Och så stod dem där till slut. Samlade för en sista spelning. För en sista kamp mot alla som aldrig förstod dem. För att hylla Anders, som gick bort alldeles för tidigt men som jag vet är närvarande på något sätt där uppifrån. Det är många tankar och känslor som hinner snurra förbi mig där i Augustinatten. Alla långa nätter i pojkrummet, med låtarna i hörlurarna och skivkonvoluten i händerna. Alla stunder framme vid scenkanterna med handen pekande uppåt. Den där kvällen i Jönköping som kom att förändra mitt liv för alltid. Alla gånger man känt en enorm hatkärlek till BD och velat elda upp allt som är förknippat med dem. Alla personer som man aldrig hade lärt känna om det inte vore för dem. Många minnen är det som väcks till liv där när ens gamla hjältar från förr gör upp med sin hemstad en sista gång. Bortsett från att inte Anders står där längre är det mesta sig likt. Henrik har rödvinsflaskan beredd på scenen, stjärnflickorna längst fram med kajalen rinnandes ned till hakan står fortfarande där och bandet kommer ibland in fel i låtarna. Allt är som vanligt även om år har passerat och alla är äldre nu. Det blir en magisk kväll och ett fint farväl till Sveriges mest betydelsefulla band genom tiderna. Bredvid mig finns en speciell vän. När Henrik avslutar med att själv framföra ”No time for us” på akustisk gitarr inser jag att den stunden alltid kommer att finnas med mig, att plocka fram och minnas när nätterna är långa och det enda man vill är att hålla ut till gryningen.
"Farväl mina barn"
(Detta är för övrigt inlägg #100 på escape monday. En liten milstolpe, mitt bland stora ord)
1 kommentar:
Shit vad fint.
Skicka en kommentar