Giftet har än en gång erövrat min kropp

Jag trodde att vi hade separerat för gott. ”För all evighet” som folk vill kalla det, även om jag själv hatar det uttrycket. Vi hade yttrat våra sista urholkade ord till varann, skrikit våra sista meningslösheter i tappra försök att hålla vår bekantskap vid liv. Raderat varandras existens. Pulveriserat alla minnen av varandra. Du betydde verkligen ingenting för mig och jag ville klippa alla banden. Med en billig och söndrig sax för att symbolisera hur du föreföll i mina ögon. Men du fick visst din hämnd. För efter ikväll är du tillbaks i min kropp. Ditt vita, vackra gift pumpas på nytt genom mina viljesvaga ådror. Mina andetag känns tyngre och tyngre för varje minut som passerar nu, jag kan både känna och höra det. Ditt lätta skratt ekar i min hjärna och gör min kropp svagare och det känns som att jag kan, och vill, kollapsa vilken sekund som helst. Trevor kämpade verkligen in i det sista för att hålla dig borta ifrån mig, in i det sista försökte han få mig att komma ihåg hur jävla smutsig du brukade göra mig. Hur mycket jag äcklades av dig och hur mycket jag ville kräkas ner dig i toaletten. Men jag var för svag, all längtan efter dig blev till slut så svår att mitt livs mening inte hängde på någon skör tråd längre, den hängde inte på någonting alls. Den svävade omkring fritt bland allt jag förlorade ur minnet när tankarna på dig blev för starka. Så jag svek Trevor, mig själv och gick tillbaks till dig.

Ja, just det. Jag har börjat äta godis igen.