Årets fem bästa DVD-släpp

2009 var inget vidare filmår för mig. Inte för att det inte släpptes några bra titlar, snarare tvärtom, det har varit ett mycket bra filmår. Men ju längre året led desto färre filmer såg jag, och detta kan givetvis skyllas på de tv-serier jag valde att se istället. Sopranos, Dexter och True Blood är några exempel på serier som tagit upp min tid (hade jag använt samma tid som det tog att plöja igenom alla säsonger av Sopranos till att se filmer istället hade jag kunnat se cirka 52 stycken). Men, några filmer har man ju självfallet ändå betat av, och eftersom detta från början var tänkt att vara något av en filmblogg, kommer här omslagen till de fem bästa filmerna som släpptes på DVD i Sverige under 2009 (klicka gärna på bilden för större version):
Tre bubblare: Seven Pounds, Vicky Cristina Barcelona, Lars And The Real Girl.

Jag vill även önska er alla ett Gott Nytt År! Då jag har gått och blivit extremt förkyld blir det en väldigt lugn tillställning för min del ikväll, men jag vill redan nu avge ett nyårslöfte: jag skall ta det lugnt med tv-serierna nästa år och se mer film istället, och börja skriva mer om film här på bloggen.

Cause after all, watching good movies very often puts you in a good mood.

Viktig upptäckt

Upptäckte en ytterst viktig blogg idag, och jag önskar litegrann att jag hade gjort denna upptäckt något tidigare. Det rör sig om en samlingspunkt för alla dessa underbara nyhetsartiklar där någon person är MYCKET arg över en MYCKET liten sak. Ett klassiskt exempel är artikeln om några skolpojkar som skulle gå och kolla in cd-skivor på rasten, men så var butiken minsann stängd! ”Det blev ingen cd” löd rubriken. Breaking news från random lokaltidning!

En ny favorit som jag hittade på bloggen är ”Gerda Antti är sur på filen” som handlar om en tant som är, just det, sur på filen. Läs och begrunda denna och massvis med andra underbara världsnyheter här!

Det är just denna typ av journalistik som får mig till att känna värme och ro inombords.

Förfalskad eller menade du förälskad

strömavbrott och absolut mörker
tänker alltid klarare nu än då
allt finns ju här
och jag känner dig den här gången

famlar ändå dit stegen aldrig bär
en sjukdom satte sina spår
du kanske inte vill mer än så här
men jag behöver dig för första gången


God Jul.

Bakom masken lurar…

Håller på att kolla runt med olika tatuerare just nu gällandes utbyggnationen av min helarm. Jag kommer givetvis att köra vidare på det japanska temat eftersom det helhjärtat är den stil jag gillar mest. Då jag redan har prytt halva armen med en drake, träd och flammor som är några kännetecken för en traditionell japansk tatuering så har mina funderingar nu gått kring något som mer och mer kan förknippas med japanska tatueringar: en hanya-mask. Denna mask skulle väl av novisen säkerligen kunna betraktas som en hornbeprydd maskeradmask, men det finns en liten historia bakom masken som jag finner fascinerande. Det sägs att det en gång fanns en mycket vacker kvinna som blev störtförälskad i en präst, hennes kärlek kunde dock aldrig bli besvarad så avundsjukan och vetskapen att det aldrig kunde bli de två gjorde kvinnan galen, och känslorna hon besatt förvandlade sakta hennes ansikte till ett hornbeklätt, demonliknande monster som straff. Hanya-masker används ofta i särskilda japanska teatrar för att uttrycka just denna avundsjuka.

Folk som inte känner till det här kommer förmodligen bara att skaka på huvudet och betrakta spektaklet på min arm som en gräsligt ful demon och kanske misstänka mig för att vara satanist eller något i den stilen. Men vad gör väl det när det egentliga värdet i en tatuering är högst personlig och i det här fallet vilar i mina ögon och ingen annans.

Kommer förmodligen att köra större delen av underarmen i black and grey, med undantaget av en lotusblomma på baksidan i rött samt en rosa touch genom lite utspridda körsbärsblommor. Vi får se när det blir bara, och hos vilken tatuerare.

Skämskudden fastklistrad framför ögonen

Slog mig ner i soffan igår med Public Enemies på Blu-ray som sällskap, en mycket trevlig date måste jag säga. Tänk 30-tal, klanderfria kostymer, Johnny Depp, bankrån, fängelseflykter, gamla fina bilar, Christian Bale, salongsdamer och så mästerregissören Michael Mann på det – och man förstår att det liksom bara inte kan gå snett. Mycket välgjord skildring av John Dillingers jojoresor mellan kåken och alla bankrån han utförde och jag njuter filmen igenom. När filmen väl är slut zappar jag över till Idol-finalen för att se vem som kammar hem det hela. Jag slår över lagom till när Erik sjunger vinnarlåten. Han bjuder upp sin pappa på scenen, de tar varandra i hand och ser lyckliga ut innan hans pappa hoppar av scenen igen. Eriks flickvän instar scenen istället och de kramas en stund och Erik sjunger några textrader direkt till henne. Ytterligare några stundar passerar och hon står fortfarande kvar. Erik släpper hennes hand och tar i lite extra med sången för att liksom skicka någon sorts signal till sin flickvän att ”gå ner nu så får vi kramas senare istället”. Men hon står likt förbaskat kvar, och allt ser så oerhört obekvämt ut att jag måste byta kanal för det blir för svårt att titta på. Kan dock inte släppa tanken på pinsamheten så jag byter tillbaks igen ganska snabbt. Hon står kvar där och dansar lite slappt och den fina stunden verkar ha bytts mot något som inte känns äkta och jag lider med Erik och måste till slut ta fram skämskudden för att inte krevera helt. Jag hoppas för deras skull att de håller ihop länge, annars kommer jag att tycka synd om Erik som fick sitt moment of his life förstört av sitt ex. Har ingen aning om varför jag skriver om det här, än mindre om hur jag kunde bry mig om det överhuvudtaget.

Mitt livs bästa investering

Nämnde i föregående inlägg att en särskild familj gjort min tillvaro lite lättare den senaste tiden. De senaste månaderna närmare bestämt. Jag talar givetvis om familjen Soprano. Denna tv-serie har förgyllt många kvällar och på något underligt vis fungerat som en motivationsmotor under tunga perioder. Jag köpte köpte med mig första säsongen hem från butiken. Var efter de två första avsnitten faktiskt lite skeptisk till serien. Men eftersom jag hört lovord efter lovord om Sopranos så fortsatte jag att kolla och när sista skivan på säsong ett plockades ut ur DVD:n kände jag ett djuriskt behov av att se mera. Så jag gav bort Säsong 1 till farsan (eftersom jag vet han gillar allt som har med maffian att göra) och beställde Deluxe Gift Set istället som innehåller samtliga sex säsonger – och det - är förmodligen den bästa investeringen jag någonsin gjort. Jag såg för ungefär 20 minuter sedan det sista avsnittet och jag känner nu ett stort vemod. Jag har dragit ut på det sista avsnittet några dagar nu, väntat på det rätta tillfället. Ungefär som man väntar på det rätta tillfället att tala om för sin partner att det det är här och nu allting tar slut. Samma tomhet som infinner sig på den platsen där orden kastas ut vilar nu över mina 37 kvadratmeter. Vilket magiskt slut det var ändå, öppet för så många tolkningar. 5160 minuter av mitt liv har jag tillägnat Sopranos. 86 timmar alltså. Tror så här i efterhand att serien egentligen inte innehöll ett dåligt avsnitt, min tidiga skepsis till trots. Jag träffade någon person någonstans som också befann sig i en Sopranos-period och vi befann oss ungefär på samma säsong. Vi började diskutera episoder som två gamla vänner diskuterar gemensamma minnen från tider som varit. ”Minns du avsnittet där Moltisanti och Paulie kör ut i skogen mitt i vintern, för att dumpa någon öststatare de pucklat på, men så har de inte slagit honom tillräckligt så när de öppnar bagageluckan så springer han iväg och de tvingas jaga efter och så går de vilse och håller till slut på att frysa ihjäl ute i skogen?” och så skrattar vi båda och fyller i varandras meningar utefter vi kommer på fler och fler minnesvärda scener.

Tänker inte gå in på vad serien handlar om överhuvudtaget eller varför jag finner den så fantastisk. Jag vill bara belysa att det aldrig någonsin kommer att komma en bättre och mer välskriven serie än Sopranos. Känslan jag besitter just nu kan lättast beskrivas som den som springer genom ens kropp stunden efter man just brutit upp med någon man tyckte väldigt mycket om, det är allt jag har att säga och så var det med den saken.

Och så blev det visst december

Så halkade vi in i december månad till slut, årets viktigaste tolftedel. Åtminstone med jobbögon sett, det är ju då kunderna väller in i butiken med sina feta plånböcker som de är mer än villiga att öppna upp. Det kanske inte är så konstigt att mitt första inlägg på ungefär en månad handlar om jobb, då det i princip är det enda jag har sysselsatt mig med under denna period. Har jobbat över nästan varje dag den senaste tiden för att få ordning på allt som behövts fixas, och har varit i butiken delar av min lediga tid. Och det är klart man kanske känner sig en smula stolt när omsättningen de senaste månaderna skjutit i höjden, men jag kan inte låta bli att fråga mig själv om det verkligen har varit värt det. Man har ju mer än väl visat för de nya ägarna att man är rätt man för jobbet, men samtidigt har man ibland stupat direkt i säng när man kommit hem och jag undrar vad är det då för mening med allt. Det enda som har lyckats hålla elden inom mig vid liv den senaste tiden har varit en speciell familj som väntat på mig där hemma, mer om detta i nästa inlägg för nu väntar sängen, om du nu måste veta.