Är jag menad för någonting större?

Ja, sådär går jag runt och funderar ibland. Ibland står jag bara stilla med samma tankar. Som på jobbet. Vi har ganska många sifferkombinationer som fungerar som snabbkommandon för vissa produkter vi säljer mycket av. Dessa inkluderar produkterna kring kassadisken såsom de magiska snusklubborna, men också kontantkorten för mobilpåladdning. Det råkar nämligen ligga till så att jag har alla dessa lagrade där inne vid hjärnbalken. Behöver inte kolla på några fusklappar. När (förmodligen) världens mest kompetenta arbetstränare Mike arbetar hos oss viner dessa siffror genom luften likt spjuten under indianjakten. ”Vad är koden för Halebop Refill 100:- kompis?” och så kastar jag ett ”810 mannen!” tillbaks på rekordtid. ”Hur slår man in Snowslush igen?” och så ett ”Knappa bara in 206397!” på det. Och så fortsätter det dagen igenom. Men det gäller inte bara siffror. Jag kan tilltala säkerligen 80% av hela vår kundkrets till både namn och förnamn. Det känns lite skrämmande på något vis. Jag brukar alltid testa mig själv precis innan de lägger fram legitimationen när de ska hyra en film. Om jag kommer ihåg vad de heter eller inte. En liten tävling jag kör med mig själv i det tysta. För att göra dagarna lite mer spänningsfyllda.

Så jag frågar mig själv om jag kanske borde använda denna talang till någonting. Men vad skulle det kunna vara? Jag minns när jag mönstrade inför lumpen och vi alla satt i en stor datorsal och svarade på en massa kufiska frågor gällandes vilken form en liten missbildad kub skulle få om den vände på sig ett kvarts varv och liknande. Jag gick först av alla. Folk kollade lite snett på vägen ut ur salen. ”Haha, har han redan gett upp”-looken möttes jag av. När det väl var dags att diskutera med någon strikt militärdam med konstig frisyr vart vi skulle bli placerade satt hon länge och betraktade mina resultat mycket noggrant, innan hon muttrade fram ”Jag får inte ihop det här, du var klar nästan en halvtimme före alla andra men var samtidigt den som hade bäst resultat”. Och så ville hon placera mig på den ena stationen efter den andra där jag skulle få nyttja mina kunskaper.

Men det var bara till idiotsaker tyckte jag och struntade i allt som hade med lumpen att göra. Jag har för mig att jag lyckades slingra mig genom att intala dem att jag var sängvätare. Så tills jag kommer på hur jag ska använda denna talang på ett bättre sätt kör jag med glädje vidare i butiken. Snart dags att göra sig iordning förresten. Kanske har vi en rekordkväll på gång, i antalet rätt gissningar på vad kunderna heter. Då ska jag fira med en Dubbel-Brejk.

Tio år har visst passerat

Torsdagen den 16 oktober 2008 var inte bara dagen då en god vän fyllde 20 år. Det var också dagen då jag celebrerade 10 år som tinnitusdrabbad. Jag har alltså haft de där eviga skriken i mina öron i ett helt decennium. Dag som natt, ett dolt handikapp. Vissa stunder och perioder har jag nästan varit helt oberörd av dem, andra har det känts outhärdligt och jag har balanserat likt en skicklig lindansös på gränsen till att tappa allt förstånd. Men jag har alltid klarat mig, även de sömnlösa nätterna när jag bara har velat ge upp allt. När att bara hålla ut tills morgonen känns som en seger i livet. Så grattis säger jag till mig själv, men även till min vän Kristoffer som precis som mig har parerat oljuden i exakt lika många timmar och sekunder eftersom vi drabbades på samma konsert.

Men rubriken passar även in på en helt annan grej. Jag fick i veckan en inbjudan till någon sorts klassfest på hotellet. Det är visst 10 år sedan vi gick ur nian och detta skall tydligen firas med dunder och brak med en återträff. Blir säkerligen en festlig tillställning. Men också en lite vemodig sådan. Fick nämligen i samband med detta brev även reda på att en kille som gick i min klass tagit livet av sig. Även om vi inte har setts på så många år gjorde det mig lite nedstämd. Han var väl alltid något av en outsider under högstadiet, den där Lill-Erka. Vi gick även i samma programmeringskurs på gymnasiet och där verkade det som att saker och ting hade ordnat upp sig. Plågoandarna på skolgården fanns inte där längre. Vi hade ofta följe hem från skolan och han hade många planer om vad han skulle göra efter gymnasiet. Men något gick väl snett någonstans, efter det. Länge leve Carl-Eric.

(För att summera min tillvaro just nu innan jag släcker ned för kvällen: Hade det inte varit för att idioten som skrev inbjudningsbrevet valt att döpa mig till Peter så hade allt känns ganska helt okey just nu.)

03:46 inatt

Jaha, kolla. Där står jag och tar en ciggposebild med mobilkameran i Alexandras hallspegel. Säkerligen helt nykter. Inga konstigheter.

Tekniken hinner ikapp oss alla

Gymmade med Mike efter jobbet idag och efter det tog jag vägen hem förbi mina föräldrar för att förtära lite färdiglagat. Kliver in i köket, som är tomt och som nyligen försetts med nya fina fönster, och vidare in i tv-rummet. Morsan sitter i soffan med ena ögat på Idol och det andra ner i kvällstidningen. Jag hämtar mig en bit mat och gör henne sällskap eftersom hon ändå lagt beslag på all intressant lektyr. Ångrar mig snabbt eftersom alla deltagare i årets Idol-upplaga verkar sjunga lika falskt som McDonalds-arbetarens leende. Frågar om pappa är på möte eftersom han inte syns till, men han är tydligen bara på övervåningen ”som vanligt nuförtiden” svarar hon beskedligt. Jag går en våning upp så fort jag ätit färdigt och hittar farsan vid datorn. Min gamla dator, som jag skänkte bort när jag införskaffade min nya ibörjan av året. Jag ser att här har det hänt saker den senaste tiden, för snacka om att jag blev förvånad när jag ser att pappa har införskaffat ett par fräsiga högtalare till datorn och sitter och tuggar en massa Youtube-klipp när jag kliver in i rummet! Vi snackar om en gubbe som snart går i pension och som så sent som för några månader sedan ringde och undrade hur man stängde av datorn. Som kände till totalt två hemsidor på Internet (Blocket och Tradera) och visste endast hur man fick fram dessa eftersom jag lagt in dem under Favoriter. Nu sitter han där och plöjer Jerry Lee Lewis-livespelningar och Elvis-videos på Youtube som om det vore världens mest självklara ting och jag står stilla och vet inte riktigt hur jag ska relatera till allt.

Jag skrev i ett inlägg i somras att farsan kommer att sitta vid duvslaget och njuta i en skön stol när han gått i pension. Fan så fel jag hade. Om hans utvecklingskurva vad gäller datorkunskap fortsätter att öka i den här takten har han nog utvecklat ett sätt att styra utfodringen av sina duvor med hjälp av jättelika robotar som han kontrollerar via webben när det börjar bli dags att leva det stillsamma livet utan arbete. Han har monterat kameror och mikrofoner på robotarna och mitt gamla pojkrum fungerar nu som kontrollbrygga och han vräser "Bra där, XiC-200Y, snygg performance med vattenbytet" och fnissar för sig själv när robotarna frigör golven från duvspillning.

Denna utveckling skrämmer skiten ur mig och jag saknar redan ”Tryck på Start-menyn och sen Stäng av”-samtalen.

Ett stelnat pophjärta på väg att spricka upp igen

Jag är förmodligen sist i världen med att ha upptäckt Glasvegas, bandet med de nattsvarta texterna och råa trumbankandet från Glasgow. Men jag skiter i vilket, jag ställer mig gärna i de bakre leden av hyllningskören och skäms för det kvittar när jag bara vill damma av mina The Jesus and Mary Chain-plattor jag inte ens äger, dricka mig full på popklubb igen och kyssa den där tjejen som inte har någon aning om vem jag är men som dansar så bra. Efter att sakta ha drunknat i metalträsket de senaste åren, minns jag plötsligt igen varför popmusiken en gång betydde så mycket för mig. Jag känner den där "skita i allt"-känslan på nytt. Lämna grubblandet hemma och ge sig ut i natten. Utan lampa, kompass eller karta. Förlora kontrollen. Det finns fortfarande tid. För henne att dyka upp. Eller ner.

Glasvegas är bandet jag letat efter så länge utan att själv egentligen ha vetat om det.

Kolla in videon till "Geraldine" här.

When your sparkle evades your soul
I'll be at your side to console
When your standing on the window ledge
I'll talk you back from the edge
I will turn your tide
Be your shepard and your guide
When your lost in the deep and darkest place around
May my words walk you home safe and sound

En dröm och en konsekvens till den

Denna natt var minst sagt lite speciell. Det åskade ett par timmar och detta leder till att jag så gott som alltid drömmer mardrömmar till följd av det, oklart varför. I vilket fall, mitt bland alla mardrömmar rusar jag upp ur sängen, tänder lampan i hallen och vänder mig med ryggen mot hallspegeln för att studera min tatuering så fort sanden i mina ögon tillåter mig att se. Anledningen till att jag helt vettskrämd mitt i natten bestämmer mig för att spana in min tatuering beror på den dröm jag precis haft. En dröm där min tatuering plötsligt hade lösts upp till en enda stor svart smet. En stor kletig jävla pöl hade jag på ryggen. Det var en sån där realistisk dröm, om man nu kan klassificera en dröm som realistisk, vilket gjorde att det kändes ganska hemskt eftersom man upplever det som att det faktiskt har hänt i verkligheten. Sedan somnade jag om efter en timma ungefär, hann med ytterligare en mardröm innan åskan hade passerat staden och tagit drömmarna och sina svarta moln med sig.

Ofta kan ju drömmarna kopplas samman med verkligheten och saker som kan komma att inträffa. Exempelvis drömde jag förra sommaren om en person jag inte träffat på flera år, och dagen efteråt stötte jag ihop med honom på stan. Under kvällens pass i butiken hände något liknande. En snubbe som ofta handlar hos oss kommer in och säger till mig: ”Hörru kompis, nu ska du få se här vad jag har gjort!” och så kavlar han upp armen i en hastig ninjarörelse. Han håller upp överarmen och visar på insidan av den sin senaste tatuering, en koi-fisk. Men, fisken är inte allt mina ögon snappar upp. Över koi-fisken finns en ganska stor, svart fläck. Nästan identisk med den jag hade på min rygg i min dröm! Fast i något mindre skala förstås. Jag hamnar nästan i trance och frågar om den där svarta fläcken och han låter förklara att han täckte över en gammal tatuering med den. Han berättar även att det var den sjukaste smärta han varit med om när han gjorde den där svarta fyllningen på insidan av armen. Och då snackar vi ändå om en person som tatuerat hela armarna. Det gjorde fortfarande, några dagar senare, förbannat ont. Min nya tatuering jag ska göra kommer att innehålla motiv även på insidan av överarmen, precis på det där stället som han visade upp sin fläck på och förklarade hur jäkla ont det gjort att göra den. Samma fläck som hånat mig i min dröm och nästan skrämt livet ur mig. Det måste väl ändå kunna tolkas som en varning på något sätt, att jag inte borde fullfölja min plan?

Så nu sitter jag här, lite lagom otaggad till att göra den där tatueringen. Men känner samtidigt en stor bisarrhet över att låta drömmen styra över verkligheten. Så vi kör väl på, och om allt går åt helvete så blir det väl 1-0 till drömmarna. Inte mer än så.