Skämskudden fastklistrad framför ögonen

Slog mig ner i soffan igår med Public Enemies på Blu-ray som sällskap, en mycket trevlig date måste jag säga. Tänk 30-tal, klanderfria kostymer, Johnny Depp, bankrån, fängelseflykter, gamla fina bilar, Christian Bale, salongsdamer och så mästerregissören Michael Mann på det – och man förstår att det liksom bara inte kan gå snett. Mycket välgjord skildring av John Dillingers jojoresor mellan kåken och alla bankrån han utförde och jag njuter filmen igenom. När filmen väl är slut zappar jag över till Idol-finalen för att se vem som kammar hem det hela. Jag slår över lagom till när Erik sjunger vinnarlåten. Han bjuder upp sin pappa på scenen, de tar varandra i hand och ser lyckliga ut innan hans pappa hoppar av scenen igen. Eriks flickvän instar scenen istället och de kramas en stund och Erik sjunger några textrader direkt till henne. Ytterligare några stundar passerar och hon står fortfarande kvar. Erik släpper hennes hand och tar i lite extra med sången för att liksom skicka någon sorts signal till sin flickvän att ”gå ner nu så får vi kramas senare istället”. Men hon står likt förbaskat kvar, och allt ser så oerhört obekvämt ut att jag måste byta kanal för det blir för svårt att titta på. Kan dock inte släppa tanken på pinsamheten så jag byter tillbaks igen ganska snabbt. Hon står kvar där och dansar lite slappt och den fina stunden verkar ha bytts mot något som inte känns äkta och jag lider med Erik och måste till slut ta fram skämskudden för att inte krevera helt. Jag hoppas för deras skull att de håller ihop länge, annars kommer jag att tycka synd om Erik som fick sitt moment of his life förstört av sitt ex. Har ingen aning om varför jag skriver om det här, än mindre om hur jag kunde bry mig om det överhuvudtaget.