Hon får mig att vilja klösa mina ögon sönder och samman

Alla som jag någon gång har diskuterat musik med känner förmodligen till att pianoplinkande kvinnor i konstig lugg inte ligger mig särskilt varma om hjärtat. Frida Hyvönen är ett namn som jag får kastat i ansiktet så fort jag umgås i vissa kretsar. Jag tycker att det är bedrövligt dåligt helt enkelt. Men det var tills jag upptäckte en annan artist, som genast fick fröken Hyvönen att framstå som ett geni. Jag har alltid haft ett gott öga till Kristian Luuk så jag bänkade mig framför Popcirkus häromkvällen. Det första jag serveras är de oftast skönt kaxiga Mando Diao. Ikväll var de dock mest bara dryga. Hur som helst, upp på scenen kliver efter en stund en kvinna som vid en första anblick tycks vilja väcka en del frågor hos betraktaren:

Varför är hon sminkad som en öststatsprostituerad?
Varför har hon panikhandlat det mest tantiga hon kunde hitta på second handen runt hörnet just innan stängningsdags?
Varför lägger hon inte bara av med sitt pretentiösa skapande, kliver av scenen och skjuter sig själv?

Hon heter Jenny Wilson och får mig att långsamt vilja gröpa ur mina ögon med en sked. För att sedan tappa kontrollen helt och bara hacka-hacka-hacka med det där silververktyget tills dess att mina ögon ligger som en konstig smet på golvet. Det är så fruktansvärt olidligt att bevittna hennes framträdande, höra hennes banala handklappningar mitt i låten att jag önskade från botten av mitt hjärta att jag med någon konstig uppfinning kunde transportera mig direkt till scenkanten framför henne och sedan klättra opp på scenen, ruska om fröken Wilson och gapa "NEJ, DU ÄR INTE DET MINSTA SPECIELL OCH JA, DIN MUSIK FRAMBRINGAR SUICIDALA TENDENSER HOS ALLA SOM LYSSNAR PÅ DEN."

Men det kan jag ju förstås inte. Så jag byter kanal, känner hur min vrede bubblar behagligt inom mig och tar en lugnande klunk av min nypressade apelsinjuice.