kunde det finnas mellan 30 och 40 stycken där. Ibland tog han med sig några hem till huset och lät dem bo i trädgårdens kaninburar som han hade byggt. Det var givetvis väldigt populärt och jag älskade verkligen de somrarna. Alla de andra barnen på gatan hälsade på med jämna mellanrum och matade kaninerna med maskrosblad, klappade dem och gav dem egna namn.

När kaninerna har fått sin ranson viker vi av in på en liten grusväg som leder till pappas duvslag. Jag har alltid gillat duvor. Minns att jag hade en egen förr i tiden. Pappa gav mig en sagolik rödvit duva som jag förärade det ytterst fina namnet Röde Rudolf. Han hängde med mig i en liten bur till skolan en dag när vi hade "Djurens dag" då alla fick ta med sig sina husdjur. Jag minns att jag släppte honom på skolgården och sen flög han hem, till allas förtjusning. En dag när pappa kom hem på kvällen berättade han att höken hade tagit Röde Rudolf. Jag förstod aldrig vem höken var, men att jag aldrig fick se Röde Rudolf flyga mer gjorde mig ledsen.

Duvorna kuttrar försiktigt när vi stannar till med bilen. Någon duva ser ut att njuta stort av att bada i regnet. Vi ger dem foder och vatten och stannar kvar en stund för att bara njuta av naturen. Ett inre lugn infinner sig. Regnet faller försiktigt från skyn men det gör ingenting. Skulle kunna stanna ett bra tag och bara inandas behagligheten. Varför har jag inte hängt med hit oftare, muttrar jag för mig själv.

Pappa går upp fem varje morgon för att åka till jobbet och kommer hem fem på eftermiddagen. Sedan fikar han snabbt innan han åker upp hit till duvorna och är hemma vid halv åtta igen ungefär. Varje dag. Året runt. Jag har aldrig förstått hur han har orkat med detta i alla dessa år. Men då, just där, förstår jag varför. Det finns ett ord som förklarar allt så mycket bättre än andra. Lugnet. För det här är verkligen en plats att samla kraft på. Även om regnet faller på våra axlar. En hare skuttar förbi längs vägrenen och en stor flock fåglar lyfter gemensamt från en trädkrona. Duvornas vingar klipper luften med maximal perfektion och de glider vackert förbi oss. Om tre år går pappa i pension och jag ser honom sittandes här på somrarna i en campingstol vid duvslaget. Men han kan då göra det när han vill på dygnet. Inga jobb och plikter som försenar. Jag kommer verkligen att unna honom det.