Fredag. Bandet jag diggat en längre tid står på scenen. En mikrofon som strular, någon som får en sko i huvudet. Men jag gillar allt och vill låsa fast mig själv i den där stunden. Sedan, ett knytnävslag mot min bästa vän. Jag står Medusa-stel på dansgolvet en bit ifrån. Dagen efter äcklas jag över min egen feghet.
Lördag. Sol ute, jag går förbi busshållsplatsen. Minns vart den där bussen en gång tog mig. Påminns om att jag alltid blivit vänner istället med alla jag en gång älskat.
Söndag. Tog en promenad. Fick ett samtal. Gråten från personen i andra änden gjorde att orden inte kom fram. Jag ringer nog imorgon. Vill finnas där den här gången. Varför känns det som att alla personer man vill att det ska gå väl för endast går på mina efter mina och sprängs med förhoppningarna om att den här gången var den sista?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar