Some kind of monster

Följande inträffade i butiken för två dagar sedan; en gammal dam köpte två Triss. Inga konstigheter så här långt. Men när hon betalat och stoppat ner lotterna i handväskan tar hon två steg bakåt, dock utan att se sig om först och upptäcker därför inte den barnvagn som en annan kund nonchalant placerat just bakom henne. Resultatet blir att damen i en äkta slow motion-rörelse, som hämtad ur någon av Matrix-filmerna, drattar i backen. Damen blir liggandes på golvet, ungen i barnvagnen blir rädd och ger ifrån sig ett skärande skrik. Hela butiken stannar upp, alla stirrar. Jag inbillar mig dessutom att ljudet från stereon har avtagit och att alla TV-apparater satts i Pause-läge. Det är knäpptyst, scenen är som hämtad ur en komedi, ni vet där någon skriker ut att han kanske är gay, eller kär i någon, och hela omgivningen stannar upp och det blir helt tyst. Det var precis ett sådant scenario. Så vad gjorde jag då för att hjälpa den stackars damen? Ingenting. Inte ett jävla dugg. Jag stod där helt fastfrusen, oförmögen att röra mig. Det fanns inte en tillstymmelse till tanke att gå fram till damen och kolla hur det var med henne, kanske ge henne en hjälpande hand upp igen. Jag bara stod där bakom disken. Betraktade henne. Tyckte synd om henne, men skrattade inombords för att fallet till marken såg så förbannat komiskt ut. Damen beslutade sig att sitta kvar på golvet ett tag då hon blev yr av fallet, men reste sig snart igen av egen kraft.

När jag insåg hur jag hanterat situationen kände jag mig snabbt som en väldigt trasig människa. Jag började fundera kring vad det är för typ av känslokallt monster som jag har blivit. Och vad som har skapat det. Någonting inom mig har transformerat mig till något att äcklas av. Något att avsky. Något som har insett skadeglädjens sanna konst och därmed förlorat all sympati. Men det är (än så länge?) bara ibland som monstret visar sig. Den dagen var väl helt enkelt bara en sådan dag.

En dag kommer jag själv att vara gammal och skrynklig, och jag kommer att ramla omkull på gatan och folk kommer att skratta åt mig. Med all rätt, dessutom.