En bra kväll förändrar egentligen ingenting (men jag välkomnar dem alltid med öppna armar)

Har haft en känsla inom mig en längre tid. Att alla nya vindar har slutat att blåsa. Att det går en vägg rakt igenom mig och att något eller någon måste slita den i bitar men utan att förstöra mig. Behöver krascha in i någonting och om jag kunde göra det igen skulle jag lova mig själv att för en gångs skull inte överanalysera sönder allting för att enbart få vinka farväl en sista gång igen. Fast det kan jag inte så jag låtsas att ingenting är fel. Men så plötsligt blir jag totalt hänförd av ett par hypnotiserande steg på dansgolvet och snart inser jag att man kanske inte behöver gå runt och vänta på några ouppnåeliga mirakelkurer för att få väggen att explodera. Kanske är allt som krävs att sova i någon annans säng. Bryta ett mönster lika svårt att kartlägga som huvudvärken som ingen tablett tycks vilja bota. Eller varför inte bara hitta ett par schyssta speedos i ens jackficka när man möter dagen för första gången under promenaden hem genom staden med Glasvegas värmandes i öronen och med ett par nyinflyttade tankar i huvudet. (Men jag vet inte än om de är här för att stanna).