Tio år har visst passerat

Torsdagen den 16 oktober 2008 var inte bara dagen då en god vän fyllde 20 år. Det var också dagen då jag celebrerade 10 år som tinnitusdrabbad. Jag har alltså haft de där eviga skriken i mina öron i ett helt decennium. Dag som natt, ett dolt handikapp. Vissa stunder och perioder har jag nästan varit helt oberörd av dem, andra har det känts outhärdligt och jag har balanserat likt en skicklig lindansös på gränsen till att tappa allt förstånd. Men jag har alltid klarat mig, även de sömnlösa nätterna när jag bara har velat ge upp allt. När att bara hålla ut tills morgonen känns som en seger i livet. Så grattis säger jag till mig själv, men även till min vän Kristoffer som precis som mig har parerat oljuden i exakt lika många timmar och sekunder eftersom vi drabbades på samma konsert.

Men rubriken passar även in på en helt annan grej. Jag fick i veckan en inbjudan till någon sorts klassfest på hotellet. Det är visst 10 år sedan vi gick ur nian och detta skall tydligen firas med dunder och brak med en återträff. Blir säkerligen en festlig tillställning. Men också en lite vemodig sådan. Fick nämligen i samband med detta brev även reda på att en kille som gick i min klass tagit livet av sig. Även om vi inte har setts på så många år gjorde det mig lite nedstämd. Han var väl alltid något av en outsider under högstadiet, den där Lill-Erka. Vi gick även i samma programmeringskurs på gymnasiet och där verkade det som att saker och ting hade ordnat upp sig. Plågoandarna på skolgården fanns inte där längre. Vi hade ofta följe hem från skolan och han hade många planer om vad han skulle göra efter gymnasiet. Men något gick väl snett någonstans, efter det. Länge leve Carl-Eric.

(För att summera min tillvaro just nu innan jag släcker ned för kvällen: Hade det inte varit för att idioten som skrev inbjudningsbrevet valt att döpa mig till Peter så hade allt känns ganska helt okey just nu.)