En tanke

Det finns en egendomlig tanke som återkommer varje gång jag skall låsa dörren till lägenheten. En tvångstanke tror jag att vi kan kalla den mer bestämt. Denna tanke går ut på att jag känner ett särskilt ryck inom mig, en tvångsmässig tanke om att jag mycket plötsligt vill hoppa nerför alla stegen i stentrappan som leder ut ur huset på en gång. Skulle denna tanke någon gång övergå till handling, skulle jag garanterat klara det där hoppet. Utan tvekan. Jag skulle segla genom luften i slow motion. Men samtidigt skulle jag vid landningen förmodligen bryta varenda jävla ben jag har i kroppen. För att undvika detta scenario kramar jag om handtaget på dörrens utsida så hårt att mina händer ibland drabbas av krampattacker. Jag vill liksom klamra mig fast i det där välpolerade silverstycket, samtidigt som jag trycker hela min tyngd mot dörren och vrider om nyckeln i låset i ett snabbt moment. När väl dörren är låst är kusten klar, och jag kan gå nerför de där trappstegen som en normal människa. Jag hoppas innerligt att den där tanken stannar där oppe i skallen på mig. Hoppas likaså att det aldrig någonsin kommer att passera någon annan människa i trapphuset samtidigt som jag är där, hängandes i mitt dörrhandtag som om golvet stod i lågor och dörren var den enda frizonen som fanns för att inte brännas i elden. Vad skulle de då tänka om killen på andra våning, undrar jag.