En våg av nostalgi sköljde över mig

Var hemma hos mina föräldrar i söndags på en trevlig söndagslunch. Innan jag gick hem igen bestämde jag mig för att leta rätt på min och Kristoffers ljudinspelning när vi intervjuade Håkan Hellström för en massa år sedan. Kom att tänka på den för någon vecka sedan när Kristoffer pratade om att vi borde intervjua honom igen snart. När jag gick igenom alla lådor och hyllor i pojkrummet hittade jag gamla skolkataloger från högstadiet och gymnasiet och jag beslutade mig för att slå mig ned i soffan med dessa som sällskap en stund. En stund blev visst till en timma innan jag reste mig igen. Kan nu i efterhand konstatera att det finns få saker som känns så nostalgiska som att bläddra igenom gamla skolkataloger. Både fascinerande och skrämmande hur många minnen och känslor som väcks till liv med hjälp av dessa bilder. Såg även en massa personer som jag umgås väldigt mycket med nu, men som jag inte hade en aning om vilka de var då och aldrig utväxlade ett endaste ord med. En massa tankar i still med "Tänk om vi känt varandra då..." poppade upp i huvudet. Känns patetiskt att beskriva scenariot som omtumlande, men det är det närmaste en passande beskrivning jag kan komma. Hela vägen hem lyssnade jag på Band of Horses och deras musik kändes plötsligt helt självklar.

Hur det gick med letandet efter Håkan-inspelningen? Jodå, jag hittade bandet. Men upptäckte senare att jag varken har en fungerande kassettbandspelare eller kassettdäck. Får väl leta rätt på en sådan efter nästa familjelunch och fortsätta min nostalgiska resa då.

Om blickar kunde döda

Magnus Haglund, tränare i Elfsborg, fick precis innan matchen mot AIK en väldigt konstig fråga från reporter Nora Strandberg. Endast en match hade spelats så här långt av årets upplaga av Allsvenskan, men Nora tyckte det var intressant att även blanda in förra säsongens statistik i en fråga precis före avspark. Haglund är absolut inte med på noterna och förstår nada. Absolut noll. Nio poäng på nio matcher - när hans Elfsborg endast spelat en match? Han får inte alls matematiken att gå ihop. När sedan Nora räddar situationen genom att påminna att även höstens matcher är inräknade i ekvationen trillar polletten ner hos Haglund. Haglund svamlar ett par oväsentligheter innan intervjun avbryts för matchstart.

Men Haglund är inte nöjd utan bestämmer sig för att stycka stackars Nora i småbitar med blicken från helvetet. Visst skriker verkligen hans blick ”Nio poäng på nio matcher, vafan var det för jävla fråga?” i slutet av klippet? Man behöver nog inte vara fotbollsfantast för att se det komiska med Noras korkade fråga, Magnus totala avsaknad av logik och den slutgiltiga mördarblicken.

”Technokillen” och ”Den Gående Dansken”

När jag flyttade in i min lägenhet för nåt år sedan dröjde det inte länge förrän jag stiftade bekantskap med Technokillen. Ja, det var så jag kom att kalla honom, snubben i lägenheten ovanför mig. Jag har alltid trott att min dygnsrytm är pretty fucked, men den var ingenting jämfört med Technokillens motsvarighet. Jag kunde vakna klockan 04.30 en vardag och höra dunket från musiken han för fulla muggar spelade på stereon. Basgångarna som slog mot hans golv och tillika mitt tak, var till en början väldigt enerverande förstås men förvandlades med tiden till en sorts mystisk, invaggande säkerhetskänsla. Jag kände mig trygg när jag visste att någon var vaken i huset. Men Technokillens musik tystnade en dag för gott och han lämnade landet, var det någon som sa. Lägenheten stod tom en tid.

Tills en dag då en dansk herre, som jag enbart sett till en endaste gång i trapphuset, tog över hans lägenhet. Han utgjorde inte ett endaste litet ljud till en början, men detta har ändrats de senaste dagarna. Omkring klockan 01.00 så börjar jag höra hans stegande i lägenheten. Jag har inte en blekaste aning om vad han gör så klart, kanske grubblar han över något och måste försätta fötterna i rörelse för att tänka klarare. Kanske tränar han iklädd scenkläder in svåra danssteg till någon show innehållandes roliga hattar. Jag har ingen aning om varför han egentligen vandrar omkring i lägenheten med väldigt tunga steg mitt i natten, men jag vet däremot redan att hans bestämda fotslamrande är en fullgod ersättare till Technokillens lugnande discodunk.

Kanadensisk film

Såg alldeles nyss en fenomenalt dålig film. Tracey hette den, med Ellen Page i huvudrollen, ni vet hon från Juno. Hela filmen kändes som en onödigt lång (eller bara väldigt onödig) musikvideo - med snabba klipp och flera sekvenser i bild samtidigt. Det är förmodligen tänkt att vara fräckt, lite nyskapande och kanske även poetiskt men den oerhört pretentiösa smörjan jag serveras gör mig bara illamående och irriterad. Ellen Page må vara en duktig skådespelerska, men de hade lika väl kunnat ta vem som helst från gatan istället, för hennes medverkan höjer inte filmens värde på något sätt. Det enda positiva jag kan finna i denna skräpfilm var ett litet halvbra musikstycke som låg i bakgrunden till en av scenerna, samt att filmen faktiskt var några minuter kortare än de 77 som utannonserades på baksidan av fodralet. Och att jag givetvis inte behövde betala för att se skiten.

Himmelska chokladkulor

Detta är Maltesers, världens godaste godis. Jag minns inte vart och när jag smakade dessa mjölkchokladdoppade kulor för första gången men jag minns däremot att det var en himmelsk upplevelse. Men jag har inte sett Maltesers i någon affär sedan dess, och detta var ändå ett par år sedan. När jag så gick igenom inköpslistorna på jobbet för en vecka sedan och fick syn på de röda påsarna var det således en självklarhet att beställa hem en låda, för att se om produkten funkar här i stan. Det finns inget annat ställe som säljer dem. Skulle den inte gå bra hade jag ju ändå köpt alla själv. En win/win-situation med andra ord.

Men bara efter några dagar hade jag sålt halva lådan jag beställde hem. Jag får höra kommentarer som ”Åhhh, äntligen någon som säljer Maltesers!” och ”Underbart!” från kunder som köper. Jag ser deras ansikten lysa upp av välmående när de får syn på påsarna. Jag börjar ana en smärre hysteri och jag minns plötsligt Seinfeld-avsnittet med ”Soup Nazin” som hade stans godaste soppa som man bara fick avsmaka om man beställde den på ett speciellt sätt. Innan jag vet ordet av är jag själv Soup Nazi i fantasin och jag står bakom disken och låtsas att kunderna tvingas röra sig i särskilda mönster för att få köpa sina Maltesers-påsar. De måste yttra meningen ”En påse Maltesers skulle smaka bra, tack!” med full korrekthet när det är deras tur i kassan. Skulle de slinta med tungan skulle jag istället megafonhögt gapa:

”NO MALTESERS FOR YOU - NEXT!”

och peka mot utgången. När det sen bara finns en endaste påse kvar vid disken förvandlas jag istället till Gollum och viskar ”My precioussss” tyst för mig själv med ett ondskefullt leende innan jag snor den sista påsen och lägger benen på ryggen och försvinner hånskrattandes ut ur butiken.

Sedan vaknar jag upp ur min dagdröm, inser att arbetsdagen lider mot sitt slut och jag köper med mig en påse Maltesers och går ut och avnjuter den i vårsolen.

Istället för att sova

Kommer alltid tillbaks till det här. När jag sitter vid datorn alla sena nätter då jag egentligen borde sova. När jag egentligen borde ta igen de senare årens förlorade sömn en gång för alla. Vakna upp i ett tillstånd så långt bort man bara kan komma ifrån den krackelerade dröm jag alltid vaknar upp ur. Men en robotliknande arm byggd på saker du glömt kvar håller mig alltid kvar i den här förbannade stolen när jag försöker resa mig, den trycker ner mig genom ett pansarstarkt grepp över min axel. Jag är försvarslös och det är då känslan av påtvingad hopplöshet besvärar mig än en gång. Känslan av att jag äntligen har kommit dit jag alltid velat komma. Ett jobb som jag trivs väldigt bra med och ett eget hem, en egen lägenhet. Men hur kommer det sig då att jag fortfarande känner så här? Planen var ju att allt skulle lösa sig av sig självt då illusionen bytts ut mot verklighet. Att all förtvivlan över alla fel man gjort skulle elimineras och slås i kras som en tappad porslinsvas mot golvet. Är det isåfall fortfarande någonting som saknas, eller är det egentligen bara meningen att allt man gör ändå skall kännas som en total meningslöshet när det ställs mot dig? Finns det ingenting i världen som kommer att kunna radera min förmåga att enbart se tillbaks på det förflutna? Jag vet ju innerst inne att jag har all tid och all möjlighet att skapa någonting bättre.

(Jag kommer alltid tillbaks till det här.)

Jag vill sparka hennes krukväxt åt helvete

Startar dagen på topphumör. Sovmorgon till tio. Tar en sjuhelvetes skön dusch, gör mig iordning, pluggar in hörlurarna till nyladdade Mp3-spelaren i öronen och startar min vandring ner mot staden för ett förmiddagspass i butiken. Ungefär halvvägs ner i backen får jag syn på en gammal tant som grejar med någonting intill en busshållsplats. Jag kan från detta avstånd inte urskilja exakt vad syftet med hennes rörelser är, men så fort jag kommer närmare ser jag att hon lägger ner en krukväxt i en plastpåse. Strax efter tar hon dock ut den igen och sätter ner den på marken. Sedan tar hon upp den ytterligare en gång och lägger försiktigt ner den i samma påse. Men hon är fortfarande inte nöjd, och bestämmer sig för att än en gång ställa ner den på marken. Detta gör mig oerhört irriterad och jag rycks med i en tvångstanke. En tanke som när jag befinner mig i närheten av krukväxten ger mig en väldigt god lust att sparka den där jävla krukväxten likt en fotboll rakt upp i luften och skrika ”Bestäm dig för i helvete nån jävla gång!”, men istället sparkar jag ett gigantiskt hål i luften, fortsätter min promenad ner mot staden och börjar istället fundera på om jag skall klippa av min stretande lugg eller inte.