Hon stack till Oslo och så var det med den saken

Blev ikväll påmind om två saker: 1) jag är en person som är sällsynt kass på att höra av mig till folk 2) det finns en person som jag saknar mer än jag kanske först förstod. Det var ju så enkelt alltihop då, vi sågs varje dag kring halv fyra då du med ditt leende svävade in genom butiken för att stämpla in bakom disken. Man tog väl allt för givet på något vis. Som att du alltid fick mig på bra humör, till exempel. Jag kanske aldrig berättade det. Men vi ses i sommar, Alexandra! Och så över en öl och en Lucky Strike vill jag höra allt om hur du har det i Oslo. Kan vi inte skåla på det, redan nu?