Way Out West

I helgen befann jag mig i Göteborg där tidernas första Way Out West gick av stapeln. En tvådagarsfestival i Slottsskogen vankades och jag kan säga direkt att det var en succéartad tillställning. Så förbannat härligt att få se en massa grymma band men samtidigt slippa leråkern och skiten i exempelvis Hultsfred. Slottsskogen visade sig vara en alldeles perfekt plats att anordna en festival på.

Dag 1

Det spöregnar under hela bussresan till Göteborg och man känner sig sådär lagom sugen på att festivala en sån här dag. Men ungefär lagom till dess att jag lagt vantarna på min överprisade biljett börjar regnet som sakteligen att avta. Första artisten vi ser blir Albert Hammond Jr, vilken kom att bli en av helgens i mina ögon bästa spelningar. Jag hade inte hört så mycket från The Strokes-gitarristens solokör innan, men det gjorde inte så mycket - gitarrock som denna kräver inte så mycket förlyssning. Men grymt bra är det och jag längtar efter att få höra deras låtar igen samtidigt som jag hör dem för första gången. Efter spelningen bär det av till Linnétältet där hypade New Young Pony Club bjuder på rätt skön diskopop. Inte direkt något band jag skulle lyssna på hemma, men det blir ändå svårt att inte ryckas med till de dansanta tonerna. Inte lika dansant, men desto mer ösigt blir det en stund senare när Eagles of Death Metal intar Azalea-scenen. Bandets sångare Jesse Hughes har stora problem med rösten men öser ändå på som om det inte fanns någon morgondag. Det är ju Rock n Roll, hävdar han. Vissa låtar är rent utav svinigt bra, men Hughes mellansnack känns alldeles för fånigt och kliché. Hur många gånger ville han inte få ett ”Amen” av publiken t.ex? Förstår att det är en del av showem, men ändå. Aja, rätt underhållande blir det till slut trots allt. En stund senare är det dags för festivalens i särklass bästa spelning. Talar givetvis om The Hives. Howlin’ Pelle är på härligt provocerarhumör och hans kumpaner bränner av de flesta av låtarna man vill höra. Hitsen radas upp. Inklusive ett par låtar från nya albumet ”The Black And White Album”. Dessa låtar känns på något märkligt sätt som klassiker redan första gången man hör dem. Kanske mest för att det låter väldigt The Hives. Mitt besök på Hives-spelningen innebär tyvärr att jag missade Go! Teams spelning i Linnétältet, men det är såna smällar man får ta på festivaler. Istället blir det en stunds lyssnande till Primal Scream och Manu Chao innan The Pogues, vars sångare känns härligt berusad, får avrunda festivalens första dag. So far, so good. Hade hemskt gärna velat se The Tough Alliances klubbspelning, men antog att kön in skulle vara alldeles för lång.

Dag 2

Inleder lördagen med förfest i parken utanför festivalområdet. Solen gassar och i kombination med alkoholen som intas är det ganska förbannat härligt. Valet av första spelning att se för dagen står mellan Moneybrother och Peter, Bjorn and John som uppträder samtidigt. Eftersom jag sett Moneybrother ett gäng gånger tidigare föll lotten på Peter, Bjorn and John. Hade ej hört särskilt mycket mer än radiohitsen tidigare, men måste säga att jag blev rätt positivt överraskad. Trodde det skulle vara trallvänlig gladpop för hela slanten, men de första låtarna de bränner av får bandet att framstå som ett svenskt jävla Interpol. Riktigt bra, med andra ord. Efteråt utspelas en lucka där jag egentligen inte vill se några av artisterna så hänger med två vänner till deras hotell och förkrökar lite smått innan The Arks spelning. Regnet öser ner rätt hårt men det gör inte så mycket när Arkarna levererar hits på löpande band. Ola Salo lyckas dessutom klämma in Känn ingen sorg för mig Göteborg-refrängen i en av låtarna, till publikens stora förtjusning. Massiv allsång uppstår givetvis. Han är härligt publikflörtande, den där Ola. Lily Allen skulle ha spelat härefter men ställde in av någon anledning. Istället blev Teddybears inkallade med kort varsel och de lyckas riktigt bra med sin spelning. Azalea-scenen exploderar i en enda stor fest. Alla dansar och sjunger med i Teddybears-hitsen och det känns som inte många saknar Lily Allen just där, just då. Efter att ha hört Punkrocker avsluta konserten byter jag scen där Kanye West, aningen försenad kliver på. Sjukt mycket folk har pallrat sig hit och jag tror ingen blir besviken på showen. Själv stannar jag inte så länge för Franke ska snart börja spela. Absolut den konsert jag sett fram emot mest under helgen. Blir dock ganska besviken då de knappt bjuder på några av de låtar jag vill höra från första plattan. Det är mest nytt material, och det känns ärligt inte särskilt intressant. De verkar dessutom inte direkt så laddade som man kanske trodde att de skulle vara och kliver av efter en dryg halvtimma. Rundar av kvällen inne i stan med några vänner.

Summering

Way Out West blev inget annat än en stor succé. Kändes på förhand som att det inte var sådär jättemånga band jag egentligen kände för att se, men väl på plats var det ingen dötid utan man stressade från den ena grymma spelningen till den andra. Synd att mobilnäten blev överbelastade vilket medförde att det var svårt att ringa och smsa folk inne från festivalområdet. Hoppas det fixas till nästa års upplaga, liksom det något grötiga ljudet i Linnétältet.

Vi ses i Slottsskogen nästa år igen.