Mitt livs bästa investering

Nämnde i föregående inlägg att en särskild familj gjort min tillvaro lite lättare den senaste tiden. De senaste månaderna närmare bestämt. Jag talar givetvis om familjen Soprano. Denna tv-serie har förgyllt många kvällar och på något underligt vis fungerat som en motivationsmotor under tunga perioder. Jag köpte köpte med mig första säsongen hem från butiken. Var efter de två första avsnitten faktiskt lite skeptisk till serien. Men eftersom jag hört lovord efter lovord om Sopranos så fortsatte jag att kolla och när sista skivan på säsong ett plockades ut ur DVD:n kände jag ett djuriskt behov av att se mera. Så jag gav bort Säsong 1 till farsan (eftersom jag vet han gillar allt som har med maffian att göra) och beställde Deluxe Gift Set istället som innehåller samtliga sex säsonger – och det - är förmodligen den bästa investeringen jag någonsin gjort. Jag såg för ungefär 20 minuter sedan det sista avsnittet och jag känner nu ett stort vemod. Jag har dragit ut på det sista avsnittet några dagar nu, väntat på det rätta tillfället. Ungefär som man väntar på det rätta tillfället att tala om för sin partner att det det är här och nu allting tar slut. Samma tomhet som infinner sig på den platsen där orden kastas ut vilar nu över mina 37 kvadratmeter. Vilket magiskt slut det var ändå, öppet för så många tolkningar. 5160 minuter av mitt liv har jag tillägnat Sopranos. 86 timmar alltså. Tror så här i efterhand att serien egentligen inte innehöll ett dåligt avsnitt, min tidiga skepsis till trots. Jag träffade någon person någonstans som också befann sig i en Sopranos-period och vi befann oss ungefär på samma säsong. Vi började diskutera episoder som två gamla vänner diskuterar gemensamma minnen från tider som varit. ”Minns du avsnittet där Moltisanti och Paulie kör ut i skogen mitt i vintern, för att dumpa någon öststatare de pucklat på, men så har de inte slagit honom tillräckligt så när de öppnar bagageluckan så springer han iväg och de tvingas jaga efter och så går de vilse och håller till slut på att frysa ihjäl ute i skogen?” och så skrattar vi båda och fyller i varandras meningar utefter vi kommer på fler och fler minnesvärda scener.

Tänker inte gå in på vad serien handlar om överhuvudtaget eller varför jag finner den så fantastisk. Jag vill bara belysa att det aldrig någonsin kommer att komma en bättre och mer välskriven serie än Sopranos. Känslan jag besitter just nu kan lättast beskrivas som den som springer genom ens kropp stunden efter man just brutit upp med någon man tyckte väldigt mycket om, det är allt jag har att säga och så var det med den saken.