Festivalångesten

Man vet ju att den kommer att komma, men likväl går det inte att väja sig för den. Med fötterna nedsjunkna i cement är jag mot min vilja ett med motorvägen när långtradaren kommer. Ungefär så skulle jag vilja beskriva känslan som infinner sig när festivalångesten kraschar in i mig. Stannade uppe sent igår med fantastiska Kings Of Leon som sällskap och naturligtvis kom ångesten smygandes när man visste att bandet i samma stund lirade på en scen inte så värst många mil ifrån en. Varför befann jag mig inte där istället? Lagt alla tankar om hur jobbigt det kan vara på en festival åt sidan och enbart tänkt på hur roligt man samtidigt alltid har istället? Hur som helst, fick ikväll åtminstone via mobil uppleva lite The Killers, kanske gjorde det ångesten något mer hanterbar. Liksom faktumet att man om några minuter sluter ögonen i sin egna härliga säng istället för i något regnfyllt tält på nån lerig åker i skogen. Jag försöker övertala mig själv att jag gjorde rätt som stannade hemma, men vet samtidigt att jag sekunden innan jag faller i sömn kommer att tänka att jag endast har lurat mig själv.