Historien om hur ”Upp!”-ropet kom till

I somras när Sverige mötte Ryssland i Fotbolls-EM befann jag mig nere på puben tillsammans med några vänner. De visade givetvis matchen på storbild men det var väl allmänt ganska lam stämning i lokalen just denna match, då Sverige spelade som ett vilset korplag och de fick sig en rejäl uppläxning av ryssarna. Men det fanns en intressant detalj med den här kvällen som jag kommer ihåg väl. Längs bardisken satt en äldre herre med grått, kortklippt hår och mustasch. Mannen, som var iklädd Sverige-overall, var brunbränd som pepparkakan och hade av allt att döma några järn innanför västen. Han gjorde till en början inga större väsen av sig. Men en bit in i matchen gapar han plötsligt: ”Upp!”, som om han satt i kläm någonstans. Han menade väl att Sverige borde flytta upp sina trupper i ett försök att komma in i matchen igen. Inget konstigt med det där, kan väl tyckas. Men grejen var den att han skrek ”Upp!” ett trettiotal gånger under matchen. Och det var nästan så att alla hälsonämnder och tjosan borde ha dykt upp med decibelmätaren för att kolla så att volymen inte blev för hög i lokalen, för den där mannen tog verkligen i från tårna när han skrek. Någon bredvid mig hade väl slöat till lite grann från den tråkiga matchen, så mannens primalskrik fick personen i fråga att hoppa till rejält. Vid ett tillfälle gjorde mannen även några mystiska rörelser i ett väldigt högt tempo, precis som om han förklarade världens mest avancerade taktik och dess rörelsemönster på ungefär tre sekunder. Minns att jag och Viktor fann det hela oerhört komiskt, och vi brukar ibland fortfarande, helt från ingenstans gapa just ”Upp!” så högt vi kan och så skrattar vi båda åt det men ingen annan runt om oss förstår varför.

Jag såg aldrig den där fyllegubben igen efter det. Förrän för någon dag sedan. Han hade ramlat omkull nere vid bänken där A-laget samlas. Jag gick förbi och insåg snabbt att det var mannen med primalskriket vi hade att göra med. Varpå jag fick en oerhörd lust att gå fram till mannen, luta mig över honom och gapa ”Upp!” så högt jag bara kan i ett försök att få honom att resa sig.

Men det gjorde jag inte, jag gled bara förbi fnissandes som en tonårstjej och önskade att Viktor var där och kunde delat stunden med mig. Då hade vi ju kunnat ta ”Upp!”-skämtet till ytterligare en nivå.